Innan vi kliver in i den stora kvalbubblan – om man är på det humöret så gör man det genom att kämpa sig igenom det här – så kan man kika bakåt lika gärna som framåt.

Det fanns visst ett bokslut vi missade att göra när det stora, stygga transferfönstret (släkt på mammas sida med Norrlandsfönstret) slog igen.

Det holländska.

I somras gick Real Madrids förre president Ramón Calderón ut och toksågade sin företrädare/efterträdare Florentino Pérez inte bara för allt som omgav utnämningen av José Mourinho, utan framför allt för hans historierevisionistiska storstädning av allt som kunde tänkas ha med Calderón att göra.
– Han sålde Sneijder och Robben bara för att det var jag som köpt dem, dundrade Calderón.

Det var en sanning mer än en konspirationsteori, förstås. Hur som helst. Nu har Rafael van der Vaart tagit ett otvetydigt steg uppåt i karriären, medan Royston Drenthe lånats ut till Hércules, och vi kan summera hur Real Madrids calderónskt holländska storsatsning egentligen föll ut.

2006:

Värvar Ruud van Nistelrooij från Manchester United.
Pris: 15 miljoner euro.
Facit: En lysande värvning. Rutgerus blev Pichichi under sin första säsong i spansk fotboll, sköt hem ligan till
Madrid – och var oerhört nyttig ända tills skadebekymren började i slutet av 2008.
Såld för: Gratis.
Idag: Har börjat vräka in mål för Hamburg i Bundesliga.

2007:

Värvar Arjen Robben från Chelsea.
Pris: 36 miljoner euro.
Facit: 50 ligamatcher och elva mål på två säsonger, trots en del skadeproblem.
Såld för: 24 miljoner euro.
Idag: Skadad. Var i fjol en av världens absolut bästa yttrar.

Värvar Wesley Sneijder från Ajax.
Pris: 27 miljoner euro.
Facit: 55 ligamatcher och elva mål på två säsonger, var lite ojämn men gjorde många fantastiska matcher.
Såld för: 15 miljoner euro.
Idag: Kommer förmodligen att få guldbollen som världens bäste spelare 2010.

Värvar Royston Drenthe från Feyenoord.
Pris: 14 miljoner euro.
Facit: Har inte lyckats ta en ordinarie plats på tre säsonger. Och har tappat sina diamantörhängen.
Idag: Utlånad till Hércules.

2008:

Värvar Klaas-Jan Huntelaar från Ajax.
Pris: 27 miljoner euro.
Facit: Kom som skyttekung, men gjorde bara åtta mål på 20 matcher.
Såld för: 15 miljoner euro.
Idag: Utfryst i Milan, ivägskickad till Schalke 04.

Värvar Rafael van der Vaart från Hamburg.
Pris: 15 miljoner euro.
Facit: On-and-off-spelare som hamnade i frysboxen under både Juande Ramos och Pellegrini.
Såld för: 10 miljoner euro.
Idag: Såld till Tottenham.

Så, där har vi hela projektet. Två och ett halvt år, sex holländska superspelare – bara en som verkligen kan se tillbaka på sin tid i Madrid som en lyckad, professionell tid. Calderón köpte dem för 1,3 miljarder kronor, Pérez sålde dem för ganska precis hälften.

Vad kan vi läsa in i det? Förmodligen en hel del av förklaringen till varför Real Madrid haft tunga år, medan Barcelona lyckats sväva iväg på sina blaugrana-färgade moln. För mycket politik, för mycket pengar, för mycket ego, för lite långsiktighet. Snarare allt det där än för många holländare.

/Simon Bank

Nu ska vi se här. Han är 25 år gammal, har rötterna i Guadelope, drog iväg till Empoli som ung talang, verkade aldrig bli något och hamnade till slut i Le Havre där han äntligen verkar ha hittat hem. Han brukar göra mål borta mot Reims, har gjort fyra mot dem på en vecka (två i Ligue 2, två i ligacupen), han är väldigt, väldigt snabb och han har ett efternamn som betyder ”gladlynt”.

Ja, det är väl i stort sett det jag vet om Brice Jovial.

Det, och att han jävlar i mig inte är den som tackar för en passning i onödan (den här kommer från marockanen Hassane Alla).

/Simon Bank

Håhå, där gick fönstret igen. Norrlandsfönstret verkar ha slagit Linus Hallenius på fingrarna, och i norra London funderar man mest på om Premier League ska ge Sylvie van der Vaart dispens för att komma till Tottenham. Det hoppas vi förstås; ursympatisk fru, elegant spelare, bra affär. The Wheeler and dealer football manager Harry Redknapp har handlat färdigt, alla andra också – men vad fick vi egentligen?

Inte särskilt mycket, om vi nu drar huvudet ur vår zvenzka bubbla.

Visst är det fortfarande så att vi går runt och analyserar fotbollsvärlden utifrån sportsliga kriterier, tänker att ”nu har visst Tyskland en fin verksamhet, det är därför de går längre än de engelska klubbarna i Europa”?

Som om.

England tappar för att pengarna rullar långsammare. Av årets 20 största europeiska transfers har Manchester City stått för fyra (Silva, Milner, Kolarov, Super-Mario), räknar vi bort dem är bara två av 16 topp-transfers engelska (Gyan till Sunderland, Ramires till Chelsea). Lyon, Zenit, Rubin Kazan, Marseille, Napoli, Wolfsburg handlar dyrare än engelska toppklubbar som United, Arsenal eller Liverpool. Hela Premier League-bandet har, enligt Deloitte, investerat 22 procent mindre i år än i fjol, mindre än någon gång de senaste fyra åren.

Effekt ett: Planen blir plattare.

Effekt två: Det blir ännu jobbigare för klubbarna strax under.

Eftersom klubbarna i the Championship och League One normalt drar in pengar på försäljningar till PL-klubbarna får de problem när ingen handlar. I sommar har Championship-klubbarna fått in ungefär en femtedel så mycket genom spelarförsäljningar som de fick i fjol. League One har tappat hälften av sina transferintäkter jämfört med i fjol – och det trots homegrown-regeln, som borde spela de engelska utbildarklubbarna i händerna.

Transfers över 15 miljoner euro:
David Villa, Valencia till Barcelona, 40m.
Yaya Touré, Barcelona till Man City, 30m.
Mario Balotelli, Inter till Man City, 29,5m.
David Silva, Valencia till Man City, 28,75m.
Ángel di Maria, Benfica till Real Madrid, 25m.
Aleksandr Kolarov, Lazio till Man City, 22,7m.
James Milner, Villa till Man City, 22m.
Bruno Alves, Porto till Zenit, 22m.
Ramires, Benfica till Chelsea, 22m.
Yoann Gourcuff, Bordeaux till Lyon, 22m.
Javier Mascherano, Liverpool till Barcelona, 22m.
Carlos Eduard, Hoffenheim till Rubin, 20m.
Robinho, Man City till Milan, 18m.
Mesut Özil, Werder Bremen till Real Madrid, 18m.
André-Pierre Gignac, Toulouse till Marseille, 16m.
Asamoah Gyan, Rennes till Sunderland, 16m.
Loïc Rémy, Nice till Marseille, 15,5m.
Leonardo Bonucci, Bari till Juventus, 15,5m.
Diego, Juventus till Wolfsburg, 15,5m.
Dimitrij Tjigrinskij, Barcelona till Sjakhtar, 15m.
Miloš Krasić, CSKA till Juventus, 15m.

(Källa: Transfermarkt)

/Simon Bank

Se där. Juventus stänger sin Mercato, Inter missar årets Sneijder-köp (Inler), Robinho ansluter till brassekolonin på Milanello och Roma skaffar sig ett absolut livsnödvändigt forwardsalternativ i Borriello.

Och här har jag ju lovat att bjuda på vatten.

Jag vet att ert intresse av franska andraligan är begränsat, jag kan erkänna att mitt eget intresse av franska andraligan äger sina klara och stora begränsningar – men det hindrar ju inte att en bra berättelse är en bra berättelse, väl?

För inte har ni väl hört talas särskilt mycket om den klatschigt döpta klubben Évian Thonon Gaillard FC? Den är baserad i Savojen, alldeles vid fransk-schweiziska gränsen, och har – lite som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle Ekman – fått sitt namn genom en serie sammanslagningar (2007, 2003). De är ett Arles-Avignon i superskala, kan man säga. För fyra år sen spelade de i samma serie, i fjärdedivisionen CFA. Arles gick upp, Évian TG väntade ett år till. Året efter, 2007-08, sopade de hem serien, och efter två år i den serien slog de i våras alla tiders poängrekord i National (tredjedivisionen) och tog steget upp i proffsfotbollen för första gången.

Då, sommaren 2009, klev Franck Riboud in som hederspresident.

Riboud är vd för Danone-gruppen, världens största mejeriföretag och ägare bland annat till vattenvarumärket Évian. Det var då som Thonon fick tillnamnet Évian.

Varför? Varför gick ett av världens största företag in i en liten miniklubb som knappt finns?

– Om vi ville hade vi kunnat gå in som tröjsponsor i en stor, internationell klubb. Men det skulle inte passa i vår anda. I grund och botten är tanken att skapa ett socialt band. Croix-de-Savoie (som klubben hette förut) passade profilen. Jag sköt till pengar och drog med mig lite vänner, har Riboud förklarat.

Japp, och det är ju här det blir intressant.

Riboud är inte vem fan som helst. Han har de vänner han har.

Så kom det sig att Évian TG nu delägs av världsmästaren och Uefa-mästaren Alain Boghossian, av världsmästaren, europamästaren och Champions League-mästaren Bixente Lizarazu och av världsmästaren, europamästaren, Champions League-mästaren och Universum-mästaren Zinedine Zidane. De har kunnat värva hyfsat, men inte galet, och de har börjat bygga ett rätt hyfsat lag. På försäsongen kunde man förstå att de verkade mena lite allvar, när de spöade upp Ligue 1-lag som Sochaux och före detta Ligue 1-lag som Grenoble.

Riboud?
– Vet du vad min målsättning är? Att vårt juniorlag ska vinna Coupe Gambardella (Frankrikes U19-mästerskap). Det stämmer till hundra procent överens med vårt projekt. Den första regeln är ödmjukhet.

Ja, och varför var det så viktigt för mig att dra den här storyn just igår kväll – tills mina chefer avbröt oss – kan man undra.

Jo, helt enkelt för att Évian då spelade sin femte match för säsongen, att 22-årige Paris-grabben Kevin Bérigaud avgjorde på stopptid och att tabelltoppen i Frankrikes näst högsta serie därmed ser ut precis så här:

/Simon Bank

Landslagsdag, gamla frågor och nya svar. Träningen på Råsunda var så avslappnat tömd på mening att jag fick tid att sitta och surfa italiensk mercato istället.

Linus Hallenius till Genoa är förstås en gigantisk övergång. När Preziosi pratade om att han hade ett köp kvar att göra, av ”en ung spelare”, visste jag inte att det var Linus van Bajen det handlade om.

Han kommer till en championship manager-president som älskar att köpa och sälja och bygga nytt (Gasperini: ”Jag saknar inte arbete, för varje år skickar Preziosi bort halva truppen”), till en tränare som gillar fartfotboll med mycket folk framåt, och framför allt kommer han till en klubb som tror väldigt gott om honom.

Hur jag vet det? Eftersom Preziosi inte bara sa att han skulle köpa en yngling. Han sa så här:
– Jag är övertygad om att vi kommer att värva en extraordinär talang, som jag tror kommer utföra otroliga saker.

Linus Hallenius – vi ses på Marassi.

Det var nu inte Hallenius jag surfade efter, utan de senaste händelserna i mötesrummet där Juventus sportsliga ledning med Marotta och Paratici slagit sig ner med Borriello och hans agent.

Övergångar där alla parter egentligen strävar åt samma håll brukar bli av. Milan vill ha Robinho, Juventus behöver en striker (som inte gräver ner sig som Amauri), Borriello vill ha speltid och Manchester City har ett problem att lösa. Katten på råttan och rep och grejer.

Jag tror det blir av. Alla glada, alla nöjda… utom möjligen Gigi Buffon.

Och varför det nu då? Äh, det var ju hans fenomenalt rappa fru Alena Seredova som under EM för två år sen gav sig på att vara ärlig när hon berättade om hur hon följde Italiens matcher.
– Det känns varje gång Gigi räddar, men som kvinna måste jag erkänna att de två sexigaste spelarna i landslaget sitter på bänken, sa hon – innan hon berättade att de där två var Fabio Cannavaro och… Marco Borriello.

Vi återkommer med rapporter från Juves julfest.

Bologna–Inter? 0–0. Bra gjort av Bologna att, trots tränarturbulensen, se ut som ett lag. Med Mudingayi som lås framför mittbackarna kom de åt Whiskey och sänkte tempot på Inters anfallsspel. Resten av farten sänkte Inter på egen hand, utan Maicon förlorade de en kantdimension och precis som i Monaco senast såg det håglöst och energifattigt ut. Om Eto’o fortsätter sin kantexil kan det bli stökigt snart i det där omklädningsrummet.

Den som lever får se. Albin Ekdal spelade 99 procent positionsspel, en procent bollspel, men fick en timmeslång lektion till i ett av de främsta fotbollsuniversitet som finns i världen. Gott så.
•••
Över gränsen, då. Det finns åtminstone tre saker i fransk fotboll som ni förtjänar att få veta. Jag tänkte att vi börjar med kärlek, fortsätter med musik, och sköljer ner med lite vatten. Okej?

Alena.

Kärleken först. Ni kanske noterade att Saint-Etienne drog hem tre säkra mot Lens i helgen? Le Havre-skolade Dimitri Payet hängde ett hat-trick, det ska ni också veta, men framför allt bjöd matchen på en riktigt fin utvisning.

ASSE:s assisterande tränare heter Alain Blachon. Han är 58 år, har varit runt halva Frankrike med Guy Lacombe, sett och känt det mesta. Men när Payet skickade in ett av de där tre målen kunde han inte riktigt hålla sig. Han hoppade på förste bäste han såg, studsade upp och ner och kramade riktigt rejält.

Problemet var att den förste bäste han såg var fjärdedomaren. Blachon åkte ut direkt.

– Domarna har ingen humor, suckade han efteråt.

Alain.

Assistent.
•••
Musiken? Låt oss återkoppla lite till temat Bajen-strikers ute i stora världen och zooma in Sochaux, habitat of Champagne Charlie. Om ni varit uppmärksamma under våra första tvåhundra lektioner här på bloggen så vet ni att den franska fotbollens soundtrack varken är engelskt britpoppig, italienskt emopompös eller tyskt ölhallspunkig.

On fait le rap. Det är hiphopen som gäller här. Alldeles snart även i lilla, gudsförgätna Sochaux. KLX har spelat in en singel som släpps om en månad eller så, och i förra veckan samlades ett hundratal gula supportrar för att statiststödja videon till La Crinière du Lion, ”Lejonmanen”. Så här såg det ut. Så här kommer det att låta. Och plötsligt har ni fått ett argument till för tesen att Frankrike är lite, lite coolare än Sverige.

Ja, och så var det vattnet då. Äh, det hinns inte. Vi tar det imorgon. Jag har chefer som står och skriker att jag måste jobba också om jag vill ha lön. Sånt skit.

/Simon Bank

Rubrikerna hamnade i Zlatans högra ficka. Blickarna drogs till San Siro som Nalle till honing. Vi tittade på vad som hände på Mallorca, bet naglar i Solna och Malmö.

Men om vi ska vara ärliga mot varandra så: Tyskland, va? Visst är det där som fotbollen just nu flyttat in i galna huset utan att hitta vägen ut?

Av olika skäl, varav de allra flesta handlade om Serie A, kunde jag inte följa Bundesliga mer än via resultatservice i helgen. Ibland räcker det rätt långt. Ibland räcker det till att konstatera att om fotboll matematiskt och emotionellt ringades in med ett å-fan-index så hade vi köat till Bundesliga härifrån till evigheten.

En helg kom och gick med det här:
•37 mål på nio matcher.
•Sju bortasegrar.
•Sinnessjuk vinst för nykomlingarna Kaiserslautern (2–0 mot sydstjärnan Bayern München, två kroatmål på en minut av Ilicević och Lakić) hemma på ett gungande Betze.
•En traditionell 4–2-seger för Werder Bremen, ett par dagar efter nattmanglingen i Genua.
•Borussia Mönchengladbach, med 5–12 och noll vinster på sina senaste fem ligamatcher, åkte hem till formlaget Bayer Leverkusen och slog tyskt rekord: 6–3, Leverkusen – med Ballack på innermittfältet! – har aldrig släppt in så många mål på hemmaplan.
•Efter två omgångar har inget av de åtta bästa lagen från i fjol gått obesegrat av planen.
•Ja, och så var det Diegodagen, då. Med Misimović på väg till Istanbul klev Juves minibrasse in och tog hand om det här med att diktera spel för Wolfsburg. Halvvägs hade han det rätt bra. Wolfsburg ledde med 3–0 mot Mainz, han hade gjort mål i sin hemmadebut, han hade firat med att hylla sin gravida hustru och allt skimrade i rosa och guld.
Mainz vann tre bortamatcher på hela fjolåret, de är ingen storklubb, men de sprang in med fyra mål efter paus (mot en väldigt svag Simon Kjaer) och vann.
– Jag har sysslat med proffsfotboll i 35 år, men aldrig förlorat efter att ha lett med 3–0, sa Wolfsburg-managern Dieter Hoeneß.

En helt vanlig helg i Bundesliga. 40 500 åskådare i snitt, fyra mål per match, positiv fotbollsfilosofi inför fulla hus. De kan sin fotboll.

/Simon Bank

Berlusconi har masat sig ner till Milanello med goda nyheter. Zlatan Ibrahimović har tagit sig till Camp Nou för att avsluta sitt kontrakt med Barcelona. Han är helt klart för Milan. Det är en glädje för Serie A (där Mesto just premiärcyklade in årets första mål för Genoa i Friulien), en elektrisk stöt för det enda topplag i världen där han sänker medelåldern, en nödvändighet för Berlusconi och en lättnad för Zlatan själv.

Det här äktenskapet höll inte, på frågan om det var Barcelonas identitet som var starkast eller om det var Zlatans så blev svaret ”båda”. Pep Guardiola kunde inte skapa ett omklädningsrum där det var högt nog i tak, Zlatan Ibrahimović kunde inte böja sig för det tak som fanns. Man kan tycka vad man vill om det, men det är Zlatan, inte Pep, som nu tar ett steg längre bort från Champions League-bucklan.

För första gången rör sig Ibrahimović längre bort från en dröm, och den som undrar varför alltihopa rasade behöver bara känna till reglerna i den här leken, den här klubben. Jag skrev om dem när Zlatan skrev på – och påminner om dem nu. Zlatan visste uppenbarligen inte, eller förstod i alla fall inte.

Barça var inte flexibelt nog, Zlatan inte ödmjuk nog. På fyra år kommer han att ha spelat i Juve, Inter, Barcelona och Milan. Uppåt, framåt, vidare – och så tillbaka ett steg, tillbaka till San Siro.

/Simon Bank

Håll med om att det är alldeles fantastiskt att vi fått leva så länge att vi kan sitta och se en supercup, ett mästarmöte mellan säsongens vinnare – och att den matchen står mellan Atlético Madrid och Inter.

Magi.

Jag såg matchen lite av och till, som avbrott i en närsynt kremlologisk granskning av allt som händer och inte händer i Katalonien. Min känsla – och ni får gärna rätta mig här – var att Atléti hade ett tempo och en löpvilja som inte riktigt fanns i Benitez Inter. Det där bollinnehavs-Inter som Rafa lovat oss såg vi inte särskilt mycket av. Visst, de hade mer boll än de hade i CL-slutspelets slutskede, men det hade jag också. Och Milito brände en straff. Tuff kväll. Aupa Atlético.
•••
•••
Om vi ska sopa upp en liten sak ur Europa-lottningen också så är det förstås det faktum att Super-Mario tagit sig ur askan bara för att ramla rätt in i elden. Han åkte ju inte till Manchester för att komma till Turin, men lik förbannat så är det där han hamnar.

Juventus–Manchester City, och vill man veta vad det betyder för Balotelli så räcker det att lägga ett par minuter på att titta på film. Balotelli hade väldigt få vänner i Italien, och på läktarna räckte det för att man skulle vilja skada honom – och man gjorde det på det naturliga sätt man hade att skada en ung, svart kille: Med att tala om för honom att han är svart.
Med att sjunga att han ska hem till Afrika.
Med att sjunga att han är en horunge.
Med att sjunga ”Om vi hoppar dör Balotelli”.
Med att sjunga att han är ”en skitneger”.
Balotelli mötte den här sortens ramsor på väldigt många ställen i Italien, men mest intensivt i Turin. Nu ska han dit igen.
•••
•••
Nu drar jag fram mikroskopet igen och skärskådar det som händer och inte händer. Bilden lär inte klarna än på ett tag, så vi håller tillgodo med bilder så länge. I Frankrike säger man ”casser les couilles” – ”du krossar mina ballar”, ”du går mig på nerverna”.

I Spanien? Där mimar man.

/Simon Bank

Så mycket för estetiken, nu drar vi tillbaka till de fulare delarna av fotbollsjournalistiken.

Jag är alltså tillbaka igen.

Det är ju min plikt att se till att ni matas med alla de där onödiga nödvändigheterna som är i omlopp ute på the Ines Uusmann Highway. Kvinnlig sportreportrar som får holländska crossbollar i skallen, schweiziska armékomedier, såna grejer.

Senaste nät-hiten kommer från Kanada, där de har en speciell relation till just den här sortens historier (mer om det en bit ner). Sam Katz är Winnipegs borgmästare, han har varit det i sex år och under tiden har han, som sig bör, hunnit samla på sig en del politiska motståndare. Det är en del av jobbet.

En annan del av jobbet är att möta sina väljare, att vara ute och träffa vanligt folk och visa att man är en vanlig, go gubbe. Det var det som Katz gjorde i måndags, när han ställde upp i en jippomatch mellan förtroendevalda/kommunalanställda och ett gäng invandrarkillar.

Vi ska återkomma till resultatet, men först ska vi ge den där kanadensiska idébakgrunden.

1974 hölls val i Kanada, från högersidan kandiderade Robert Stanfield. Stanfield var populär, folklig, han kallades för ”Honest Bob”. Valdagen var satt till den 8 juli, men fem veckor tidigare inträffade det som enligt vissa analytiker avgjorde hela utgången. Under ett kort stopp i North Bay plockade Honest Bobs medhjälpare fram en fotboll, den amerikanska sorten, för att ge fotograferna något att bita i.

Lätt att förstå hur de tänkte. Den folklige Stanfield ute i det fria, med flygplan i bakgrunden och en folklig fotboll i händerna.

Fotografen Doug Ball knäppte 35 rutor av hur Stanfield kastade och fångade, fångade och kastade.

Den 36:e rutan avgjorde valet.

Kanada röstade bort den fumlande kandidaten, och tio år senare skickade Stanfield själv en signerad kopia av bilden till fotografen, med en speciell dedikation: ”Till Doug. Jag borde tagit av mig slipsen”.

Där har ni bakgrunden, och en liten förklaring till varför Sam Katz kanske inte borde spelat fotboll i måndags. Det gick ju inte så bra. Och hans politiska motståndare vilade, som det heter, inte på hanen.

/Simon Bank

Det finaste med att ha begåvade vänner är att de är underbara att umgås med.

Det näst finaste är att man slipper jobba.

I den nya, moderna fotbollsvärlden är marknadsföring ungefär lika viktigt som zonspel, det är därför de stora ligorna pungar ut miljoner på att stajla och stajla om sig. För att verka lite snabbare, lite starkare, lite modernare, lite bättre.

Ibland går det bra, ibland går det sämre, och för att bedöma exakt hur bra det gått när toppligorna (och vår egen) investerat i sina logotyper.

Vad vill de kommunicera? Hur lyckas de?

Jag har lovat ett gästspel, och ett gästspel ska ni få. Lisa Careborg, prisbelönt Creative Director på Happy F&B, hoppar in i fotbollsvärlden med entusiasm i hjärtat och en sylvass såg i handen. Väl bekomme.

Premier League
+++++
CAREBORG: I den här ligan hade jag känt mig hedrad att få vara med. Vem vill inte spela fotboll med ett rojalistiskt lejon? Klassiskt, stolt och superbrittiskt. Hade bara önskat mig lite mer harmoni i utförandet – bollen känns tillkommen i efterhand. Tydligt hur tätt pub- och fotbollskultur hänger ihop i England. Byt ut boll mot tunna och du skulle kunna hitta logotypen på en öletikett.

Primera División
+++
CAREBORG: Typiskt spansk logo. I Almodovar-land älskar de det naivistiskt enkla och lekfulla. Lite väl många element gör den något rörig och svårapplicerad. Känns mer som en logotyp för en nystartad fotbolls-tv-kanal än för världens mest prestigefulla liga. Men den får mig iallafall lite glad.

Ligue 1
+++
CAREBORG: Jag gillar att fransmännen håller det enkelt i form- och färgval. Det gör den mer sofistikerad och lätt att använda. Lite för lik en av mina favoriter –- UEFA Champions Leagues stjärnbollslogotyp -– för att få högt betyg.

 
Bundesliga
+
CAREBORG: Skräckexempel! Ska det vara enkelt måste det vara välgjort. Spelarsiluetten ser klumpig och otränad ut. Den daterade typografi är uselt kernad. Den uppdaterade versionen har fått tidstypiskt blänk, modernare typografi och mer fart. Mer på riktigt men fortfarande ingen hit.

Serie A
++
CAREBORG: Vad är detta? Italiensk grafik är ibland svår att förstå sig på. Ofta mycket som pågår samtidigt – blänk, typografi, swoshar, guld. Den får mig att tänka mer på hockey än fotboll. Men den känns onekligen italiensk. Skulle lätt kunna passera som en sådan där liten ursprungsmärkning i ena hörnet på en kaffeförpackning.

Allsvenskan
++
CAREBORG: A:et är visserligen versalt, men det rundade avslutet, den bulliga knappformen och typografin satt som ett leende, bidrar alla till att göra det småskaligt. Retro på ett gulligt, inte klassiskt, sätt. Jag hade velat se något med mer pondus och stolthet. Skulle passa perfekt för ett företag som gjort leksaksbilar sedan 1924 men inte ligan för de bästa spelarna i Sverige.

/Simon Bank