Övriga världen börjar sippra in i medvetandet. Jag läser a tt Palermo-presidenten Zamparini säljer Simon Kjaer, upptäcker ufo-tecken på sina fält och låter bli att sparka tränaren den här veckan. Kan inte bestämma mig för vad som är mest sensationellt. Blir genuint upplyft av den här undersökningen, som visar att fotbollssupportrar är mindre trångsinta än både ni och jag trott. Nio av tio tycker att homofobi känns gubbgammalt, och en klar majoritet ställer sig bakom öppna spelare. Framåt, uppåt! Och jag noterar att Hasse Backe tänker släppa namnet på Red Bulls nya storstjärna den 14 juli – Frankrikes nationaldag, och dag nummer 14. Go figure.

Men om vi ska försöka säga något vettigt om VM idag också?

Tja, vi kan väl ge oss på de unga dådå. Ni vet ju att Tysklands charmanta framgångssaga tagits som bevis för att unga spelare kan bära ett landslag till VM-semi. Och det kan de ju, så klart. Men vi svenskar noterar ju också att vår gyllene U21-generation haft det lite svårt med karriären post-EM, så det finns bevisligen inga garantier. Och om vi trendspanar lite djupare ändå? 

Jo, då ser det ut så här – sett till hur många VM-spelare som plockats ur de senaste sex årens finallag i U21-EM. Startspelare i fetstil:

Italien – guld 2004:
2010: Daniele De Rossi, Angelo Palombo, Alberto Gilardino.

Serbien – silver 2004:
2010: Vladimir Stojkovic, Branislav Ivanovic, Milos Krasic.

Holland – guld 2006:
2010: Michel Vorm, Demy de Zeeuw, Klaas Jan Huntelaar.

Holland – guld 2007:
2010: Ryan Babel.

Serbien – silver 2007:
2010: Antonio Rukavina, Aleksandar Kolarov, Branislav Ivanovic, Gojko Kacar, Zoran Tosic, Milos Krasic, Dragan Mrdja.

Tyskland guld 2009:
2010: Manuel Neuer, Jérôme Boateng, Sami Khedira, Mesut Özil, Marko Marin, Dennis Aogo.

Slutsatser? Svårt, med ett begränsat underlag kommer man inte längre än till att konstatera att det fortfarande är rätt långt mellan juniorlag och seniorlag.

Och så en grej till att kommentera, fast man inte borde.

Fifas tekniska grupp har alltså släppt sina nomineringar till omröstningen om VM:s främste spelare. Och de är ett skämt. De är alltid ett skämt. Det är som när de fuskade bort Cristiano Ronaldo från omröstningen om VM:s bäste unge spelare för fyra år sedan eftersom han filmade. Den här gången har de bestämt att Lionel Messi och Arjen Robben gjort bättre, viktigare insatser än en hederligt ohederlig gammal mittfältsgnuggare/spelmotor som Mark van Bommel. Det beror förstås på att van Bommel är en gris, och Fifa vill inte premiera annat än tunnlar och fina passningar.

Det är så fjantigt att man rodnar. 

/Simon Bank 

Jag vet inte riktigt hur jag ska analysera det här eller vilka slutsatser jag ska dra av det – men jag känner ändå att det finns ett värde i att det uppmärksammas.

När England förlorade mot Tyskland i åttondelen steg the domestic violence – det som på juristsvenska heter våld mot närstående, men som i praktiken mest handlar om män som slår kvinnor – med 15,7 procent jämfört med samma dag föregående år.

353 anmälningar kom in bara i Manchester-området, där jämförelsemätningen genomfördes. Det är bara i samband med Nyårsafton som fler fall registrerats hittills i år.

Vad säger det om VM? Vad säger det om fotbollssporten, hur vi följer den och vad den gör med oss?

/Erik Niva

I sisådär 15-20 minuter hade vi väntat på att öppningen skulle komma, funderat på hur den skulle visa sig.

En lirkardragning av Iniesta? Ett genombrott av Villa? Kanske rent utav ett distansskott från Xabi Alonso? I stort sett vad som helst – men inte en powernick till följd av en inlyrad hörna.

Så här långt in i turneringen har knappt ens Spanien brytt sig om att lyfta in hörnorna i straffområdet. De har bara petat igång bollen och fortsatt sitt eviga rullande utanför straffområdet. Idag gjorde de en bättre match än de hittills gjort den här sommaren, och en stor anledning till det var just att de stundtals mixade upp sitt fram-och-tillbaka-väggande. Det kom en rak boll eller ett långskott från Xabi Alonso, det kom en lång hörna från markpassningsmaestron Xavi.

Det som skulle bli ett spektakel blev ju annars länge mest ett taktiseminarium. Inte tråkigt, men väldigt trångt. Jogi Löw gjorde bedömningen att Tyskland var tvungna att prioritera den låga, kompakta defensiven – Vicente del Bosque såg till att Spanien pressade högt med de första spelarna, men samtidigt var extra noga med att omställningssäkra ifall de inte fick tag på bollen i något av de allra första skeendena.

Första halvleken blev låst och sluten och fick sitt viktigaste ögonblick först när de 45 minuterna runnit ut. Carles Puyol chansade i en stötbrytning, och Mesut Özil var plötsligt halvförbi Sergio Ramos och på väg mot ett friläge. Spanjoren touchkrokade turktysken, domaren friade.
– Nej, sa jag, när jag såg reprisen sekunden senare.
– Ja, sa Simon Bank, där han såg exakt samma repris på stolen bredvid mig.

Det var inte Tysklands enda chans, men det var deras bästa chans. En straff där, och matchen hade givetvis fått en helt annan andrahalvlekskaraktär. Nu kom den istället att påminna mer om EM-finalen 2008 än man hade trott på förhand. Målet kom mitt i andra halvlek snarare än mitt i första, men även om Tyskland till sist skrapade ihop 49 procent av bollinnehavet och en fin Toni Kroos-möjlighet hade de i stora stycken lika hopplöst svårt att komma åt bollen och få tryck framåt som de hade på Ernst-Happel-Stadion i Wien.

Det spanska spelsättet kan vara frustrerande att titta på – det ska gudarna veta – men det är ännu långt mycket mer frustrerande att spela mot. Tempofattigt? Stundtals. Smått sidledsfixerat? Jovars. Men framförallt vansinnigt, vansinnigt svåråtkomligt.

Tyskland har varit den här turneringens offensivt klart mest effektiva lag. De har gjort fyra mål tre gånger, de har predikat betydelsen av att alltid, alltid agera snarare än att reagera – men när de tvingas jaga bollen i den här spanska katt-och-råtta-leken är det ändå så gott som omöjligt för dem att få matchen att spelas som de själva vill.

När Spanien spelar fotboll så gör dem det på sina egna villkor. Det går att tycka mycket om det – men det enda sättet att göra något åt det är att lyckas hitta fram till ett sätt att besegra det.

Just nu ser jag inget lag i världen som är kapabelt att göra det, Holland inkluderat.

/Erik Niva

Det här är en sån där kväll då vi tänkte spara orden tills vi verkligen behöver dem, men med en timme kvar vill vi ju samtidigt inte lämna er till vargarna.

Ett videoklipp till?

Så får det bli. Här har ni den där EM-finalen för två år sedan, upplevd från det spanska landslagets eget perspektiv. Och eftersom vi är såna hyggliga killar har vi rent utav sett till så att ni får engelsk textning också.

It’s worth the watch.

Och har ni nu ändå börjat… Såhär såg det ut när det spanska laget var på väg till den förra Tysklands-matchen. Det är DJ Sergio Ramos som slängt på en av sina favoritlåtar – ”Se parece más a ti” med Jambao – och såhär ser det alltså ut i en spelarbuss fylld av blivande Europamästare.

/Erik Niva

– Givetvis finns det en revanschkänsla, säger Bastian Schweinsteiger, apropå förlusten mot Spanien i EM-finalen 2008.

Vi kan förstå varför.

/Erik Niva

3–2, nära men ändå inte. Garra only gets you so far.

Ska vi kalla det en typisk halvfinal? Så mycket att förlora, och de som har mest är ömtåligast för matchens svängningar?

När Wesley Sneijder rullar in avgörande 2–1 via två försvarare och förbi (en offsidestående?) van Persie är det en trippelvinnares vana vid vinster som vi ser, en drömfinal vi får. Jo, antingen får Holland möta arvfienden Tyskland med allt, precis allt, vad det innebär. Eller så får Wesley Sneijder chansen att avsluta den här säsongen – den då han mobbades bort från Real Madrid – med att vinna Champions League i Madrid och vinna VM mot Spanien.

Men det är sen.

I kväll såg det ut ungefär som det gjorde i början av Uruguay–Ghana, med Holland i den roll Uruguay hade då. Fysiskt starkare, snabbare, mer distinkt i passningsspelet. Det var en magisters behagliga studieresa med en väluppfostrad elev.

När Gio van Bronckhorst skickade upp 1–0 i krysset från 35 meter eller så var det inte bara ett av VM:s vackraste mål, det var också ett fullkomligt logiskt ledningsmål. Uruguay hittade aldrig fram med vettiga uppspel, de testade aldrig Boulahrouz till vänster som förstås var den svaga punkten åt alla möjliga håll.

1-0 till det bättre laget, som var rätt belåtet med det och slutade ta de extra små stegen, lät Uruguay få ett skenbart övertag, utan att släppa till så mycket. Formidable Forlán fick ta i från 25 meter och få hjälp av Stekelenburg för att få in 1–1.

Och där någonstans vakuumförpackades matchen, la sig på disken och väntade på att någon skulle ta med den hem.

Holland, med en inbytt van der Vaart och ett mer konstruktivt centralt mittfält, tog den. Wesley Sneijder och Arjen Robben tog den (med samma flintnick som Sneijder mot Brasilien), och de gjorde det eftersom de lärt sig att vinna och bestämt sig för att göra det med landslaget också. 

Så enkelt? Nä, men utöver att Holland har kvalitéer som Uruguay saknar (en van Bommel, en Whiskey, en Robben) så har de också tänkt sig till VM-final ända sedan van Marwijks första match, en träningsmatch mot Ryssland efter förra EM.

Uruguay hade inte ens förhandlat fram en bonus för att gå längre än till kvartsfinal. De vore ju inte Uruguay om de inte garrade sig till ett par sista chanser, en glimt av en omöjlig vändning (och lite ruff på slutet), men deras bragd var färdig, kortegerna redan planerade. Holland har sin bragdmatch kvar, och vinner de den kommer Holland att skriva en ny historiebok där bara varannat kapitel börjar med en städerskeson från Amsterdam med nummer fjorton på ryggen.

Hup.

/Simon Bank

Vasa?

Ah, ni undrar hur livet ter sig här nere på sydspetsen? Jo, det ska jag berätta. Heter man Erik Niva vaknar man, sent, i sin cottonsatin-säng på det ena eller andra flådiga hotellet, snor lite Forlán-inlägg och glider vidare till någon form av kommersiellt jippo, innan man behagar släpa sig till matcharenan nån timma före match.

Heter man Simon Bank vaknar man med huvudvärk i ett dragigt, mögligt rum på ett vandrarhem som just för ändamålet döpts om till ”konferenshotell” och som helt enkelt inte låtsas om att man varken har mat eller internet. Sedan sätter man sig bland de andra jobbarna och knegarna och läser på inför kvällens begivenheter.

Och nåt ska man ju ha för besväret.

Halvt för skojs skull, halvt med tanke på morgondagens euroclash, plockade jag fram Luca Caiolis halvdana Torres-biografi. Vill ni ha den sammanfattad i en mening så handlar den om ”Den fenomenale, i allt väsentligt perfekte övermänniskan Fernando Torres predestinerade väg mot stjärnorna utan att han någonsin slutat vara världens mest ödmjuke människa i evighet, amen”.

Men historieberättande ger alltid någonting, och boken har absolut sina brännande ögonblick. De bästa handlar däremot inte nödvändigtvis om Nando Torres.

När Caioli sätter sig ner med Fabio Capello för att snacka Fernando flyter samtalet på fint (Capello håller med om att han är fantastisk) ända fram till den allra sista frågan:

Hur skulle du, visuellt, beskriva Fernando Torres spelsätt?
Capello tänker, längre än efter någon tidigare fråga. Sedan svarar han med två stavelser:

– Hartung.

Capello har haft ett uselt VM, han har inte gett något vidare gott intryck, men den dag vi har en svensk förbundskapten som har Hans Hartung i sitt referensbibliotek kommer vi att gå långt.

Fernando Torres? Hartung.

Ja, och om vi ska fortsätta på samma spår så kan vi göra ett Capello-försök som inte ens är hälften så genomtänkt. Ett VM-vernissage om ni vill:

Diego Forlán? Marinetti.

Mikael Nilsson? Barnett Newman.

Bastian Schweinsteiger? El Lissitskij.

Zinedine Zidane? Miró.

Whiskey Sneijder? Pollock.

Manuel Neuer? Soulage.

Peter Crouch? Giacometti.

Francesco Totti? Turner.

Xavi? Ola Billgren.

Andrea Pirlo? Mondrian.

/Simon Bank

Nävafan. Ordnung muss sein.

Slut på vilodagar, låg uppdateringstakt, datortjuvar och bloggkaos. Åter till VM-vardag och uppordnade torp.

En av historiens mest osannolika VM-semifinaler ikväll, med det där lilla Holland mot ett ännu så mycket mindre Uruguay. Jag gjorde ett försök att bena ut platensarnas oddsbesegrarstorhet i tidningen idag, men varför inte använda de här sociala medierna nu när de faktiskt också är en del av förklaringen?!

Ända sedan Uruguay åkte till Sydafrika har superstjärnan Diego Forlán hållit folket därhemma uppdaterat om hur de har det. Han har twittrat, fotat och lagt ut youtubeklipp. Med små medel har han skildrat en enad, harmonisk spelargrupp som uppenbarligen menar business – och uppriktigt sagt får ni nog en lika bra bild av varför det har gått bra för La Celeste ifall ni klickar er igenom hans svit av 15-sekundersklipp som ni får av all världens sociala avhandlingar om garra charúa-andan.

Vi kör väl från början.

5 juni
Laget flyger till Sydafrika.

7 juni
Regelgenomgång med argentinske ex-domaren Horacio Elizondo (jodå, han som visade ut ZZ).

9 juni
Två dagar före premiären mot Frankrike. Utflykt till en rökande urinvånare.

17 juni
Uruguay har precis slagit värdnationen Sydafrika med 3-0, men personalen på deras hotell är glada ändå.

18 juni
Och hur firar man ett avancemang som är så gott som klart?! Med grillfest, förstås, asado.

19 juni
Diego Forlán lirar boll med lejonunge.

21 juni
Dags att lämna hotellet i Pretoria. Dags att åka och säkra den där slutspelsplatsen.

21 juni
Ankomst till arenan i Rustenburg. Uruguay-Mexiko, 1-0.

23 juni
Klart för åttondel, och mysgubben Carlitos (spelarna har själva bekostat hans resa) sätter fart på gympasset.

27 juni
Sydkorea utslaget. Klart för kvartsfinal. Mottagning vid nästa slutspelshotell.

29 juni
Ny stormatch på gång? Ny grillfestsuppladdning.

3 juli
Tillbaka på hotellet efter bragdmatchen mot Ghana. Segersånger med både spelare och fans.

5 juli
Dubbelmatch i pingis. Castillo och Godín mot Scotti och Nacho Gonzáles.

/Diego Forlán och Erik Niva

PS. Förresten, jag glömde ju. Ifall ni tycker att den där Diego Forlán egentligen ser ganska floral ut och undrar varifrån han fått sin inneboende garra – här har ni en bild på hans pappa Pablo Forlán, som ju bland annat spelade mot Holland i VM 1974.

Den där Erik, som brukar skriva här, han gör skandalöst nog inte det! Så kan vi ju inte ha det – därför ser jag det som min skyldighet att göra något åt saken.

Förvisso händer det inte så mycket här nere under dessa ”mellandagar”, förutom lite kokainbucklor och ganja-Hiltons. Men det är uppenbarligen mera Simons gebit, som ni redan har läst.

Vi som är här för fotbollen, vi får jobba ihop egna matcher om inte FIFA vill ge oss några. Vi drog helt enkelt till Langa, en förort utanför Kapstaden, och drog igång lite ös.

Helt okej sväng i spelet – bortsett från att Doctor Khumalo vägrar släppa bollen i rätt lägen.

…och försökte lära kidsen lite ramsor…

/datortjuven

Ja, efter att ha helgat vilodagen så gott det går – i alla fall här i bloggformatet, vi har förstås gett oss på att summera VM alldeles för tidigt – så får vi väl kickstarta slutveckan. I den där resumén fick ni veta att min planerade dejt med Paris Hilton i Port Elizbeth brann inne eftersom hon plockades in för att ha ganja-tullat lite i samband med Brasilien–Holland (jag antar att det med lite välvilja kan ses som ett Oranje-tifo).

Men för en kickstart krävs förstås tyngre grejer. 

Internet tyngs just nu av hundratals roade rapporter om den colombianska tullens senaste fynd på flygplatsen i Bogotá. I strömfloden av VM-souvenirer lyckades de hitta en VM-buckla i naturlig storlek, guldmålad och allt, som var adresserad till någon i Madrid.

Och grejen? Vad är grejen?

Jo, att den elva kilo tunga bucklan vid närmare undersökning visade sig vara tillverkad av finfint kokain, som blandats ihop till någon form av hanterbar deg. På gatan skulle pokalen – om man nu säljer den pokalvis, vi vet inte riktigt hur sånt funkar – betinga ett värde av tolv miljoner kronor.

Vare sig man vill eller inte så står man ju där med vissa frågor efteråt.

1. Varför fick vi bara vanligt play-doh att leka med på mitt dagis? Eller trolldeg, om vi hade tur?

2. Kan det här betyda att Real Madrid är på väg att värva Mutu, Francesco Flachi och JT:s pappa?

3. Stämmer det att det var när Diego Maradona fick veta att han bara skulle vinna en vanlig VM-pokal som han bestämde sig för att skicka ut den där ihåliga backlinjen mot Tyskland? 
 

/Simon Bank