AJ Auxerre

Vilka är de?
Degerfors. Liten, strävsam inlandsort med fotbollen som puls och hjärta – och som konstant får fram talanger och gör resultat de egentligen inte borde kunna göra.

Vad behöver vi veta?
AJA har klarat av sin minrevolution på ett utmärkt sätt. Guy Roux (AJA:s tränare i 44 år) och Jean-Claude Hamel (AJA:s president i 46 år) är borta, men Hamel finns kvar i bakgrunden som mentor åt Alain Dujon och Jean Fernandez är en trygg tränargestalt.

Så ser strukturen ut, och de gick igenom sitt första år hela.

Om laget på planen behöver vi veta två saker. Först och främst att det här är Frankrikes bästa lag sett över 2010, efter en smått fantastisk vårsäsong.

Sen… att de inte är riktigt så bra egentligen. Jag såg AJA på plats ett par gånger i fjol, och det är en accepterad sanning att de mer än något annat lag i Ligue 1 var beroende av ett par spelare. Ireneusz Jelen, den polske centertanken, var mer eller mindre hela lagets anfallsspel under förra säsongen, och det återuppståndna geniet Benoît Pedretti var mer eller mindre hela lagets konstruktiva mittfältsspel. AJA försvarar sig lågt, anfaller snabbt som sjutton, och ifjol gav det en fullkomligt sensationell tredjeplats. Årets utmaning blir att klara europaspel (de förlorade bara med 1–0 mot Zenit borta) parallellt med ligasatsning på en ganska tunn trupp.

Truppen?
Beroendet av Jelen/Pedretti-länken kan ställa till det, men AJA hoppas att det ska lösa sig med ett gäng ungdomar (Langil, Kitambala och 17-årige Yaya Sanogo) bär sitt lass också. Det vore mumma för en klubb där akademin inte längre levererar talanger med riktigt samma frekvens som under de gyllene åren.

Den stora värvningen i somras är annars Anthony Le Tallec, en sån där playmaker som jag trodde så oerhört mycket på när han och kusinen Sinama Pongolle härjade i Le Havre. Det blev inte så, men nu är han i Bourgogne för att ersätta Monaco-flyktade Niculae. Vi håller tummarna.

Tränaren?
Jean Fernandez, en gentleman med stor erfarenhet från många klubbar i både Frankrike och arabvärlden. Han spelar 4-2-3-1 i år, med ramstarkt försvar och kontringsspel. Hans största merit? Tja, har man tränar Johnny Ekström (Cannes) så borde man ju klara det mesta. 

Tipset?
Jag begriper inte hur de lyckades bli trea i fjol, och jag begriper inte hur de ska kunna bli ett topplag i år igen, med ett ännu tuffare program. Klarar de en plats på övre halvan är det bra gjort, jag tror att de hamnar strax under. Elva.

Valenciennes FC

Vilka är de?
Ska vi säga Häcken…? En modern uppstickare som slåss med tyngre storebröder som Lens och Lille, och som gör det väldigt bra. 

Vad behöver vi veta?
Att det här är en klubb att hålla ögonen på. De har grejer på gång. VA låg i division fyra för nio år sen, en deprimerad klubb i en industristad som gått rakt in i depressionen. Sedan dess har de varit Frankrikes mest proggressiva klubb. 2005 vann de National, 2006 vann de Ligue 2, 2007 kom de 17:e i Ligue 1, 2008 13:e, 2009 12:a, 2010 10:a…

Samtidigt har de startat en akademi, och ordnat en ny arena som de flyttar in i i april. Presidenten Francis Decourrière – en ex-politiker – ser ut som en hårdkokt maffiaboss, pratar ungefär likadant, och han är alltså typen som får saker gjort. VA har varit oerhört skickligt på att knyta upp rätt sorts tränare, och de har stundtals spelat ligans allra mest underhållande fotboll. I vintras kallades de, i alla fall halvt på allvar, för ”Frankrikes Barcelona”.

Det var faktiskt inte bara löjligt.

Truppen?
VA kommer att spela 4-3-3 i år, den stora frågan är hur man fyller luckan efter Mamadou Samassa, som drog hem till Marseille igen. Pujol kommer att göra sina mål den här säsongen också (han gjorde två mot OM i helgen), men annars är det lite tunt på anfallssidan i en ung trupp. Förra årets raket var tunisiske playmakern Fahid Ben Khalfallah. Årets? Varför inte Vincent Aboubakar, 18-årig kamerunsk landslagsanfallare som tar sina första steg i europeisk fotboll?

Tränaren?
Vad är det med målvakter från Toulouse?! Elie Baup blev tränare, Alain Casanova blev tränare, och Philippe Montanier blev tränare. Toulouse-målvakter allihop.

Och, ja, Montanier är den i särklass mest intressante tränartypen av de tre. Han var hjälte i Boulogne under deras resa upp, sedan drog han till mer potenta VA, och ledde dem till tionde plats under sitt första år, med fantastiskt flödande fotboll. Utmaningen för honom den här säsongen blir att göra ett ungt lag lite jämnare än de var i fjol.

Tipset?
Sjunde året i rad med ett bättre resultat? Inte alls omöjligt. Klarar de sig utan skador och fjolårets svackor så hamnar de på övre halvan. Tia.

AS Monaco

Vilka är de?
Ja, det är väl bara att vika sig här: Det finns ingen motsvarighet någonstans.

Vad behöver vi veta?
Grunderna har ni ju klart för er. Å ena sidan har Monaco i princip ingen publik (snittade strax under 8000 i fjol), å andra sidan har de inte heller någon inkomstskatt. Kombinationen gör klubben till en dröm för toppspelare som har ett sista kontrakt kvar i kroppen och vill spela ut det med lite press och mycket plånbok.

ASM är en storklubb och en maktfaktor (bara ASSE, OM och Nantes har fler ligatitlar), men den har misshandlat sig själv ända sedan Champions League-finalen för sex år sen. Kaos, kriser, konflikter, ekonomiska problem – men nu verkar de äntligen vara hyfsat välordnade igen, med en etablerad klubbledning, en erfaren tränare och en budget (50 miljoner euro) som räcker en bit.

Truppen?
Först som sist är det förstås en jättesmäll att Nenê dragit till PSG, och en nästan lika stor smäll att Diego Perez verkar ha bestämt sig för att göra det också. Monaco brukar omsätta många spelare, och har gjort det i sommar också – men de har en charmig grund i en akademi som rankas som fransk proffsfotbolls näst bästa. Det finns precis hur många supertalanger som helst i det här laget, Lacombe skulle utan vidare kunna ställa upp med hela det här gänget från start: Ruffier (23 år), Mongongu (21), Muratori (23), Bulot (19), Haruna (19), Mangani (23), Mendy (18) och Aubameyang (21).

Det visar vilka möjligheter som finns. Det visar också vilka krav som ställs på de rutinerade krafterna, som Petter Hansson och Auxerre-värvningen Daniel Niculae.

Tränaren?
Guy Lacombe är en skön profil, med en förtjusande mustasch, som var med och lyfte Rennes ett par nivåer. Han är en trygg ledare med en oerhör gedigen bakgrund (över 400 matcher) som Ligue 1-tränare. Viktigaste jobbet i år – att få Niculae och Park att fungera tillsammans.

Tipset?
Klurigt, med så många unga och ett (eller två, med Perez) så blytunga kvalitetstapp. Jag förväntar mig att få se ASM göra ett par fantastiska månader, och kanske ett bra försök i nån cup, men inte att de håller hela vägen. Nia.

/Simon Bank

På väg in i en ny sån där fin fotbollskväll med både allsvenska och europafotboll, och så här på tröskeln kan vi lika gärna passa på att lyfta och sänka blicken efter behag.

I söndags spelade jag höstens första match med mitt gäng i division V, det var sådär svettvarmt som det är i Stockholm just nu, och en bit in på matchen var en av våra spelare nere för att dricka hos vår målvakt, Futsal-geniet, supervännen och Galatasaray-grabben Süleyman Budak. Men det fanns inget vatten där, och det berodde inte på att Sulle inte hade ordning på grejerna – utan på att han hade just det.

Det är ju ramadan nu. Fastetid.

Vi har skrivit om hur det påverkar fotbollen förut, mest utifrån konflikten mellan gudstrogna muslimer som spelar i europeiska klubbar som är ovana vid traditionen. Nu har My Man Farzad tipsat om en historia som gått mig förbi helt och hållet.

Häromåret skrev jag om Ali Karimi, en av de iranska spelarna som bar gröna armband under VM-kvalmatchen mot Sydkorea för att stötta oppositionen hemma i Iran. Karimi är en gigant i den persiska fotbollen, och i den asiatiska fotbollen också för den delen. En teknisk playmaker, ”Asiens Maradona”, ett Bayern-exproffs som utsetts till årets spelare i Asien. Men han är alltså också en ideologiskt medveten ung (han är 31) man.

För ett år sen skrev han på för nykomlingen Steel Azin, som i år är obesegrade i ligan efter fyra omgångar.

Men Karimi var inte nöjd med klubben, och det berättade han i intervjuer som slogs upp stort i Iran. Mostafa Ajorlou, klubbens ordförande, har tidigare varit högt uppsatt i det iranska revolutionsgardet, den militära styrkan som stod på andra sidan under oroligheterna i samband med presidentvalet 2009 – då när Karimi visade sitt stöd för den gröna revolutionen. Och nu har Karimi fått sparken.

Inte för sin frispråkighet eller sin kritik, enligt klubben, utan för att han drack vatten under ett träningspass, mitt under ramadan – och, menar Ajorlou, för att han förolämpade de ledare från klubb och förbund som konfronterade honom.
– Jag är muslim och jag tror på religionen, säger Karimi, som nekar till alltihop.

Affären har förstås många bottnar (och många möjliga resultat, det bråkas nu internt i klubben), men mest av allt är den ett sammelsurium av politik, religion och fotboll som säger väldigt mycket om Iran 2010.

Så. Nu ser vi på fotboll, det är höst och man får vara inomhus om man vill.

/Simon Bank

Jag har ganska få principer när det kommer till fotboll. Jag kan, till exempel, på fullaste allvar diskutera skattelättnader för fotbollsspelare i ett land där det brinner i förorten och där gamla får liggsår på sina boenden.

Men jag har en princip – att aldrig vara berusad när jag ser matcher som betyder något för mig.

Och ändå.

Efter 25 minuter av den här mardrömsritten så var det enda jag kunde tänka att ”jag måste bli full, snabbt”. Jag blev det inte riktigt, men jag klarade att döva ner mig tillräckligt för att se andra halvlek med någon sorts lugn.

Det här var ditt fel, Harry. Jag vet inte om du fått för dig att det här var en ny sån där Uefacups-fight som du ville ge bort eftersom du inte förstår vad det är för klubb du anställts av, men vad i helvete var det du tänkte på?

Om man nu kommer direkt från en ligapremiär där man imponerat mer än något annat lag i världens mest tempostarka liga – varför ändrar man då fyra platser i laget? Varför byter man då ut sin starka, defensiva centrala mittfältare? Varför bestämmer man sig då för att det är rätt tillfälle för att ge den där unge, trevliga mextalangen hans första startchans?

It was all a bit shit, för att vara ärlig. För att vara lite mer ärlig så kan man bara konstarera att Tottenham Hotspur promenerade ut på Stade de Suisse med ett centralt skydd som var katastrofalt. Och för att vara helt och fullt ärlig så kan man konstatera att Young Boys utnyttjade det alldeles förträffligt. Doubai var hundraprocentig, Senad Lulić såg ut precis som den vänsterfot som BiH behöver, de var duktiga på att styra Spurs uppspel till högerkanten, och YB kunde haft 3–0 efter tio. Nu dröjde det 28 minuter – och ni som undrar hur det kändes då…

Ja, om jag hade bott högre upp än andra våning så hade jag hoppat. Kanske inte med huvudet före, men lagom destruktivt, för att bryta en arm eller två.

Spurs kom ut till andra halvlek, Modrić fick lite sällskap och 3–2 var inte helt orättvist. Det var en match som visade Tottenhams behov av en snabb mittback (som hellre heter Sakho än Gallas, Harry) och hur mycket det betyder med erfarenhet i Champions League.

Tottenham lever, jag gör det också, och om ni undrar varför rapporten dröjde så är det för att jag var tvungen att få ner pulsen lite.

Så. Resten då? Grönkjær slutmålade FCK väldigt nära segern om Norden, Zenit gjorde för lite av sin hemmamatch och Slovakien surfar vidare på VM-vågen.

Ja, och för att ge oss lite ro den här natten också så tänker vi på något annat än den där jävla Champions.

Ni har väl läst texterna om Skottlands taktiktavla på Råsunda inför matchen mot Sverige? Det där om ”Fuck ’em all” och att den ende de skulle försvara mot var Zlatan Ibrahimović?

I så fall är ni kanske intresserade av att veta att Skottlands FA nu gått ut och tokdementerat hela storyn.

– Det är första gången sedan jag tog det här jobbet som jag känner mig arg och sviken av delar av media, säger förbundskaptenen Craig Levein (som häromåret spelade ihop med en kompis till mig, det ska jag berätta om någon gång).

– Ursprungsartikeln var så fjantig att många som tog sig tiden att lyfta telefonen och ringa fick veta att det var en bluff och att vi, faktiskt, inte skrev något alls på blocket i vårt omklädningsrum.

– Sedan jag tog jobbet har jag försökt att ha förståelse för och ställa upp på medias roll i sporten. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: För att landslaget – och fotboll i det stora hela – ska utvecklas i det här landet så behöver vi en starkare relation mellan alla inom sporten, fansen och media. Men ansvar verkar inte bara åt ett håll.

Okej. Har ni fått annat att tänka på nu? Tack så mycket, 3–2, nu somnar vi, vi ses imorgon, fy fan, 3–0, Harry Redknapp, Schweiz, vi lever, tack och hej och allt det.

/Simon Bank

FC Lorient

Vilka är de?
Ska vi säga 90-talets Västra Frölunda…? Hamndoftande talangklubb som värvar smart, spelar fin fotboll under en tränare med ett stort namn – och bestämmer sig för att testa konstgräs.

Vad behöver vi veta?
Att det är Lorient, och inte Bordeaux, som är den tydligast Gourcuff-definierade klubben i Frankrike. Christian Gourcuff ÄR den här klubben, och en av de absolut mest välrenommerade tränarna i Ligue 1.

Sedan återkomsten i ligan för fyra säsonger sedan har Lorient gjort det rasande bra, ifjol var det de och Valenciennes som var spelmässigt mest progressiva av alla mindre lag. De spelar passningsspel, snabbt, och ska alltså göra det på konstgräs i år. Plastmattan är ett led i byggandet av en modern klubb, nästa år följer de upp med ett sportcenter vid arenan, komplett med en tip-top-akademi, restauranger och hotell. Ambitioner finns, alltså. Och det är ligans yngste president, 37-årige hedgefondraketen Loïc Féry, som ska föra dem in i framtiden. Han har en bas att stå på: Lorient var en av tre proffsklubbar i Frankrike som hade positivt rörelseresultat i fjol.

Truppen?
Ifjol räckte den till sjundeplats, klubbens bästa någonsin, men det har hänt mycket – och inte bara bra saker – i sommar. Det främsta vapnet förra säsongen var minigeniet Vahiruas kirurgiska kontringsmissiler mot Kevin Gameiro, men Vahirua drog till Nancy och han är inte ersatt. Marchal (ASSE) och Koscielny (Arsenal) är också tunga förluster.

Årets potentiella talangexplosion? Rémi Mulumba, 18, från Amiens är en typisk Gourcuff-värvning från en mindre klubb. Årets viktigaste spelare? Gameiro, igen.

Tränaren?
Som sagt: Gourcuff är hjärtat i den här föreningen, men en kort kontraktsförlängning (ett år, till nästa sommar) pekar på att han kanske är sugen på en ny utmaning. Han älskar att plocka unga, oskrivna spelare och få dem att växa. Han älskar inte att ideligen vara tvungen att uttala sig om var hans grabb ska spela efter nästa transferfönster.

Tipset?
Jag är alltså tveksam till FCL i år. De kan mycket väl få en reaktion efter fjolårets suveräna insats, förlusten av Vahirua kan kosta mycket, och Koscielny kommer att saknas i mittförsvaret. Kan de kompensera det med fördelen av konstgräs när de väl lärt sig behärska det? Möjligen. Jag har dem som 14:e.

AS Saint-Étienne

Vilka är de?
IFK Norrköping. En absolut gigant från en klassisk arbetarstad, som nu är på dekis och har testat irrationella ledarlösningar (två presidenter respektive Mats Jingblad) för att komma tillbaka.

Vad behöver vi veta?
Nantes sjunker, Strasbourg finns knappt ens längre, PSG har sina demoner – men om ni letar efter den franska klubb som lidit mest de senaste åren så har ni den här. ASSE:s 2000-tal har pendlat mellan svagt och mediokert, och samtidigt har de fått spegla sig i arvfienden Lyons framgångar.

Kolgruvestaden kan sin fotboll, de älskar den passionerat, och även om klubben har misshandlats länge så är ASSE en storklubb, både statusmässigt och ekonomiskt.

De har allt som krävs för att lyckas – men behöver ett par års kompetent ledarskap för att göra det.

Årets bästa nyhet är inte de hyfsade värvningarna på spelarsidan, utan att den gamle ASSE-legendaren Dominique Rocheteau rekryterats in i den sportsliga ledningen. Det är precis vad de behöver: klubblojala, intelligenta ledare som förstår exakt vad ASSE handlar om.

Truppen?
Det har varit minst lika viktigt för ASSE att sälja av som att köpa nytt, och de verkar ha gjort ganska vettiga byten. Batlles och Marchal är erfarna, kompetenta Ligue 1-spelare som kan staga upp laget på både träning och match. Bocanegra är ett superproffs. Annars handlar det mest om unga eller väldigt unga killar som mest behöver hitta jämnheten för att bli vuxna på riktigt: Loïc Perrin, Dimitri Payet, Emmanuel Rivière.

Tränaren?
Marseillepojken Christophe Galtier fick ta steget upp från assisteranderollen när Alain Perrin hade misslyckats färdigt i vintras. ”Galette” gjorde ett bra jobb, framför allt fick han ordning på psykologin i laget och fick spelarna med sig. I sin framtoning påminner han lite om Dede Deschamps, den där sammanbitna krävande attityden. Hans stora uppgift i år blir att täta ett läckande försvar, och han kommer att försöka göra det med ett packat 4-5-1-mittfält.

Tipset?
Jo, de är på väg åt rätt håll äntligen. Men det är svårt att bryta så många år av negativism och kaos, och ASSE behöver nog ett år till för att lyckas helt. 13:e plats.

Rocheteau. Skönhet.

RC Lens

Vilka är de?
Om vi skippar hela storstadsgrejen så: Hammarby. Publikklubb med arbetarstämpel som haft hemska ekonomiska problem, som tog sin första ligatitel (1998) för att sedan rasa ner igen.

Vad behöver vi veta?

Två saker, egentligen, de två som Lens bygger sin verksamhet på.

Det ena är, förstås, publiken. Lens snittade 34000 i fjol, tredje mest i ligan, och har en oerhört central roll i en industribygd som plågats hårt av den finansiella kollapsen. Det andra är ledningen, det finns ingen annan klubb i Frankrike som satsat på så många kockar runt samma soppskål.

Presidenten Gervais Martel håller i plånboken, han har lett klubben sedan 1988 och vet vad han vill. Under sig har han sportchefen Daniel Leclercq (en stark profil) och tränaren Jean-Guy Walleme – och i år har de dessutom förstärks organisationen med Jacques Santini som assisterande tränare.

Ekvationen de har att lösa den här gången är dålig ekonomi+svåra andra året+många viljor.

Truppen?
Lens är en av de klubbar som är satt under extra uppsyn av DNCG, den franska motsvarigheten till licensnämnden, vilket har gjort att de varit tvungna att ligga lågt under mercaton. Det har inte hänt särskilt mycket, vilket kan vara ett gott tecken – de gjorde ju trots allt en fin säsong i fjol. Och nu har anfallsdiamanten Kévin Monnet-Paquet fått ett Ligue 1-år under bältet.

Tipset?
Svårplacerade i år, les Sang et Or. Är de lika bra som stundtals under fjolåret så kan de bygga vidare och sikta en bit uppåt – kommer det en minikris så kan den växa sig stor med alla de där kockarna. Jag tror att de klarar sig hyfsat oskadda genom säsongen. Tolva.

/Simon Bank

Ja, medan vi jobbar oss igenom kvällens pjäs på Old Trafford så kan vi ju ta tag i ett mer akut problem.

Ni vet att den här bloggen lite då och då håller en tumme för ett speciellt lag från Londons N17, och att vi inte alltid hållit den andra tummen lika hårt för det där lagets specielle tränare. ’Appy ’Arry har trots det jobbar sig upp över ribban genom att ge oss ett finfint fotbollslag som gör finfina resultat, men nu är vi framme i en ny förtroendekris av gammaltestamentliga proportioner.

Lite bakgrundsfakta. Här har ni en liten minianalys av den sociologiska demografin av Tottenham Hotspurs spelartrupp. Vi har att göra med de här grabbarna:

MCLennon

Grandmasta Led

Mos Def’o

Jer Man

Det är alltså det här gänget vi har att röra oss med, det här är den råvara vi bygger vidare på. Vad kan man då kräva av den som ska sy ihop allt till ett fungerande helt? Harry Redknapp har nu, i en intervju i den engelska upplagan av FourFourTwo, gjort klart att han saknar de mest grundläggande estetiska värderingar som krävs för att kunna få sitt rövarband att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb.
– Jag gillar rap och R ’n’ B, det där som spelarna lyssnar på i omklädningsrummet före matcherna, säger 63-årige bilförsäljar-Arry, och följer upp med att berätta att han särskilt gillar the Jiggamans brottarhit Empire State of Mind.

Jag har inga synpunkter på att han gillar Jay Z, trots att han är Arsenal – vem gör inte det – men det känns som att den här truppen hade behövt någon som kunde sälja in… jag vet inte… Amy Grant?

Scratch Harry.

/Simon Bank

Ny säsong, ny vecka, nya tag, nya lag. Om vi ska säga något om gårdagen så är det väl att Arsenal var en enorm besvikelse. Inte bara det att de inte var särskilt direkta eller snabba i sitt anfallsspel (det ingår inte alltid i deras målbild), utan att de inte lyckades ha något vidare passningsspel över huvud taget, inte ens mot tio eller nio man.

Nu klarar de sig ändå, de fick det där sena gratismålet och nu har de ett tacksamt program att rulla igång passningar med (Blackpool, Blackburn, Bolton, Sunderland, WBA). Det ska inte behöva krisa igång redan nu. Ironiskt nog kan det bli värre för Liverpool, trots att de gjorde det riktigt bra igår.

Jaja. Det var väl inte för att kommentera sjutton timmar gamla matcher som du kom hit?

Nä.

Jag gjorde det för att lägga en bit till till ett pussel som lagts allt mer flitigt i svenska medier den senaste veckan. Det om Ciudad Juárez, knarket och kampen för livet.

Charles Bowdens reportagebok Murder City har recenserats i våra tidningar, och även om berättelsen redan är bekant så är det kanske något man borde läsa. I Mexikanska Ciudad Juárez mördas alltså fem personer om dagen i snitt, knarket är närvarande i allt som händer och skräcken ligger som en filt över allt och alla.

Och fotbollen? I fjol skrev vi om Indios framgångar, som ett andetag i en stad som slutat andas. De spelade, trots allt, fotboll mitt bland alla mord. Och nu ska de göra det igen.

I oktober ska det mexikanska landslaget spela två landskamper, förmodligen mot Uruguay och Polen. Det mexikanska förbundet har precis talat om att det ska spelas en a-landskamp i Ciudad Juárez innan 2010 är slut.

– Vi vill visa att vi står över problemen med kriminalitet. Det kommer att antas speciella säkerhetsmått, förstås, vi kommer inte att riskera vare sig vårt eget landslag eller våra gäster, säger förbundsbasen Justino Compeán.

Och det är svårt att inte tycka om det, eftersom det precis lika mycket visar på motsatsen: Att fotbollen inte står över problemen med kriminalitet, att El Tri vill något mer än att bara ställa offside och slå crossbollar.

/Simon Bank

Ja, om ni nu inte fått det refererat för er ännu:

Ollie Holloway har berättat precis hur han tänker fira 4–0 mot Wigan away, utöver att han förstås kommer att ”ta ett foto av tabellen och gå i pension”.

Dricka bärs med grabbarna? Hänga runt på strandpromenaden? Korka upp en bra årgång hemma i biblioteket?

Nah.
– Jag ska köra hem till Bath för att träffa min frus nya hund. Det är en aprikos pudel som heter Teddy.

Ibland undrar man om Holloway är en fjant eller ett fenomen. Ibland är det kanske så enkelt som att han alltid är fenomenal när hans lag vinner med 4–0 borta.

– 4–0? Aces, gaf!

Kvällen, då? Jag såg supercupen med Barcelona B, och det var väl som det var. Luca Cigarini är intelligent, det visste jag, men det var kul att se honom smälta in så fint. Det var en match av fina målpassningar (Maxwell, Negredo, Cigarini), och det var gulligt att just Maxwell gav Zlatan Ibrahimović en liten knuff i rätt riktning just när han behöver det som mest. De senaste uttalandena från Zubizarreta och Guardiola är inga gigantiska kärlekskramar direkt.

Bra gjort av Zlatan, precis som det var imponerande av Luis Fabiano, James Milner och Loïc Rémy att göra sitt idag, medan alla undrar var de ska spela sin nästa match. Proffsigt.

Ja, och så slogs jag återigen av att Sevilla har en klubbhymn som – lite som Inters – är usel på skiva men underbar när den sjungs av 20 000. Älskar den.

Va, hur sa? Ligue 1? Äh, matcherna mot Valenciennes var bättre på Tapies tid. Jag tittar hellre på Souchaux lille Ryad Boudebouz, på geniet Benoît Pedrettis Olympiska Mål, eller på Rennes superdupertalang Yacine Brahimis allra första Ligue1-mål.

Nä, nu går vi och lägger oss.

/Simon Bank

1–0 på Råsunda precis, fem kvar och… ja, jag undrar mest om det är nån som vill sälja en biljett till Ian Holloways presskonferens om en halvtimme?

1. Blackpool
2. Aston Villa
3. Sunderland
4. Wolves

5. Blackburn
6. Man City
7. Tottenham Hotspur
8. Bolton
9. Fulham
10. Arsenal
11.Chelsea
12. Liverpool
13. Manchester United

/Simon Bank

Jag grinar inte efter såna här matcher.

Det är klart att Tottenham skulle dödat, kremerat och begravt det här på 20 minuter, men nu gjorde de inte det, och mest av allt var det bara en premiär som pekade på att någonting hänt och fortsätter hända.

Ända sedan jag var i puberteten har Premier League inletts med att Tottenham åker och möter ett botten/mittenlag på bortaplan, förlorar med ett mål och får misslyckandet tatuerat i pannan.

I fjol slog Spurs Liverpool. I dag spelade Spurs ut Manchester City. Times are changing.

Nycklar?

Joe Hart kommer vi förstås inte förbi. Shay Given är världens bäste handbollsmålvakt, men Hart behärskar hela spelet och visade det idag. Han är stark i luften, han står upp, han har reflexer och fysik som gör att han kan blocka skott som de från Bale och Defoe.

De tydligaste andra nycklarna är a) mittfältsstrukturen och b) tiden.

City har ett lite för tungfotat mittfält för att snabbt rinna igenom med bollen, och det gör att Tevez och Silva antingen får gå djupt och hämta boll eller får den mot väldigt samlade försvar.

De hade inte det snabba spelet, de hade ingen big guy att avlasta på. Alltså kom City nästan aldrig högt nog för att hitta artikulerade spel bakom rygg på Spurs halvstabbiga backlinje, men varje gång de gjorde det såg vi ju hur SWP, Carlitos och Silva kunde ställa till det med sina små illerlöpningar i i straffområdet.

Men det var för lite, för sällan. Mest såg vi ett lag som inte riktigt är samspelt än, där varje bolleverans tar en halv sekund extra. Tottenham var något annat, reflexmässigt och tryggt, med Modrić som kvickt mittfältshjärta som vet exakt vad alla andra gör.

Spurs var bättre i sina uppspel, de var bättre på kanterna, och Bale/Lennon hade tidigt 100–0 på sina ytterbackar. Det kunde och borde stått 2–0 i paus.

Det blev 0–0, efter en lite lugnare andra. City fick ett par chanser (Spurs har trots allt Benoît Assou-Ekotto kvar i backlinjen), men det var inte deras match. Mancinis shoppingvagn visade kvalitéer i det lilla, Tottenham var ett färdigare och bättre lag – och matchen var sett över 90 minuter en fantastisk öppning på en ny sorts engelsk liga.

Nu knallar jag in på Råsunda och ser lite svensk ligafotboll. Blir det bättre fotboll där lovar jag att berätta det.

Don’t wait up.

/Simon Bank

Om jag hade fått uppgiften att skriva något om Premier League så är jag rätt övertygad om att jag hade använt ordet ”ÄNTLIGEN” i någon form av versaler.

Det hade naturligtvis inte varit sant.

Det är tre timmar till seriepremiär när jag sätter mig med det här, och det finns inte tillstymmelse till ”ÄNTLIGEN” i mig. Jag är inte beredd. Jag hade velat ha i alla fall en månad och en mittback till innan jag sätter mig och ser fram emot en ligapremiär mot Manchester City på hemmaplan.

Tottenham Hotspur går in i sin mest definierande fyradagarsperiod sen… ja, sen i våras, förstås, men egentligen mer än så. City idag, Young Boys på tisdag, en seriematch som stämmer tonarten för säsongen, en kvalmatch som avgör vilken sorts klubb Spurs är 2010.

Äntligen? Eller hur.

Om Premier League hade sin pubertet i början av 90-talet, när den skulle forma sitt vuxna liv, så är det här en säsong för existentiella mitt-i-livet-kriser. Den finansiella bonanzan ligger tre år bak – klubbarna har handlat för en tredjedel av vad man gjorde 2007/08 – och det är så oerhört många klubbar som går in i säsongen med tvivel, frågor, ångest, mer än någon gång förut.

Frågorna brukar handla om ”är vi bättre än Chelsea”? Vilka kan vinna? Vilka spelare slår igenom?

I år handlar det mer om ”Vilka är vi?”.

Det är inbördeskrig och auktion i Liverpool, det är europakval i Tottenham, det är ägarprotester i Manchester United, det är hyperkapitalistisk försöksverksamhet i City, det är år två i Chelsea, det är faderslöshet i Villa, det är simskola i Blackpool, det är ny transferpolicy on the Tyne och det är nya franska försök i ett Fàbregas-intakt Arsenal.

Dessutom försöker hela den engelska fotbollen regrediera sig framåt med homegrown-regeln.

Årets fråga: Vilka är vi?

Och vad tror vi, då? Tabellerna får bli som de blir, det är de strukturella frågorna som bestämmer om det här är en lyckad eller misslyckad säsong

Jag tror på dem som vet, som i någon form av acceptabelt lugn arbetar vidare, med (nåja) trygga ägarsituationer och logiska taktiska fortsättningar på det som varit.

Vinnare:

Chelsea FC.

Halvdan försäsong, men det är inget ovanligt för Ancelotti. Ser ut som den mest trygga toppklubben finansiellt-tränar-ägarmässigt, slipper Afrikanska Mästerskapen i vinter – och gör en ny, fin säsong.

Manchester United.

Ferguson är ett vaccin mot styrelserummet, och United har handlat bäst av alla, inklusive City. Hernandez är på riktigt, men framför allt är Smalling ett kirurgiskt exakt köp.

Everton.

Beckford! Arteta kvar! Bra handlat, bra sålt, bra tränare, ordning och reda. Visst kan det här bli riktigt bra?

Tveksamt:

Manchester City.

Jo, jag hör vad ni säger. Men det här är ett nytt Chelsea-experiment på många sätt, och det krävdes både Tid och Mourinho för att Chelsea skulle gå hela vägen. Och då hade de ändå en genuin London-bas att bygga på, med viktiga kulturbärare.

Tottenham Hotspur.

Om två timmar inleder Spurs en säsong utan en enda ny spelare på planen. Jag minns inte när det hände senast. Young Boys kommer att avgöra oerhört mycket, en vinst där så kommer ’Arry ge sig ut med en pengapåse och komma hem med mittbackar och grejer. Och det behövs två-tre spelare till för att man ska tro på att den här truppen klarar dubbelspel en lång säsong.

Arsenal

Jag älskar Cesc Fàbregas. Det är omöjligt att inte göra det. En spelare på hundra i den moderna fotbollen hade hanterat den här sommaren med den sortens värdig elegans. Han ville hem, han ville inte vara kvar – men han fick inte, och han accepterade det. Men den diplomatiska krisen innebär att Arsenal (tillsammans med Man City) är det lag som är mest beroende av en vettig start på säsongen. Går det bra i september är Arsenal – jo – en titelkandidat. Men hur stark är Cesc om han börjar misstänka att det här bara är en lång väntan på nästa sommar, då han får åka hem till Barcelona?

Knappast:

Liverpool FC.

Yanks out.

Aston Villa.

Det är svårt att bygga höga hus när grunden just rasat ihop. Milner-frågan, O’Neill-frågan… det finns för mycket tveksamheter för att man ska tro på en riktigt bra säsong.

Blackpool

Nä, det går inte.

Ja, och så har man slagit ihjäl en halvtimme till, all by stating the obvious. Nu ska jag gräva en grop att krypa ner i ett par timmar framöver. Äntligen.

/Simon Bank