Eftersom Erik Niva inlett någon form av lysistratisk bloggstrejk så får vi väl kompensera frånvaron av långanalyser från östeuropeiska oligarkparker med lite lättviktiga lustigheter.

Jag har precis åkt till Katalonien för att titta på en fotbollsmatch ni kanske hört ett och annat om. Just i detta nu är presskåren uppdelad mellan Barças träningsanläggning, där Barça… eh… tränar, och Camp Nous pressrum, där Max Allegri håller presskonferens.

Det är roligt att vara här, det är roligare att träffa italienska bekanta, men det roligaste av allt hände alldeles för ett par sekunder sen. Mister hade pratat om att truppen mår bra, att resultatet här förstås är viktigt men att det inte påverkar vart projektet Milan, med alla dess ungdomar, är på väg. Han hade dessutom varit tålmodig som en livornesisk ängel inför märkliga frågor om han föredrar att göra mål eller inte släppa in dem (min gissning just imorgon: hålla nollan).

Så närmade sig presskonferensen slutet, Milan-spelarna hade börjat spela kvadraten ute på Camp Nou-gräset, och presschefen Giuseppe Sapienza kände att det började bli dags att runda av och pekade ut över journalistkåren.

– Tre frågor från il centrosinistra (vänstern/mitten), tre från il centrodestra (högern/mitten).

Önskemålet for ut över salen, landade på golvet, och plockades snabbt upp av någon lustigkurre allra längst bak.

– …e Beppe Grillo?

Imorgon börjar allvaret. Vi kan väl skratta lite så länge.

/Simon Bank

Rémi Garde, Wenger-junioren som gör fantastiska saker med Lyons juniorer den här säsongen, kan sin franska fotboll. Han vet när det är läge att slappna av, han känner till när det är dags att vara extra vaken.

– När det är oroligt i OM är det inte särskilt betryggande, säger han i dagens l’Équipe. Det är en klubb som lever på det där.

Ikväll möter OL OM i en match som väger upp mot en kvarts miljard kronor. Vinner Lyon står de ensamma kvar som utmanare till PSG, vinner OM kan de fortsätta ha gott hopp om ett liv i Champions League efter sommaren.

Och om Rémi Garde undrar över läget i Marseille så behövde han bara bläddra vidare ett par sidor till i sin tidning i morse.

Fram tills alldeles nyligen var Frankrikes största klubb en tornado av maffia-anklagelser, inspelade telefonsamtal, skumma övergångar, polisutredningar, publikprotester, undergrävda ledningar och dementier kring försäljningar.

Så hur tror ni att ledningen, med presidenten och ägarinnan Margarita Louis-Dreyfus högra hand Vincent Labrune i spetsen, valt att ladda upp inför årets viktigaste fotbollsmatch, den som kan avgöra klubbens hela framtid de kommande säsongerna?

Oro? Äh. De tog sats och knuffade hela föreningen över sinnessjukdomens rand.

Sidan arton i Frankrikes största sporttidning är idag inte en redaktionell text, utan en annons. För nära en miljon kronor har Labrune fått en helsida som han använder till en öppen krigsförklaring mot sin företrädare Pape Diouf.

Under rubriken ”L’Olympique de Marseille presenterar: Pape Diuof – kärleken till Jaget” plockar han isär Diouf bit för bit.

Pape Diouf lämnade/tvingades bort från OM för snart fyra år sedan. I veckan kom hans självbiografi Cést bien plus que un jeu (Det är verkligen mer än ett spel), och när han gav intervjuer i samband med boksläppet passade han på att peka ut vem som egentligen dragit i trådarna när han skildes från klubben han älskar.

Det var Vincent Labrune han ville åt. Hårsvallet som satt i Paris och styrde Marseille, Margaritas lille grabb som flyttade ner och tog tag i spakarna när Anigo slogs med Deschamps, när OM rasade ner på tiondeplats, när bromsen trycktes i botten och ekonomin sanerades.

– Det är inte rimligt att det pratas om en femteplats som målsättning, dundrade Diouf.

Jag har sett allt jag kunnat på Stade Vélodrôme i vinter, jag har frusit och jublat och mest av allt sett ett lag vars lägstanivå absolut inte motiverar mer än att sikta på en femteplats och drömma om en tredje. Men så är jag inte Pape Diouf heller, utan bara en kille på läktaren.

Så vad är en slump? Är det en slump att Dioufs attack kom just där och då? Eller att en samling av supportrarna samtidigt blockerade OM:s spelarbuss och krävde den nya ledningens avgång?

Marseille är en stad och en klubb där slumpen slåss mot sagan och verkligheten aldrig är mer verklig än när den är som allra mest overklig.

En sportchef som är barndomspolare med tungt kriminellt belastade som han fortsatt snackar i telefon med? Inga problem. Märkliga spelarövergångar där pengar försvunnit eller spelare hotats till att skriva på? Sånt som händer. Men inte ens på Planète Mars har man sett något som liknar det man såg när man vaknade i morse.

En översättning: Tänk er att Malmö FF:s ordförande köper en helsidesannons i Sportbladet för att ta heder och ära av Bengt Madsen, samma dag som MFF spelar en oerhört viktig match mot IFK Göteborg.

En översättning till:

Så här skriver Labrune (eller, hela klubben OM står som avsändare) i den där annonsen:

Är livet möjligt utan Pape Diouf i toppen av Olympique Marseille?

Svaret är förstås nej om man ska tro den roligaste roman som någonsin skrivits i ämnet. Den fiktiva självbiografin som författaren erbjuder oss är på väg att bli ett referensverk för alla som gillar psykoanalys. Allt finns där: Den förvrängda uppfattningen av vissa händelser, minnesförlusten, lite paranoia och en hel del megalomani.

Den heter C’est bien plus que un jeu. Det hade lika gärna kunnat heta Om mig, om mig, och inget annat än mig”

Ja, och sådär fortsätter det i en tio gånger så lång text, som innefattar detaljerade beskrivningar av Pape Dioufs lön, hans sätt att leda klubben, hans personlighet och så vidare.

Det är rasande skrivet, ibland rasande roligt, definitivt rasande underhållande. Det är det mest osannolika brev som skrivits i den europeiska toppfotbollen sedan Galliani skrev och klagade på att La Gazzetta dello Sport påstod att Juventus var obesegrat, trots att Milan (typ) besegrat dem i cupen.

I vilken klubb som helst hade allt det här varit ett tecken på att apokalypsen var nära förestående.

I Olympique de Marseille är det ett tecken på att en ny dag är här. Apokalypsen är vardagen, det är när lugnet lägger sig som vi ska vara oroliga på allvar.

/Simon Bank

Etymologisk eftermiddagskurs: Tillbaks till ruta ett igen är, till skillnad mot vad många tror, inte bara en bob hund-refräng. Det är dessutom ett stycke fotbollshistoria.

Uttrycket, sägs det i vad som kan vara en vandringssägen, kommer från när the Beeb radiosände engelska matcher under tidigt 1900-tal och delade upp planen i numrerade ”rutor”. När bollen hamnade hos målvakten kunde referenten alltså säga att den var ”back to square one”.

Igår var jag tillbaka i tjänst, C-Ron tillbaka på Old Trafford, fotbollsvärlden tillbaka i det möte som en gång katapultkastade Premier League in i oligarkåldern (Abramovitj och det, 2003), och all världens fotbollsintresserade tillbaka i den där eviga frågan:

Gjorde domaren rätt?

Det finns ju ingen anledning för mig att reprisera hela gårdagskvällens och nattens resonemang, men vi kan väl dra diskussionen genom lite mer tillbakalutat filosofiska tröskverk och se var vi landar? En domardebatt för 2013, i fyra kapitel.

Kapitel Ett: Komplexitetens död.

Har ni tänkt på hur ett modernt debattklimat består av två grafer som skär varandra? Den ena beskriver hur komplex en fråga är, den andra beskriver hur enkel en lösning är.

Alltså: Ju svårare och mer invecklad en fråga är, ju större är sannolikheten att så många som möjligt tycker att svaret är SÅ JÄVLA SJÄLVKLART.

Exempel A: tillväxten skenar, företagsvinster finns, men arbetare får sparken, chefer får bonus, skolsystemet kraschar, ungdomsarbetslösheten drar iväg, en privatiserad och vinstdrivande vård går på knäna, vi har behov av arbetskraft men också en stor arbetslöshet, en internationell finanskrasch orsakas av de finansiella systemen men drabbar de som redan har det sämst, vilket gör hela världen till en osäkrare plats med mindre framtidstro och ett underskott på humanism.

Svaret: Släng ut invandrarna.

Exempel B: En fotbollsdomare ställs inför en ögonblickssituation i årets viktigaste match, en spelare går in med dobbarna högt upp och träffar en motståndare i magtrakten. Enligt regelverket ska domaren avgöra om det var vårdslöst eller till och med farligt spel. Det avgör om han ska visa ut eller varna spelaren.

Svaret: DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA RÄTT/DEN JÄVLA DOMAREN GJORDE HELT JÄVLA FEL.

Kapitel Två: Vad gjorde den jävla domaren?

Det enda möjliga svaret, som bara förstärks av alla efteranalyser och reaktioner, är att Cüneyt Cakir a) har fullt stöd i regelboken för att visa det röda kortet, det är en fullt möjlig utvisning, b) väldigt många känner ändå att det är ett beslut som, rent moraliskt och dramaturgiskt, får för stora följder. Att Nani mest av allt hade otur, och att det kanske trots allt hade känts bättre om matchen slutförts elva mot elva.

Det hade, är min bestämda uppfattning, blivit mindre protester om han bara fått ett gult kort.

Betyder det att Cakir gjorde fel? Nej, det betyder att han sattes i den där situationen som ibland är domarens lott: Att det inte finns någon tvärsäker sanning eller rättvisa. Hade han valt att inte visa ut Nani hade han också – kanske – avgjort matchen. Nu, när han gjorde det, avgjorde han – sannolikt – matchen. Enligt mitt sätt att se på saken är Cakir ingen skurk eller förövare, han är ett offer för sin roll. Det är ibland hans jobb att avgöra en match.

Hade jag visat ut Nani, enligt mitt sätt att se på fotboll? Nej, det hade jag inte. Men det har med min fotbollssyn att göra, inte min syn på reglerna.

Det vi kan konstatera är att Cakir valde rätt väg till sitt beslut; att han inte hastade iväg, att han diskuterade saken med sina assistenter, och sedan fattade sitt val. Som en domare ska.

Att rasa mot turken för att det kändes orättvist, även om han kanske följde reglerna, är som att kritisera domstolsdomare som följer lagen, och hänvisa till ”sunt förnuft”.

(Och med den sloganen är vi visst tillbaka på ruta ett igen: Släng ut invandrarna?).

Kapitel Tre: Ska Turkiet släppas in i EU? Ska EU ens finnas?

Det som diskussionen och reaktionerna efteråt också visar är att det inte finns en enda regelbok.

Ett av de absolut största skälen till att Sir Alex Ferguson blev så vansinnig var förstås att det där aldrig-i-helvete var någon utvisning enligt den tolkningsmodell som gäller 350 dagar om året i hans yrke.

Det finns fortfarande en enorm skillnad i hur regelboken tillämpas i Premier League och i, låt säga, Serie A. Ibland ställs den skillnad på sin spets. Igår gjorde den det. Kulturer krockar, sätt att se på fotboll brakar in i varandra.

En engelsk publik såg en spelare som gick in tufft, men utan minsta intention att skada sin motståndare. Regelboken skriver inget om intention när det gäller fult spel – men moralen gör det.

Kapitel Fyra: Domarna, datorerna, humanismen.

Nani-Arbeloa-situationen sätter fingret rakt i mellangärdet på en av de senaste årens hetaste fotbollspotäter.

När det nu finns tv-kameror, varför använder vi då inte reprisbilderna som stöd för domsluten?

Fifas försök med mållinje-teknologi rullar vidare, och det är bra. När det gäller mål finns det ett absolut rätt och ett absolut fel. Bollen är över linjen, bollen är inte över linjen.

Men om vi då följer samtalen igår kväll och idag, efter Nanis ruff, var landar vi då? Graham Poll, engelsk ex-toppdomare, försökte reda ut bitarna i en krönika: Det såg ut som ett gult kort, max, men enligt Uefas riktlinjer om att prioritera att skydda spelarna i alla situationer så är det lätt att förstå varför Cakir valde det röda kortet. Uefa-domare skulle backa upp det röda kortet, PL-domare skulle kritisera det.

Å ena sidan, å andra sidan.

Och inget av det här är ju löst med en videorepris. Hela världen har sett hundra repriser, och är ändå inte överens. Att videobevis skulle hjälpa domaren är alltså en myt, i själva verket är det ibland precis tvärtom. Om Cakir igår skulle fattat sitt beslut utifrån exakt samma bevisunderlag som alla andra – tror ni att kritiken mot honom hade varit mildare då? Tror ni att han hade blivit mindre ifrågasatt?

Nej, självklart inte. Det enda som till sist skyddar honom, det sista trumfkort en domare har kvar, är det här: Han dömde utifrån vad han och hans assistenter såg. Om det nu inte finns en absolut sanning så finns det i alla fall en subjektiv sanning.

Det där bygger förstås på att fotbollen försöker respektera att en domare gör sitt bästa, att det blir fel ibland, att det ibland inte ens finns något hundraprocentigt rätt eller fel.

Men vem ska vi vara förbannade på då?

/Simon Bank

Morgon i Westfalen, solsken över Dortmund.

Att sitta på ett tåg genom den här delen av Tyskland är som att resa genom vissa delar av England eller Italien, det finns inte en station, inte ett stopp, som inte omedelbart är kopplat till fotboll. Det här är världens toppfotbollstätaste område, är du inte blind märker du det.

Det finns förstås förklaringsmodeller. En historisk arbetarklassbakgrund, parat med ett modernt ekonomiskt uppsving, men framförallt den där avgörande egenskapen som tagit både Borussia Dortmund och Sjachtar Donetsk ända hit:

Kärlek.

Jag har redan hamrat fast att matchen på Westfalenstadion ikväll kommer att vara den mest fartfrustande fotbollsföreställningen som den här rundan kommer att ge oss. Både BVB och Sjachtar älskar att fylla på, att gå till anfall, att dubbla på kanterna och kasta sig in i straffområdet med fyra-fem spelare.

De är ganska lika. Och de är så väldigt olika.

Det moderna gruvstadslaget BVB, byggt ur askan efter ett misslyckat miljardprojekt och vårdat av den fenomenale Jürgen Klopp, är en ultramodern fotbollsdröm konstruerad kring Klopp-principer om arbete, fart och split vision.

Det moderna gruvstadslaget Sjachtar? Sprunget ur dansen, kärleken, sena frukostar och den där smaken hos ett speciellt, brasilianskt öl.

Ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig utan en mastig miljarduppbackning. Ni vet att Sjachtars magnat heter Rinat Achmetov, en av världens 40 rikaste människor.

Gott så, men ingen storklubb som på sikt ska hävda sig i europeisk toppfotboll klarar sig heller utan en tanke som sträcker sig längre än att köpa bra spelare och att vinna nästa match.

Av de Dortmund-spelare som var med i 2-2-matchen i Donetsk kommer åtta stycken från platser som ligger ett par timmars bilresa från Dortmund. Snittspelaren var född 124 mil från Westfalenstadion (då är Sao Paulo-pojken Felipe Santana inräknad). Av de Sjachtar-spelare som spelade samma match var tio födda mer än hundra mil från Donetsk, hälften av dem på andra sidan jordklotet. Snittspelaren föddes 605 mil från Donbass Arena.

Pengar utan identitet är ingenting. Pengar med identitet är allting.

Sjachtar har inte en ukrainsk identitet, annat än på läktarna – men de har en av Europas tydligaste idéer kring sin verksamhet.

Och den där idén föddes under en rumänsk vinterturné i Brasilien 1967. En tvåfotad teknisk ytter som hette Mircea Lucescu blev kvar i landet i en månad, reste från syd till nord och upptäckte ett helt annat liv.

– För en ung spelare som mig, från ett socialistiskt land som ingen kunde peka ut på en karta, du kan föreställa dig hur förtrollande allt var, har han berättat för France Football.

Lucescu förälskade sig i den brasilianska essensen (”fotboll, samba, stranden, sexet” och ”Brahma Chopp, deras bästa öl”). Han återvände flera gånger, både med landslaget och Dinamo Bukarest, bytte tröja med Pelé och utvecklade den fotbollsfilosofi som han sedan skulle ta med sig in i sin tränarkarriär och bort till den allra mest osannolika av platser: ukrainska grovjobbar- och gruvnästet Donetsk.

I tio års tid har Lucescu plockat brasilianska spelare till Ukraina (den förste var den… eh… obrasilianske klumpedunsen Brandão, 2002), i tio års tid har Sjachtar format en identitet och en kontinuitet som gjort dem till en europeisk kraft att räkna med.

Träningarna anpassas efter de brasilianska spelarna (kortpassningsspel, små ytor, mycket teknik), frukosttiderna också (de äter inte så tidigt). Samtidigt är Sjachtar noga med att, av både ekonomiska och pedagogiska skäl, inte köpa spelare som är såpass gamla att de hunnit skaffa sig vanor och ovanor. Kommer du till Donetsk ska du vilja lära dig, du ska vara formbar, och innan du visat att du klarar av det tillåts du inte ens ge några intervjuer.

– Jag brukar säga till dom: ”det är inte era fötter jag behöver, det är era huvuden”. Resultatet ute på planen är bara en konsekvens av allt arbete du gör utanför, förklarar Lucescu.

Sjachtar trummar vidare på sin brasilianska väg, de billigaste biljetterna på Donbass Arena kostar inte ens en tjugolapp och i snitt kommer 37 000 till deras matcher.

De har lärt sig hur Sjachtar spelar fotboll, de vet vilken identitet klubben har. Den råkar bara vara född väldigt långt bort.

/Simon Bank

Som vi brukar säga i Nice:

Att komma hem ska vara ett derby.

Om nu jobbverksamheten ska rulla igång igen efter några månaders franskitaliensk själavård (hur har ni haft det?) så är det minsta man kan kräva ett frejdigt fotbollsfyrverkeri på vägen.

Så vi satte kurs mot Norra London igår, för att må lite dåligt.

I helgtexten om Ryan Giggs en bit ner fastnade den där Erik Niva för fotbollens sanslösa förmåga att snudda vid sin egen svans, att Giggs tusenjubileum inföll exakt samma datum som hans debut.

Och jo. Ja. Alltid är det nåt.

Idag är det exakt ett år sedan André Villas-Boas fick sparken från Chelsea. Igår var vi framme vid exakt den punkt av säsongen (omgång 28) då Arsenal förra våren kapade ett fyrapoängsavstånd till Spurs (som förlorade mot Everton) och gick ut i omkörningsfil på den där europavägen.

Men ni såg ju vad vi såg. En rätt halvdan fotbollsmatch där Arsenal vann alla områden som inte räknas, där Arsène Wenger var ungefär lika misslyckad i sin matchplan – den där höga backlinjen med de där mittbackarna mot de där motståndarna – som han var utmärkt i sin modiga coachning när matchen väl skulle räddas.

Men det där vet ni ju redan. Igår eftermiddag sjöng White Hart Lane ”Arsène Wenger, we want you to stay”, i går kväll stod jag och Erik Niva och svängde i segersynkad otakt på en N17-pub, och idag fortsätter spekulationerna om Wengers framtid, om Arsenals framtid, om ett eventuellt (och osannolikt) ägarbyte.

Hur som helst, Tottenham slog Arsenal inte tack vare ett bättre spel, utan tack vare bättre spelare med större kvalitéer. Det är väldigt, väldigt långt kvar innan det ska basuneras ut tronskiften, men just den aspekten är intressant när vi funderar över Arsenals senhistoria.

Ska vi skylla på Kroenke?

Ska vi skylla på Wenger? På Eboue? Ska vi skylla på solskenet, månljuset, de goda tiderna eller på boogien?

Nja, jag tycker att det är hög tid att vi letar upp en syndabock som fått alldeles för lite skit.

Det är, som det allra mesta inom den moderna fotbollen om man frågar fransmännen, Frankrikes fel.

Wengers transferpolicy är fotbollsvärldens kanske allra mest genomlysta. Han värvar ungt, han värvar sällan dyrt, han skriver inte långa kontrakt med spelare som fyllt 30, han säljer och köper till priser som är sunda för Arsenal, snarare än i takt med omgivningens förväntningar. Men så har det ju alltid funnits ytterligare en grundläggande del i Wengers värvarvanor: Han har köpt franskt.

Genom Comolli och Grimandi har han konsekvent plockat det bästa ur en aldrig sinande fransk talangbank.

Han tog med sig Patrick Vieira när han kom (”förmodligen den viktigaste värvning jag någonsin gjort”), och har använt 23 franska spelare sedan dess.

En kort summering av ett par franska epoker:

1996-2006 Arsenal FC:

Tre ligatitlar, fyra cuptitlar, fyra Charity Shield-titlar. Totalt elva titlar.

1996-2006 Fransk landslagsfotboll:

1 VM-guld, 1 VM-silver, 1 EM-guld, 1-EM-brons, 2 Confederations-titlar. EM-guld för U19, U18 och U17. VM-guld för U17. Totalt åtta titlar.

2006-2013 Arsenal FC:

Noll titlar.

2006-2013 Fransk landslagsfotboll:

Som bäst kvartsfinal i EM. Ett EM-guld för U19. Totalt en titel.

När Wenger hängde med i det franska tåget på 90-talet så hakade han i ett ånglok som gav honom Vieira, Titi Henry, Anelka, Petit, Wiltord, Clichy. När han lät bli att byta vagn en generation senare fick han Diarra, Diaby, Traoré, Chamakh (om vi kallar honom fransk), Flamini, Koscielny, Nasri, Sagna, Squillaci och Giroud.

Det är förstås ingen heltäckande analys, och inga heltäta tankenät. Men det är omöjligt att inte tänka att den franska fotbollens relativa fall dragit med sig Arsenal en bit på vägen. Och det är rasande intressant att konstatera att den nya franska generation som just slår igenom (U19- och U20-lagen som spelar EM-finaler och går till semifinal i VM) fortfarande inte har någon tydlig länk till Arsenal. Det är Rémi Gardes pojkar i Lyon, eller urkraften Paul Pogba som sögs upp av United och Juventus.

De som vant sig vid att vinna vinner, de som vant sig vid att förlora blir förlorare. Unga franska fotbollsspelare älskar fortfarande Arsenal, men de är inte nödvändigtvis av samma sort längre.

När Frankrike dansade på gatorna sommaren 1998 satte Gooner-redaktören Piers Morgan den legendariska Mirror-rubriken ”Arsenal win the World Cup”. Om han hade jobbat kvar i tidningsbranschen de senaste åren hade han fått jobba lite annorlunda.

Arsenal go on strike, sleeps with underaged prostitutes, lose to Germans?

Det var väl det, så här lite kort. Nu rullar vi igång den här gamla bloggbåten och ser vart den för oss. Jag har saknat er, nästan allihop.

/Simon Bank

För ett par dagar sedan snubblade jag över ett Youtube-klipp som jag knappt kunnat sluta titta på sedan dess.

Det är från finalen i Granada Cup 1988, en sorts distriktsmästerskap för skolorna i nordvästra England. Salford möter Blackburn i finalen på Anfield, och utan att ens göra mål vinner en 14-årig kille matchen på egen hand. Han heter visserligen Wilson och bär en grön tröja med nummer 6 på ryggen, men allt annat är så oerhört välbekant.

Några månader tidigare hade han skrivit på ett ungdomskontrakt för Manchester United, värt 29 pund i veckan. Några månader senare skulle han byta efternamn till Giggs, som en följd av föräldrarnas separation.

Först springer han fram 1-1-målet alldeles själv.
Sedan räddar han förlängning med en magisk assist.
Och till sist en avgörande 60-metersrush mot The Kop.
Åsså en smått bedårande segerintervju på det.

Det vi ser på de här bilderna är naturlig talang i sin renaste form, och jag har full förståelse för hur Alex Ferguson kände sig när han såg det här för första gången. Han har beskrivit det i sin självbiografi, och jag har knappt någonsin hört honom formulera sig så poetiskt:
– När Ryan gjorde sin första testmatch på vår träningsanläggning så gav han mig ett av de där sällsynta ögonblicken som gör livet som manager värt att leva, trots all misär och all frustration. En guldgrävare som sökt igenom alla delar av en flod eller ett berg kan inte känna större upprymdhet än jag gjorde den där dagen. Jag kommer alltid att minnas första gången jag såg honom, hur han flöt över planen så obesvärat att du hade kunnat svära på att hans fötter inte ens rörde vid marken. Han höll huvudet högt, och såg lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagade en bit silverpapper i vinden.

Ungefär samtidigt som han avgjorde den där skolcupsfinalen tränade Ryan Giggs med Manchester Uniteds a-lag för första gången. Ferguson hade uppmanat sina erfarna proffs att ta det lite lugnt med grabben. Steve Bruce minns:
– Vi tänkte: ”Jaja, han ser väl till att smälta in”, men så började han skoja med Viv Anderson. Han dribblade förbi honom tre gånger, och vi tänkte alla: ”Vem är det här?”. Han mördade Viv. Och han var bara en pojke – 14 eller 15 år – medan Viv var högerback för det engelska landslaget. Det är mitt första minne av Ryan. Jag bara: ”Wow…”. Jag har aldrig sett någon med samma naturliga talang. Jag kunde garantera att han skulle bli en superstjärna när han var 14-15, och det är enda gången jag någonsin känt så. Det var en fullständig självklarhet från första gången vi såg honom.

Alex Ferguson har sagt att det inte spelar någon roll hur mycket Manchester United betalar honom – han kommer ändå att ha förtjänat pengarna eftersom han tog Ryan Giggs till klubben.

Även för mig personligen har Ryan Giggs en speciell plats i fotbollshjärtat, eftersom han är den sista länken som återstår till en förlorad tid. Han var en del av den engelska fotbollen innan den blev Premier League, en fotboll utan oligarker, tusenkronorsbiljetter och läskhållare på sittplats.

Det var en fotboll med både skavanker och defekter, men det var ändå den fotbollen som jag själv förälskade mig i som barn och som jag sedan växte upp med. Jumpers for goalposts, entrébiljett i vändkorsen.

Vi har tvingats konstatera att Ryan Giggs inte är den genuint oskuldsfulla människa han tidigare porträtterats som. Jag är själv lite överraskad över att det inte har påverkat min syn på honom mer. För mig förblir han ändå den genuint oskuldsfulla fotbollsspelaren, killen som ser lika avslappnad och naturlig ut som en hund som jagar en bit silverpapper i vinden. Killen som spelar fotboll för fotbollens skull.

Den 2 mars 1991 debuterade Ryan Giggs för Manchester Uniteds a-lag, i en hemmamatch mot Everton. Old Traffords gräsmatta var ett gyttjekärr. Ståplatserna på Stretford End fanns kvar. Sir Matt Busby levde, men Phil Jones var inte ens född. Danny Welbeck och David de Gea var tre månader gamla, Rafael nio månader.

Den 2 mars 2013 spelar Manchester United hemma mot Norwich City. Ryan Giggs kan då göra sin 1000:e tävlingsmatch.

Det har hänt en del längs vägen.

/Erik Niva

2012

18/8, Newcastle-Tottenham, 2-1 (80)
25/8, Tottenham-West Brom, 1-1 (90)
1/9, Tottenham-Norwich, 1-1 (85)
31/10, Norwich-Tottenham, 1-1 (84)
31/10, Norwich-Tottenham, 2-1 (87)
11/11, Man City-Tottenham, 2-1 (88)
9/12, Everton-Tottenham, 1-1 (90)
9/12, Everton-Tottenham, 2-1 (90+2)

Så länge jag kan minnas har Tottenham Hotspur varit ett lag som släpper in kostsamma mål under slutminuterna. Det har varit klubbens grundproblem i koncentrat – skillnaden mellan vinnare och förlorare – och alldeles oavsett vad någon har försökt sig på har det fortgått över flera årtionden, över flera tränare, från spelargeneration till spelargeneration.

Hösten 2012 var problemet värre än någonsin. Tottenham släppte in fler sena mål än någon annan klubb i Premier League, och tendensen var på väg att spoliera säsongen fullständigt. André Villas-Boas var tvungen att förändra något snabbt – annars skulle han riskera både sitt jobb och sin karriär – och det han gjorde var att korrigera träningsmetodiken.

Från och med den här decemberveckan vände han på det traditionella upplägget. Normalt sett brukar träningspassens intensitet avta ju längre de pågår – framförallt för att skaderisken annars blir för stor – men nu skulle istället de allra mest intensiva, mest krävande övningarna genomföras då spelarna var som tröttast.
– Framförallt såg vi till att stimulera koncentrationen under träningarnas sista del. Det är svårt – för du kan inte återskapa matchmiljöns stressituation – men vi gjorde vad vi kunde. Vi har ökat komplexiteten i de övningar som spelarna ska göra i slutet av träningarna. Och ju mer komplexa övningarna är, desto mer koncentrerade måste spelarna vara.

2013

20/1, Tottenham-Man United, 1-1 (90+3)
30/1, Norwich-Tottenham, 1-1 (81)
14/2, Tottenham-Lyon, 2-1 (90+3)
21/2, Lyon-Tottenham, 1-1 (90)
25/2, West Ham-Tottenham, 2-3 (90)

Man kan tycka att den förändring som André Villas-Boas redogör för framstår som ganska banal, men det är ovanligt att tränare överhuvudtaget har en konkret idé kring hur en mental blockering ska hävas. Och det är ännu mycket ovanligare att idén faktiskt gör skillnad och ger resultat.

Här går det liksom inte att argumentera mot effekten. Scenförändringen är fullständig. Det som alltid har varit Tottenhams värsta svaghet har plötsligt blivit lagets största styrka, och förvandlingen inleddes precis då träningsupplägget justerades.

Säsongen kan såklart fortfarande sluta i tårar – hey, we’re Spurs, och vi kommer att släppa in sena baklängesmål igen – men det känns inte längre lika förutbestämt att Tottenham ska rämna när läget blir utsatt.

En av fotbollstränarens allra viktigaste uppgifter är att rätta till sånt som inte fungerar. André Villas-Boas har lyckats med det.

/Erik Niva

Andy Turton har sett livets värsta sidor.

Lördagen den 11 maj 1985 var egentligen tänkt att bli en enda lång fest. Turton var en 20-årig fotbollsfantast, på väg ut i framtiden, försommaren, firandet. Hans Bradford City hade vunnit tredjedivisionen. För första gången på nästan 50 år skulle de få spela i Englands näst högsta serie, och den här eftermiddagen skulle de ta emot bucklan i samband med matchen mot Lincoln.

Om det var party? Jepp, det var party.

Några timmar senare låg en träläktare nedbrunnen och 56 personer döda. Folk som Andy Turton kände. Grabbar från puben, kompisars pappor, kollegor på någon tidigare arbetsplats, småpojkar från kvarteret. En glödande cigarett hade landat på en hög med bråte, och satt eld på en av fotbollshistoriens värsta katastrofer.

Länge kände Andy Turton att han egentligen inte ville se fler fotbollsmatcher, men han kunde inte sluta gå dit. Match efter match, säsong efter säsong. Och 20 år efter tragedin på Valley Parade tog han med sig sin egen son dit.

Lille Jake Turton var precis som sin pappa när det kom till fotboll. Samma febriga entusiasm, samma olyckliga kärlek till den ständigt underpresterande klubben från hemstaden.

Men Jake Turton bar dessväre på en annan sjukdom, långt mycket värre än fotbollsfeber. Han kräktes, han var stel i nacken – och när hans mamma hamnade på en internetsida om hjärntumörer kände hon hur hon frös till i takt med att hon tickade av de välbekanta symptomen.

De åkte till sjukhuset samma timme och fick sina allra värsta farhågor besannade. Hjärntumör. En cancer som dessutom spridit sig till ryggmärgen. Vad kunde läkarna säga? Vad kunde de göra? Familjen Turton fick höra att de var tvungna att ställa in sig på det värsta. Deras son hade små chanser att överleva, och riskerade att vara död redan inom en vecka.

Drygt tre år senare var Jake Turton tillbaka på Valley Parade. Vägen dit hade varit både lång och hård, men en helt ny behandlingsmetod från Italien hade räddat hans liv. Tio veckor i koma. Strålbehandling och kemoterapi. Förlorad förmåga att både prata och gå.

Den 8 januari skulle Bradford City spela en historisk semifinal i Ligacupen mot Aston Villa. Jake Turton var kvällens maskot, och hälsade på spelarna i omklädningsrummet före avspark. Lagkaptenen Gary Jones var en av de som berördes djupt.
– Det var en ögonöppnare för oss alla att se vad han gått igenom. Efter matchen sa jag till min fru: ”Jag tittade på den där lilla pojken, och kände hur han inspirerade mig”.

Osannolikt nog vann fjärdedivisionslaget över Premier League-klubben med 3-1, och två veckor senare upprepade de bedriften i returmötet. När slutsignalen hade gått och Bradford bokat biljetten till Wembley rusade Gary Jones ut till sidlinjen för att fira med horderna av extatiska bortafans. Omedelbart såg han två ansikten han kände igen. Allra längst fram stod Andy och Jake Turton. Tidigare samma dag hade de varit på en sorts treårskontroll, och fått beskedet att cancern inte visade några tecken på att återvända.

Mittfältaren sprang fram och kysste nioåringen på det kala huvudet. Sedan gav han honom sin matchtröja, tackade för stödet och inspirationen.
– Det kändes bara som den naturliga saken att göra. Hans berättelse och hans mod har verkligen hjälpt oss, och det är märkligt hur de här två historierna har pågått parallellt. Hans situation var givetvis mycket allvarligare, men han besegrade alla oddsen, precis som vi gjort i cupen.

På söndag spelar Bradford City final i Ligacupen. De har möjligheten att göra något som inga andra någonsin gjort förut, att bli det första fjärdedivisionslaget i fotbollshistorien att vinna en av de stora cuperna. De kommer att ha miljoner av fotbollsromantiker bakom sig och en tapper liten kämpe längst fram i täten. Jake Turton kommer att leda dem ut på Wembley.

Andy Turton kommer att sitta på läktaren, med en livstid av känslor inkapslat i ett enda ögonblick. Vännerna han förlorat, familjen han fick ha kvar.

Han har sett livets värsta sidor, men fortsatt framåt ändå. På söndag eftermiddag får han se sin son i Bradford City-dräkt på ett Wembley dränkt i finalljus.

/Erik Niva

Där han står ikväll kommer han att se stället där det hände.

San Siro, Milano. Där allt började och där allt slutade för Jordi Roura. Och där allt nu ska börja om igen.

Drygt 23 år har gått sedan den där vinterdagen 1989. Mer än halva hans liv. På den tiden var han fortfarande bara en ung kille, en lovande talang som vuxit upp med sina kompisar i Barcelonas ungdomsakademi. De kallades ”Els Golafres”, hans kompisgäng på La Masia. Matvraken. Det var Jordi Roura och en handfull killar till. Det var han, Tito Vilanova och Pep Guardiola.

Johan Cruijff gillade Jordi Roura, lockades av hans explosiva snabbhet där ute på yttern. Holländaren hade redan givit honom en handfull ligamatcher, och den 7 december 1989 kom den stora chansen. Barcelona mötte Arrigo Sacchis halvt oslagbara Milan i den europeiska supercupens returmatch. Jordi Roura startade.

Inte ens tio minuter hann gå. En ambitiös Jordi Roura var nere och hjälpte den egna backlinjen, och hamnade i duell med Marco van Basten. Han fastnade. Det vred till i knät. Och allt var över.

Både menisken och korsbandet var sönderslitna. Det dröjde mer än ett halvår innan Roura kunde springa igen, och när han väl försökte märkte han att en stor del av snabbheten hade försvunnit. Han blev aldrig samma spelare igen. Punktinsatserna i Barcelona blev både förre och sämre. Jordi Roura fick lämna klubben, men för varje flytt han sedan gjorde sjönk han längre ner i seriesystemet. 1994 spelade han med UE Sant Andreu i tredjedivisionen.

Han var 26 år gammal, och valde att avsluta sin aktiva fotbollskarriär.

Ikväll står han knappt 30 meter ifrån platsen där han dog som spelare för att födas som tränare.
– Att komma tillbaka till San Siro väcker inga goda minnen i mig. Skadan där var det värsta som någonsin hände mig, den förstörde det liv jag hade då. Men nu har jag ett nytt liv. Givetvis är det speciellt att komma hit som ansvarig tränare för FC Barcelona, men det är väldigt tråkigt att göra det eftersom en av mina bästa vänner är svårt sjuk. Är det något den här arenan påminner mig om så är det att hälsan är det viktigaste vi har.

***

När vi ändå är inne på spanska tränare måste jag även passa på att redogöra för Salva Ballesta-episoden som snurrat i några dagar.

Det var ju i måndags som Celta Vigo bestämde sig för att utnämna Abel Resino till ny huvudtränare, och Resino i sin tur valt ut Salva Ballesta till sin assistent. Ballesta satte sig omedelbart i bilen, och började den långa körningen från Málaga i syd mot Vigo i nordväst. Han hade nästan hunnit till Madrid då telefonen ringde.

Det var Celta Vigos president, Carlos Mouriño. Han meddelade att det inte skulle bli något jobb för Salva Ballesta. Alldeles för många fans hade protesterat med alldeles för stor kraft.

Har ni hängt med ett tag minns ni ju Salva Ballesta. Under 15 års tid var han en pålitlig målskytt i La Liga, och med tiden fick han även chansen att göra några landskamper för Spanien. Han var även killen som hade den spanska flaggan på sina fotbollsskor, och spelaren som firade varje mål med en militärhonnör.

Salva Ballesta föddes i en militärfamilj. Han växte upp med den nazityska stridspiloten Hans-Ulrich Rudel som idol, och är själv utbildad stridspilot. De som inte gillar honom beskriver honom som en militaristisk fascist. Själv kallar han sig övertygad patriot.
– Nuförtiden rynkar folk pannan när man säger att man är beredd att försvara Spanien in i döden. Om min premiärminister skulle säga åt mig att åka till Irak skulle jag inte tveka en sekund.

Är det något Salva Ballesta avskyr så är det separatister. För några år sedan hamnade han i meningsutbyte med Oleguer Presas, den vänsterideologiskt katalanromantiske försvararen som då fortfarande representerade Barcelona.
– Han är inte värd mer än hundskit för mig, fräste Ballesta.
Varje gång han spelade i Katalonien eller Baskien blev det problem. På Anoeta i San Sebastian hängde en banderoll med texten ”Salva, muérete”. När han blev utbuad i Pamplona vände han sig mot läktaren och vrålade:
– Qué viva España, hijos de puta!

Det Galicien där Celta Vigo hör hemma är visserligen inte lika separatistiskt som Baskien eller Katalonien, men även där finns en långtgående autonomi och en oerhört stark lokal identitet. Och även där finns extremister. De senaste sju åren har en terrorstämplad grupp med akronymen REGA – Resistência Galega – genomfört uppemot 30 attacker mot institutioner som sägs motverka den galiciska saken. Och den gruppen sägs även ha kopplingar till några av Celta Vigos ultrasfalanger.

Ny assisterande tränare för Celta Vigo blir istället Pepe Serer. Han är född i Valencia, fostrad i Barcelona – och har han några åsikter om den spanska regionalpolitiken har han hållit dem för sig själv.

/Erik Niva

Tisdagsmorgon i februari. Låt ryska rubel rulla.

Arsenal ska som bekant spela en rätt betydelsefull match mot Bayern München ikväll, och det är väl ett ganska tidstypiskt sammanträffande att listan över ryska miljardärer uppdateras i anslutning till den.

Nyhetssajten RCB redogör för siffrorna, och två positioner är extra värda att uppmärksamma. Fattiglappen Roman Abramovitj har faktiskt halkat ända ner till elfte plats, med sin förmögenhet på knappt 75 miljarder kronor. Uppe i toppen har däremot Alisjer Usmanov befäst sin position som Rysslands allra rikaste man, numera värd ungefär 120 miljarder.

Och det är klart att de siffrorna gör så att fotbollstankarna spinner iväg.

Om nu Alisjer Usmanov vunnit den där maktkampen mot Stan Kroenke – då hade Arsenal varit en annan klubb idag. De hade definitivt haft ett helt annat lag. De hade förmodligen haft en annan manager. De hade säkerligen nått helt andra resultat.

Även om vissa säkert tror annorlunda ger det mig ingen vidare tillfredsställelse att se den nuvarande Arsenal-modellen haverera. Idag tror jag verkligen att en majoritet av de rödvita fansen önskar att de hade fått in den där uzbekiska fäktarballerinan i styrelserummet häromåret, med allt vad han innebär. Eftersom resultaten är som de är förstår jag dem, även om jag tror att fotbollen i stort mår dåligt av läxan från Emirates.

Vad är egentligen en Arsène Wenger värd i jämförelse med en Alisjer Usmanov? Vafan ska man med en fotbollsideologisk övertygelse, en ekonomisk balans och en tålmodig ungdomsutveckling till när man har haft hundratals rubelmiljarder inom räckhåll?

***

Ryska rubel var det, ja, och nu ska vi snudda vid en annan diskussion som vi kommer att ha med oss ett bra tag framöver.

Igår var det nämligen möte på Gazproms högkvarter nere i sydvästra Moskva. Dagordningen handlade om den gemensamma rysk-ukrainska liga som energijätten bestämt sig för att sjösätta.

Fifa-presidenten Sepp Blatter har visserligen aviserat att ligan inte kommer att erkännas och det ukrainska fotbollsförbundet har förklarat sig vara motståndare till den – men tror ni att Gazprom bryr sig? De är ett av världens allra största företag med en omsättning på ungefär en biljon, och de har nu bestämt sig för att det här är vägen att gå för att skapa ytterligare synergieffekter mellan deras verksamhet och idrott.

När mötet avslutats förkunnade Gazproms vd Alexej Miller vad som gäller framöver:
– Vi tror att det är realistiskt att spela den nya ligan från och med hösten 2014 till och med våren 2015. Men ifall det drar ut på tiden får vi vänta till hösten 2015.

Faktumet att en enda ukrainsk klubb – obetydliga Tavrija Simferopol – bemödat sig med att närvara vid mötet? Obetydligt, enligt Alexej Miller. Prispotten som Gazprom avser att avsätta för det nya mästerskapet kommer inte att understiga tio miljarder kronor. De räknar med att det räcker för att få motsträviga klubbar att tänka om.

Mycket av övertygelsen kommer från framgångarna med ishockeyns KHL, som ju också är en Gazprom-skapelse. Idag innehåller den ligan lag från sju olika länder, och sedan den nylanserades och nyfinansierades har den snabbt seglat upp som en någorlunda trovärdig utmanare till NHL.

En hybridliga inom fotbollen vore visserligen mycket mer politiskt komplicerad – den avgörande striden kommer att kretsa kring Ukrainas vilja eller motvilja att russifieras – men på sitt sätt ännu mer nödvändig.

Pamparna i öst har räknat på saken, och kommit fram till en helt korrekt slutsats. När och om Financial Fair Play-reglerna implementeras kommer både de ryska och ukrainska klubbarna vara fullständigt chanslösa.

Än så länge kan de hävda sig hyfsat genom sina låga skattesatser och sina välvilliga oligarker – men klubbarnas möjligheter att själva dra in pengar genom biljetter, souvenirer och tv-rättigheter är jämförelsevis obefintliga i nuläget.

Morgondagens europeiska fotbollsrealiteter kommer att lämna ett ännu mindre utrymme för stora klubbar från mindre fotbollsnationer. Ska man kunna konkurrera med engelska och tyska klubbar måste man helt enkelt spela i en liga som ekonomiskt kan mäta sig med deras.

Oavsett vad som händer med just det här projektet med en rysk-ukrainsk liga – tänkt att med tiden expandera till ett ex-sovjetiskt mästerskap – kommer inte diskussionen att försvinna.

Holländska och belgiska klubbar har redan pratat om sina gemensamma möjligheter, och kommer att göra det igen. Bjässarna på Balkan kommer att samarbeta tätare och tätare, i takt med att det blir mer politiskt möjligt. Och jodå, förr snarare än senare kommer tanken på en gemensam skandinavisk liga att återvända med större kraft än någonsin tidigare.

Vi får se vart den tar oss.

/Erik Niva