En kortis bara, innan vi svettas in helgen med lite allsvensk fotbollsfecke.

Jag vet inte om ni noterade den lite klacksparksartade historien om den nederländske, katolske prästen Paul Vlaar i allt stim runt VM-finalen? Jo, den omtyckte pastor Vlaar var inte dummare än att han förstod att det där med VM var något som ganska många i församlingen var intresserade av, och till söndagens finalmässa använde han sig av det.

Han bar orange kåpa, kören bar orange kläder, kyrkan smyckades i orange, Vlaar läste en speciell bön för landslaget och tog upp matchen i sin predikan.

– Det är en del av pastor Pauls personlighet, han lyckas få folk att känna entusiasm för att gå till kyrkan. Kyrkan är är full när de är tomma på annat håll, förklarar församlingens vice ordförande Win Bijman.

Hur det gick?

Det direkta svaret på frågan är 1–0 efter förlängning. Det indirekta svaret är att biskopen Jozef Punt blev vansinngt upprörd, och stängde av Vlaar från hans jobb för en tid framöver, med motiveringen att han inte gjort gudstjänsten rättvisa.

Är det inte det vi sagt länge, att det är på tiden att den katolska kyrkan tar tag i det här med präster som missköter sig? 

(Och, med lite större allvar: Om man anslutit sig som präst i en kyrka, om man avlagt sina löften och ändå går på tvären mot samma kyrkas liturgi så gör man kanske bäst i att byta kyrka. Jag tycker inte synd om pastor Vlaar, men jag tycker att han verkar hålla levande gudstjänster)

/Simon Bank

Erik Hamrén behöver exakt elva ord, Zlatan Ibrahimovic några fler, innan det kommer till det som betyder något.

”Respekt”.

Det kan finnas något rätt tröttsamt i det där uttrycket, det slits sönder och plockas fram lite när det passar, men den här gången handlar det nog mycket om det. Det fanns ingen dramatiskt i att en 28-årig Ibrahimovic, som stod inför sitt livs tuffaste klubbutmaning, tog en time-out och släppte taget om träningsmatcherna. Erik Hamrén har ägnat ett halvår åt att formulera en relation med, jo, respekt.

Nu är han tillbaka, förbundet slår på sin största trumma för en ”snabbt sammankallad presskonferens” och hela den svenska sommarpressen rusar till.

Det säger allt man behöver veta om Zlatan Ibrahimovics plats i svensk fotboll, om vilket utrymme han tar i anspråk.

Sveriges landslag skulle baxa runt på honom hela det här EM-kvalet, oavsett om de velat eller inte.

Hade han inte varit med hade allt handlat om hans skugga.

Nu kommer allt att handla om honom.

– Nu börjar en ny resa och jag vill vara med från början, sa Zlatan.

Så gör det till en bra resa, då. Gör något bra av allt det där utrymmet. Det finns ny luft i det här landslaget, ett nytt system och en lite lynnig men väldigt positiv förbundskapten.

Det kan bli bra, det kan bli förbannat kul, och Zlatan får själv formulera sin roll i det här laget, vem han vill vara i den här gruppen.

Det finns något sympatiskt och symboliskt i att Hamrén ställer Zlatan bredvid Svensson och kallar båda lagkaptener. Där har ni ju hela utmaningen, hela uppgiften: Att få de där delarna att fungera tillsammans (och ja, det finns något elegant i att Svensson heter just Svensson, om ni förstår), och att ordna en rättvisa som baseras på behov snarare än på en väldigt rak linjal.

När (ja, eller om) Zlatan Ibrahimovic kommer tillbaka till Ciutat Esportiva Joan Gamper så kommer han till ett omklädninsrum fullt av spelare som kan berätta om hur det är att nå så långt man över huvud taget kan nå med sitt land.

Igår satt Zlatan i vitt över vitt (såg han inte lite ut som någon ur Miami Vice?) och sa i alla fall en riktigt intressant sak om sitt spel i Barcelona.

Han förklarade att han trivs bäst när han får spela som ensam nia och röra sig fritt. Som han gjorde i Ajax, Juventus och Inter – men inte i Barcelona.

Pep Guardiola har sitt problem att lösa med Ibrahimovics roll i Barça.

Erik Hamrén har just löst sitt problem, och om ni kände en fläkt dra igenom den här vidriga hettan i morse så var det ljudet av när en svensk landslagsspelare pratade om medaljer igen.

Och menade det.

/Simon Bank 

Jag skrev aldrig att ”Andrés Iniesta är inte typen man skriver sånger om”, men jag hade mycket väl kunnat göra det.

Jag hade i så fall ljugit, och det är lite genant att jag inte förstått det förrän nu. Innan vi går in på dagens huvudnummer lämnar vi alltså över scenen åt Delafé y las Flores Azules för att låta blåblommorna sjunga sin kärlekssång till Andrésito:

Hablemos de futbol mejor
que Iniesta se merece
El oro de balón
Que si no se lo dan, me corto una mano
O mejor me corto las dos, por dios

Andrés förtjänar alltså guldbollen, får han den inte så kan man lika gärna kapa sina händer. Där ser man.

Och så till själva huvudakten: Dags för modevisning, för ryckande i tyger, för bekymrade blickar och ett och annat extatiskt glädjevrål. Dags att ta på sig Sofi-hatten. Dags för Serie A, med höstens nya topptröjor:

+++

Lazio
Lazio, grande Lazio… gör det enkelt för sig – och det ska man göra med den raka, vackra himmelsblå. Nu ska ju reklam till och kladda en del, och det olivdova reservstället är rent och skärt underkänt.

Bari
En av många vita tröjor i den här serien, och det är ju som det är med det – om man nu inte heter Real Madrid. Jag är dock väldigt förtjust i ärmarna, och det är alltid något.

Catania
Sticker ju ut med sin udda färgkombo. Man känner igen Catania och de har varit rätt modesta med sin dräktreklam.

Palermo
Ju renare desto bättre, och här har bettingsponsors fått för mycket att säga till om. Men eftersom de håller sig till rosanero-kontrasten så ger vi tröjan en godkännande nick.

++++

Fiorentina
Kör vidare med Lotto, utan några dramatiska förändringar. Och det gör de ju helt rätt i.

Inter
Jo, de kommer att se ut som sitt vanliga, sobra jag på distans – men jag fattar inte varför man börjar blurra sönder en av världens läckraste dräkter. Ska det se technomodernt ut? Bortastället däremot! Il Serpente-temat är friskt vågat och 112 procent vunnet. Minst.

Milan
Precis som med Inter så är den helt omöjlig att misslyckas med, men den här gången tillför de inget heller. Jag är sorten som gillar kragar. Och jag är definitivt sorten som har svårt för att se klassiska dräkter med nya sponsorer.

Juventus
Jag hatade den först, mycket beroende på betclick-loggan (kan de inte ta tillbaka den där röda snygga Fiat-loggan de körde i cupen häromåret?), men har svängt lite. Den är klassisk och enkel, med en fin krage. Och reservställen går vi förbi under barmhärtig tystnad.

+++++

Genoa
Om de tänkt finansiera Toni-köper med att sälja tröjor så… har de gjort ett riktigt bra jobb. Förstastället är fenomenalt i all sin enkelhet, bortastället är till och med ännu bättre.

Innan vi ger oss vidare in i tröjträsket kan ni förstås jobba in på de alldeles utmärkta modesajterna som finns där ute.

Som här.
Här.
Här. 
Och här.

/Simon Bank

Det sista jag gjorde ifrån Sydafrika var att svara på ett par frågor i Aftonbladet om hur vi skulle bära oss åt för att hugga oss ut ur VM-psykosen.

Jag svarade så här:
– Hur kan man ens ställa den frågan just i dag, när det är kvartsfinaler i isländska cupen?! Mest undrar vi förstås om underhundarna Víkíngur Ólafsvík orkar hålla andan uppe trots skadorna och sitt tuffa juniprogram och ställa till det för Stjarnan?

Jag har såhär i efterhand förstått att det funnits de som läste in ironi i det där, men det är förstås samma typer som inte noterade att division III-gänget Ólafsvik bragdslog Úrvalsdeildslaget Stjarnan och nu är i semifinal. De gjorde det trots att de tappade en 2–0-ledning på matchens två sista ordinarie minuter.

Ja, och med det antar jag att de blev den världsvida webbens näst mest uppskattade isländska fotbollsinslag den här veckan. Etta? Tja, det ska väl ett och annat till för att slå Ögmundur Ólafsons lätt tveksamma målvaktsinsats för HK mot Thor i andraligan.

Efter sex minuter orsakade Ólafson en straff, fick varning och släppte in ett mål. Det värsta med det var att det inte ens var hans värsta ögonblick så långt.

Det var det här, efter en minut.

 /Simon Bank

Roma, Västerås, Waldegård. Vi tar det bakifrån, och ser var vi landar.

Imorgon rullar nåt som heter Mindnattssolsrallyt igång i Västerås, och eftersom jag är den i bloggfamiljen som har störst erfarenhet av bilkörning (två gånger) så faller det på min lott att ta mig an rallyt.

Björn Waldegård startar, Stig Blomqvist också, men den i särklass intressantaste föraren är Vladimir Antonov. Han är lika gammal som jag, men har haft en del annat för sig. Som att tjäna pengar. Antonov är Rysslands 182:e rikaste (Finans Magazine), en oligark som gav General Motors beröringsskräck i samband med Saab-affären. De vägrade ha med honom att göra, vilket fick Antonov att beklaga sig å alla maffia-skvallerutsatta ryska investerarmiljardärers vägnar i en debattartikel i New York Times.

Nu kör Antonov Saab i Midnattssolsrallyt, planerar att starta ett budgetundermärke till Saab med fabriker i Ryssland, samtidigt som han gör en sak som kvalificerar honom i den här bloggen:

Han vill köpa Bournemouth.

The Cherries har skärpt till sig ett par snäpp, men det är fortfarande en League One-klubb med miljonskulder, som inte äger sin egen arena och som förlorar träningsmatcher mot the Mighty Tottenham Hotspur Football Club med 4–0 (Pavljutjenko 2, Rose och Obika).

Det intressanta är inte bara att Antonov och hans partner Roman Dubov legat på i sju veckor för att köpa en klubb som inte ens söker köpare, utan att de bjuder 70 miljoner kronor för den. De svenska journalister som rimligen häckar runt Antonov den här veckan får gärna fråga honom hur de räknat hem den affären. 

Det är ett tecken till på vad engelska fotbollsvarumärken kan betyda för en viss sorts investerare men en viss sorts ryggsäckar. Det är också en referenspunkt när vi tittar på allt som händer kring AS Roma den här sommaren.

Laget har precis samlats ute på Trigoria, Totti har hälsat till den sjuke Platini och till Diego Maradona, som han höll lite på i VM. Och klubben har satts upp till försäljning i banken Unicredits regi genom nya bolagskonstruktionen Newco Roma.

Italpetrolis usla ekonomi gör att la presidenta fått svårt att hålla greppet om en fotbollsklubb, men det hindrar inte att klubben i sig har en ekonomi som i grunden är god. Den är självfinansierande, de har gjort sunda spelaraffärer de senaste åren (köpt billigt, lånat storstjärnor, sålt stjärnor) och de har väldigt många hårda värden: en särställning i en av världens varumärkesstarkaste städer, starka symboler nu (Totti) och i framtiden (De Rossi) och en konsekvent roll i den absoluta ligatoppen de senaste tio åren.

AS Roma säljer sin aktiemajoritet för 130 miljoner euro, vilket betyder att hela klubben värderas till 2,5 miljarder kronor. Ändå ska alltså intresset vara svalt bland investerare, och Roma-aktien darrar på börsen.

Nu är det förstås skillnad på att köpa en klubb för 70 miljoner (även om det, som min mamma brukar säga, är pengar det också) och att köpa en för 1,2 miljarder. Men att skillnaden mellan Roma och Bournemouth inte är större kan rimligen inte bero på något annat än att klubben inte äger sin egen arena. Och därigenom har vi återvänt till italiensk fotbolls grundproblem i den europeiska, ekonomiska fotbollsvärlden, och det problemet förändras inte av att Inter är europamästare.

/Simon Bank

Ursäkta en vänlig fråga, men vad har ni sysslat med egentligen? Här åker man iväg en månad, jobbar skiten ut sig i kyla och stenhårda förhållanden, med Luther på ena axeln och cheferna på den andra, och vad gör ni?

Förvandlar Sverige till en semesterort, är vad ni gör. Klär av er halvnäck och badar, är vad ni gör. Sliter er ner till Ica och handlar upp er på grillkött och tycker att ni jobbat, är vad ni gör.

Stackars Erik Niva trillade förstås direkt ner i slöträsket i samma sekund som han fick syn på en badboll, så jag ska försöka att hålla den här jollen på något slags minsta-möjliga-krav-nivå under tiden.

Break’s over, hörni. Dags att ta oss i kragen. 

Det här är en dag för att fasa ut ur VM och in i resten, och alla gör det på sitt sätt. Ni har förstås redan sett hur Pepe Reina motiverat sin plats i spanska truppen genom att reprisera sin speakerroll från EM-guldet senast.

Det finns andra i Spanien som tagit tag i mer allvarliga saker. Ni har följt Sara Carboneros (ja, och hur man kan säga det namnet utan att tänka Sara Carbonara is beyond me) äventyr under VM, och det vettigaste som skrivits om henne skrevs efter finalen.

Författare? Miriam Gonzalez Durantez, spansk advokat som dessutom är gift med enkelske vice premiärministern Nick Clegg. När Iker Casillas avslutat VM med att rädda Robben-lägen och pussa sin tjej i direktsändning författade hon ett brev till The Times, som inledde VM med att skriva om hur Saras närvaro förstörde Spaniens guldchanser.

”Att försöka skylla Spaniens inledande svaga insats på Sara som helt enkelt gjorde sitt jobb var inte värdigt en tidning som borde bedöma kvinnor för vilka de är och inte bara för vad deras manliga partners gör” skrev Mrs Durantez.

Väl talat. Men Sara Carbonero klarar sig nog. Det finns andra som det funnits större frågetecken för.

När Argentina skars i små stycken av Det Nya Tyskland deppade det argentinska folket av två orsaker.

Den första var att Argentina skurits i små stycken av Det Nya Tyskland.

Den andra var att de undrade hur Diego skulle ta det.

El Pibe är ju en missbrukarpersonlighet, med allt vad det innebär. Därför var det fint att höra att hans livsmedikus Alfredo Cahe nu gått ut i argentinsk radio med lugnande besked:
– Diego har haft en melankolisk fas, men han har inte gått in i någon djup depression. Inget i stil med det som sagts här, om att han skulle ha rasat igenom. Det är nonsens. Jag trodde att jag skulle finna honom i ett dåligt tillstånd, men nej… Han var eftertänksam, inte uppgiven men lite upprörd över att inte ha lyckats.

Det var faktiskt ett av de bästa besked vi fått efter VM. Och apropå VM-avslutningen så missade vi mitt i vår spanska fiesta att dela ut ett pris till Nando Torres.

Han kom till VM som guldargument, började uselt, fortsatte värre, petades till slut, kom in på slutet av finalen utan att lyckas träffa en boll rätt, och avslutade med att dra sönder låret i ett superbt kontringsläge.

Spanien vann, Torres hade ett vidrigt VM. Årets Guivarc’h-stipendiat. 

Nu ska jag skriva reseräkningar, och fundera på ett blogginlägg som kombinerar orden Roma, Västerås och Waldegård, utan att skämmas.

/Simon Bank

Hemma.

Ganska precis ett dygn efter att den sista VM-texten skickades. En buss från arenan till hotellet. Noll minuters sömn. En försenad taxi från hotellet till flygplatsen. Tre timmars försening. Sedan elva timmar mellan Johannesburg och Paris. Halvt panikbyte på Charles de Gaulle. Ytterligare trekvarts försening. Ytterligare två timmars flyg. Taxi från Arlanda.

Hemma.

Det får vara slut med summerandet nu. Vi och alla andra har sammanfattat den här turneringen i så många former på så många platser, och i och med Simons fina perspektivfördjupare i förra inlägget känns det som att VM kan få vila i frid ett tag framöver nu.

Men… då det väl ändå hör till god ton att säga hej när man ska vara borta ett tag kan jag väl passa på att ta upp en sak som faktiskt hör det här forumet till, nu när jag ändå tittade in.

VM-bloggen – hur gick det med den egentligen?

För egen del upplever jag att det var mycket både-och. Vi ansträngde oss verkligen för att hinna med den så gott det bara gick, men i och med vi fått för oss att analysera samtliga 64 matcher på slutsignal blev det inte särskilt mycket energi eller utrymme kvar till annat.

Det blev lite för strömlinjeformat, lite för matchknutet.

Samtidigt har själva inläggen alltid bara varit halva grejen med den här bloggen. När vi startade den hade vi en idé om att försöka göra kommentatorsfältet till ett forum för civiliserad fotbollsdebatt – och bortsett från några skönhetsfläckar har vi nog tyckt att det experimentet lyckats nästan oväntat bra över tid.

Folk därute har intressanta saker att säga om fotboll, och är fullt kapabla till att formulera det på vettigt sätt. Så enkelt och uppfriskande är det.

Men sedan kom alltså VM. Besökarantalet på bloggen ökade lavinartat. Ett tag var vi uppe och snuddade vid 200 000 unika i veckan, vilket alltså är nästan lika många som hos den genomsnittliga tonårstjejen som skriver smink, och det var ju såklart jätteroligt.

Det som däremot var väldigt trist var att kvaliteten på kommentatorsfältet sjönk i motsvarande takt.

En del får vi såklart ta på oss själva, då vi har haft svårt att vara riktigt så närvarande som vi hade velat. Det är inte alltid helt enkelt att skriva ett blogginlägg på slutsignal, och sedan hinna parallellsvara på några hundra kommentarer under de två timmar som återstår innan matchkrönikan ska vara färdigskriven och inskickad inför tidningens deadline. Det har gjort så att vi ofta inte hunnit replikera på så hög andel av kommentarerna som vi hade önskat, så snabbt som vi hade velat. Säkert har det också varit så att rätt många av er ibland fått väl korta och otåliga bemötanden på era resonemang.

Men ändå… grundinställningen har alltid varit att man får svar såsom man frågar, att kommentatorerna ska bemötas i samma tonläge som de själva använder – och i synnerhet mot slutet av turneringen har det mest bara inneburit ett tjatigt och grinigt kommentatorsfält.

Samma evigt enögda gnisslande om domarinsatser och påstådda filmningar. Samma oändligt tröttsamma utgångspunkt om att alla våra analyser utgår ifrån att vi ”håller på” Spanien/Holland/Tyskland/Brasilien/England/Honduras eller vafan nu månde vara. Samma pajkastande dumheter som jag tidigare mest förknippat med andra svenska sportbloggar.

Det är inte så vi vill ha det. Det är inte de utgångspunkter som intresserar oss.

Under hela den här bloggens livslängd har i praktiken det roligaste med den varit att gå in och svara på kommentarerna, att dra igång och följa med i diskussionerna. Just nu är det inte längre så. Just nu är det så att man nästan hoppas att ingen människa har orkat bry sig om blogginläggen, så att man slipper ägna några timmar åt poänglöst tragglande som står och stampar utan att leda någonvart.

Nu tänker jag inte vara någon dramaqueen och go all Marcus Birro på er. Vi tänker inte lägga ner bloggen och vi tänker inte stänga ner kommentatorsfältet – vi får helt enkelt se vart saker och ting tar vägen framöver och utvärdera längsefter. Förmodligen lugnar det väl ner sig när vardagen återvänder och besökarantalet sjunker tillbaka ner i underjorden, men skulle tendensen hålla i sig får vi kanske ompröva våra censureringsprinciper och strama upp våra mer nordkoreanska tendenser.

Till er som kanske upptäckt den här bloggen under VM. Stanna gärna kvar, läs och engagera er – men det här är inte platsen för mitt-lag-är-bättre-än-ditt-lag-resonemang, det är inte forumet för jag-har-rätt-och-eftersom-du-tycker-annorlunda-är-du-dum-i-huvudet-retorik.

I vilket fall som helst ska alla ni som har läst och engagerat er under den här VM-månaden ha ett stort och innerligt tack. Jag har inga illusioner om att vi har åstadkommit några publicistiska revolutioner med den här bloggen – men när jag klickar mig in på statistikfliken kan jag konstatera att den har fått sammanlagt 47 305 kommentarer sedan starten.

Det inbillar jag mig faktiskt är ganska unikt – och det är det ni läsare som har stått för.

***

Hursomhaver, jag skulle ju egentligen mest bara in och morsa. Jag återinträder i föräldraledighet från och med detta nu. En normal sommar sett hade jag varit tillbaka till ligastarterna någongång, nu blir jag borta fram till och med att Hugo börjar på dagis. Det kan bli i månadsskiftet augusti-september, men det kan också bli några veckor senare än så.

Men frukta intet. Jag tror att Simon har för avsikt att hålla igång bloggen ända tills det tunga gardet återinträder, i alla fall i någon utsträckning.

***

Och som hör årstiden till – jag har ju inte samvete att lämna er i sticket utan en sommarplaylist. Så här har soundtracket till mitt VM sett ut, fördelat på en klassisk 90-minuterskassett. Grundregeln är enkel; enbart låtar släppta sedan förra sommaren är aktuella för 2010-mixen, med förtur för de som kommit efter nyår.

För er som har Spotify finns spellistan här, men eftersom vissa låtar fallit bort av rättighetsskäl har jag fått lov att lägga sunkiga livelänkar på dem för att få den kompletta låtordningen här nedan.

1. Masshysteri Del Två – Masshysteri
2. Dekonstruktion 100% – Invasionen
3. High Pressure Low – Against Me
4. The Spirit of Jazz – Gaslight Anthem
5. Birthday Boy – Drive-By Truckers
6. We Can Get Together – The Hold Steady
7. Friends – Jon Allen
8. Dig That Crazy Grave – Grand Archives
9. Charlie Darwin – The Low Anthem
10. The Last Pale Light in the West – Ben Nichols
11. Dying Day – Brandi Carlile
12. The Devil’s Interval – Chumbawamba
13. The Cave – Mumford & Sons
14. Red River – Rocky Votolato
15. Capo, 4th Fret – Tony Sly
16. Way Back Home – Band of Horses
17. Talk of the Town – Rasmus Kellerman
18. Acts of Man – Midlake
19. Runaway – The National
20. There Is Nothing We Could Do – Badly Drawn Boy
21. Kiruna – Willy Clay Band

***

Enjoy the summer, hörrni. Vi hörs i september, eller så. Nu ska jag räkna minuter fram till det att Hugo vaknar sisådär vid femtiden.

/Erik Niva

En månad och lite till. Ett VM och lite mer. Efter en Iniesta-final och en nattsömn på modiga 60 minuter sätter vi oss snart på ett plan och åker hem igen.

Vi pladdrar ibland på om den här bubblan man går in i under ett mästerskap. Det är, till stor del, otäckt sant. Det är sextontimmars jobbdagar, dag ut och dag in, vi har haft noll lediga dagar på en månad, en halvledig kväll. Det är som att åka snabbtåg genom ett främmande landskap, man får glimtar här och var av något stort och spännande, men smakerna och lukterna stannar alldeles för ofta utanför fönstret.

Jag har förbannat det så ofta. Tyckt att jag inte sett Sydafrika, inte förstått någonting annat än en löpväg här och en offsidefälla där.

Det är sant. Och det är inte sant.

Vi har kommit hit som gäster hos verkligheten, och hur vi än bubblade runt så fanns det sprickor där allt det andra sipprade in. Igår morse, före finalen, besökte vi East Orlando i Soweto, gick runt i kåkstäderna med kåkstädernas barn, och fick vår förståelse i en klump. Resten av tiden har den kommit på andra sätt, genom luckorna, osmotiskt.

Jag har inte sett Sydafrika, men jag har rest runt hela landet.

Någonting såg jag ju.

Vägen till Rustenburg, mitt ute i ingenstans, med kåkstäderna till vänster och medelklassvillorna till höger. Barberarskyltarna om klippning för fem kronor på ena sidan, vaktbolagsskyltarna som utlovar armed response på den andra. Världen som ett friidrottslopp, med de som är tillräckligt nära täten för att kämpa och de som tappat tron på att någonsin ens närma sig. Vad det betyder för hur man ser på sig själv och de andra.

En sen natt på ett hotell i Durban, när telefonen ringde för att det sköts vilt vid arenan. Ut på gatan, be en grabb om skjuts, fundera på om det var så klokt att åka till ett upplopp, komma fram när demonstrationerna lugnat ner sig men medan några demonstranter fortfarande behandlades vid en ambulans. Vakterna som jobbat tolvtimmarspass från 18-06 för 190 kronor och som protesterade vilt för att få en vettig lön, utan att vara fackligt anslutna. Polisen som slagit till stenhårt, kastat chockgranater och skjutit gummikulor. Protesterna som spred sig till Kapstaden, Fifa-talesmannen Danny Jordaan som sa att ”Det här är en lönekonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter finner vi det oacceptabelt att de stör matcherna”.

”Även om vi har respekt…”. Mänskliga rättigheter – men med förnuft! Dra åt helvete.

Olyckan jag såg i Kapstaden, en minibuss som kört i diket och med kroppar som låg kvar i gräset när ambulanspersonal kom dit. Hur jag fick veta att förarna pressats att köra sextontimmarspass i hög fart för att dra in mer pengar, vilket ökar riskerna… även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter.

Och Nelspruit, där jag fick skjuts av Prince, en nittonårig kille från Pretoria som spelade två fotbollsmatcher i veckan, utbildade sig till försäljare på dagarna och var familjeförsörjare för tre småbröder och en gammal mamma. Två nätter i Port Elizabeth, där jag fick bo i ett vindsrum för 400 kronor natten hemma hos Christine, en vänlig dam i ett område där man kunde ta långa promenader även på kvällarna, även om man ju ”lämnade klocka och plånbok hemma”. Normaliseringen av det onormala. Hotet som vardag. Hur de tyckte att ”det är värre i city, med sexhandeln och alla nigerianerna”, hur de aldrig stannade bilen vid rödljus när det var mörkt ute. Jag gick vilse när jag skulle hem, och visades rätt av två prostituerade som lämnade sitt gathörn för att visa vägen.

Vi har varit här en månad, jag har inte sett någonting men jag har sett väldigt mycket jag aldrig sett förut. Om det är något jag ångrar är det att jag varit dålig på att berätta om allt det, men det blev som det blev. VM gick i Sydafrika och vi såg det inifrån bubblan. Spanien vann. Nu kliver vi på planet och åker hem igen.

/Simon Bank

Jag avskyr att använda ordet rättvisa i fotbollssammanhang, men… Just nu har jag likafullt väldigt, väldigt svårt att hitta ett annat uttryck som passar bättre.

Världens bästa lag är världsmästare.

De gjorde inte världens bästa match – de gjorde inte ens världens bästa turnering – men där har ni ett faktum som faktiskt i praktiken är omöjligt att ifrågasätta.

Finalen som sådan var ju en lite förlängd av matchen mellan Västtyskland och Argentina 1990. På något sätt har ju holländarna förvandlats till Pedro Monzón, Oscar Ruggeri och Gustavo Dezotti. Jag förstår givetvis vart de ville komma med sin matchplan – jag klandrar dem inte ens för den – men de får ju lov i att finna sig i att man bara får historieskrivarrätten ifall man faktiskt vinner även den sista matchen.

De var två Robben-frilägen och en Mathijsen ifrån odödlighet. Ingen kan kritisera en världsmästare. Nu kommer de istället hem med fler kort än silvermedaljer, ihågkomna med bitterhet snarare än med glädje.

Men vad tusan… Hur jävlig den här finalen än blev ska vi ju ändå inte minnas den för all cynisk brutalitet. Med förlängningen kravlade den sig i alla fall förbi de båda finalerna från 1990 och 1994 i underhållningsvärde, och med lille Andrésitos segermål och segerhyllning gav den oss en så ofantligt passande slutbild av det här underbart fantastiska laget.

”Dani Jarque siempre con nosotros”, stod det på tröjan som Andrés Iniesta tog ett gult kort för att visa upp. Dani Jarque för alltid med oss.

Allt passningstrillande och alla små superanfall är en sak – det är just, precis såna saker som gör att det här spanska landslaget alltid kommer att finnas med mig.

/Erik Niva

Spanien är först ut till uppvärmningen, utan nämnvärda reaktioner. Holland kommer tre minuter senare – och Soccer City exploderar.

Här nere är majoritetssympatierna lätta att peka ut.

Och för egen del? Äsch, jag hoppas att Holland vinner för att fotbollen alltid mår bra av det oväntade, men jag vill samtidigt att Spanien ska få ta bucklan då den här spelargenerationen förtjänar det – och för att världen blir en så oändligt mycket fattigare plats utan en ordentlig Pepe Reina-show.

Dags nu. Lycka till allihopa.

/Erik Niva