In a Honky-Tonk, Down in Mexico.

av Simon Bank

Jaha, just som vi trodde att vi visste allt.

Argentina slog ut Mexiko, Roberto Rosetti och hans assistent Stefano Ayroldi var de som låg allra sämst till efteråt.

Trodde vi, alltså. Men vi borde veta att man aldrig ska ropa hej förrän man sett alla videobevis. Jag menar nu inte att Rosetti hade rätt – däremot fanns det andra som gjorde bort sig ännu mer.

Miguel Gómez Mont är en av de högst uppsatta topparna i mexikansk turism, han är dessutom bror till inrikesministern Fernando Gómez Mont. Det var därför ingen skräll att Miguel befann sig i vip-logerna när Mexiko skulle spela sin största match på fyra år. Logen i Soccer City var proppfull med honoratiores och pampar, vid sidan av spelarnas nära och kära och förbundets folk.

Enligt vittnesmål ska det ha gått rätt vilt till i den där logen, känslorna var förstås upprörda efter Argentinas regelvidriga mål, och när Gómez Monts son – efter ett par drinkar för mycket, tydligen – såg att Guillermo Franco byttes in efter en timma blev han vansinnig och började skrika förolämpningar åt alla och envar.

Ja, främst åt Francos fru då, tydligen. 

Där någonstans spårade det ur. Cuauhtemoc Blancos brorsa klev in för att försvara Fru Franco, pappa Gómez Mont klev in på sin sons sida, och ja… det ena ledde till det andra. På filmerna som läckt ut ser man – enligt uppgift – hur Cuauhtemoc Blancos lillebror (62 år gammal) tar tag i en stol för att lösa problemet med Mont-familjen en gång för alla.

Hur det slutade? Sydafrikansk polis avvisade Gómez Montarna, och på vägen ut ska pappa Mont ha skrikit:

– ¡Esos argentinos que se vayan a la chingada! De där argentinarna kan dra åt helvete!

”Argentinarna” tänker ni då? Jo, Guille Franco är ju född i Argentina och naturaliserad mexikan. Miguel Gómez Mont gick igår ut med ett knapphändigt uttalande där han förklarade att allt börjat med att hans fru slogs till marken och han skulle hjälpa henne upp. Han ångrade däremot att han uppträtt som han gjort.

Och, just det, den mexikanska turistbyrån har snabbt talat om att de tänker anställa en ny chef i dagarna.

/Simon Bank

Per vedere segnare Kaká

av Erik Niva

…man kan också göra som landslagets nummer tio gjorde, och snärja en 15-årig Caroline Celico…

Milan-brazilian-player-Kak-and-Caroline-Celico-wedding.jpg

Sorry Simon, sorry Kaká, sorry Kakás gud – men den var för upplagd för att inte drämma till.

/Erik Niva

Is it Wicked Not to Care?

av Simon Bank

Efter ett inledande hear! hear! i riktning John Barnes i inlägget en bit ner så kan vi väl lika gärna bläddra vidare i mappen för samhällstänkande fotbollsprofiler.

Vi börjar med en snabbgenomgång:
1. I Brasilien är prostitution lagligt.
2. I Brasilien fanns för tio år sedan, enligt uppskattningar, en miljon prostituerade.
3. Protection Project vid Johns Hopkins beskriver traffickingen med kvinnor och flickor som ”epidemisk” i Brasilien.
4. Enligt CIA World Factbook är ”barnsexturism ett problem, främst i turistorterna och kuststäderna i nordöstra Brasilien”.
5. Flera brasilianska fotbollsstjärnor har de senaste åren varit inblandade i olika former av skandaler med prostituerade.

Det här yttrar sig på olika sätt, även i fotbollsvärlden. När Flamenco mötte Corinthians för ett par månader sen plockade Flas torcidas till exempel upp delar av det där i en canção om Adriano, som fixar sexbomber lite som han vill – och inte plockar upp transvestiter nere i hamnen. Till skillnad, underförstått, från Corinthians-Ronaldo.

Sådär kan man hantera det, om man står mitt i en av Brasiliens stora machisimo-kulturer.

Man kan också göra som landslagets nummer tio gjorde igår, medan matchen mellan Paraguay och Japan just gick in i slutminuterna. Han la ut det på sin twitter, bara sådär. 

kaka.jpeg

/Simon Bank

Workers and Diggers

av Erik Niva

Under en dag då fotboll och politik redan blandats ihop på mer eller mindre osmakliga sätt i både Nigeria och Frankrike vill jag ändå peka er mot ett – för mig – fullständigt oväntat inlägg i den fotbollsideologiska debatten.

Jag har aldrig sett John Barnes som någon politiskt engagerad tänkare, men hans analys av det engelska landslagets fiasko är den mest intressanta jag hittills har läst under den här veckan av självrannsakan. Oavsett var man själv står politiskt tror jag i alla fall att man kan relatera till det han säger.
– Fotboll är en socialistisk sport. Lagen som omfamnar den socialistiska ideologin – snarare än att kretsa kring superstjärnor – är de lag som blir framgångsrika. Även om Leo Messi är en superstjärna så respekterar han sina lagkamrater och deras kollektiva ansträngning.

Barnes jämför med det engelska landslag han spelade i – det som var en stolpträff och ett par straffar ifrån en VM-final 1990 – och den Paul Gascoigne det laget kretsade kring.
– Gazza hade en fantastisk ödmjukhet gentemot laget och de lägst stående. Han kunde äta med kungar lika gärna som han kunde äta med fattiglappar. Och själv kände jag mig inte viktigare än avbytarna i det där laget, vi såg inte oss själva som annorlunda.
Det är inte så Barnes uppfattar England år 2010.
– De är bättre spelare än de vi hade i vårt lag, men vi var normala människor. Den så kallade ”Gyllene Generationen” kommer ur faktumet att vi har skapat ett monster i England med Premier League. Vi har givit spelarna så mycket makt som superstjärnor i sina klubbar. Alldeles för många har placerats på piedestal och behandlats som orörbara. Resultatet är att de här spelarna nu undermedvetet känner att de är den största delen av lösningen när det går bra för oss – men när det går dåligt så är de inte en del av problemet. Kolla på John Terry. Efter Algeriet-matchen går han ut och berättar för oss vad problemet är. Men han ser inte sig själv som del av det.

Barnes fortsätter:
– Vi har haft Gerrard, Joe Cole, Lampard och Beckham i alla dessa år, och de har inte uträttat någonting, inte tagit oss någonstans. Och ändå fortsätter vi med denna undran: ”Varför kan vi inte vinna med alla dessa individuellt duktiga spelare?”. Spelare från andra länder blir som en socialistisk enhet, som alla drar i samma riktning. Det viktigaste för varje brasse är att spela för Brasilien, och alla som spelar i den där gula tröjan har en ödmjukhet gentemot den. Det är inte samma sak med engelsmännen som bär de tre lejonen.

John Barnes var en glamourspelare – en individualist som dribblade sönder Brasilien på Maracana – men han blev likafullt fotbollsformad i ett Liverpool som fortfarande präglades av Bill Shanklys maximer. ”The socialism I believe in is not really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life”.

/Erik Niva

The stars were bright, Fernando.

av Simon Bank

29 juni 2008!
29 juni 2010?
Jo, då har vi kommit dithän att Spanien avgör matcher genom att plocka av en ledsen, rådjursögd, likblek Nando Torres som varit en del av problemet och inte lösningen.

Det här var ju en rätt dum fotbollsmatch, rätt länge.

Portugal ville inte särskilt mycket, Spanien kunde inte särskilt mycket. Det var flaskhalsfotboll, definierad av av båda lagen centrerade sina mittfält och spelade brett med sina anfall. Alltså blev det en match där fyra ytterbackar (Ramos och Coentrão mest, såklart) körde f1-bil upp och ner för sina kanter, medan passningsspelet lämnades åt dem som inte är särskilt bra på att spela klapp-klapp på små ytor. Xabi Alonso, Sergio Busquets. Många tics, lite tiki-taka.

Innan det där mönstret riktigt hade satt sig fick Cristiano Ronaldo utrymme för att bryta sig loss och hitta på saker, men efter första 20 gick han mest runt och slog frisparkar. 

Portugal fick det förstås jobbigt. De har vunnit fyra av sina 32 senaste matcher mot Spanien, och hade ungefär den sortens mod i sitt spel. Spanien fick det också jobbigt, men det handlade mer om strukturella fel.

Har man Xavi i ett fotbollslag måste man väl ge honom nyckeln till att bygga spelet? Inte låta honom ta över en bit upp på offensiv planhalva? Och när Xavi, eller Iniesta, eller Sergio Ramos, kommit såpass högt upp att det började bli dags att leta efter sistapassning så såg det likadant ut varje gång:

Villa och Torres gick isär, brett, och hjälpte inte varandra. Och de där löpningarna in i och runt straffområdet som man tar för att ställa till oreda (som Müller gör för Tyskland, som RvP gjorde för Robben) kom aldrig.

I en timma var det här en match som kunde gått åt vilket håll som helst. Puyol knälobbade nästan in ett självmål, C-Ron testade Iker Casillas med en fladderfrispark (om inte han håller dem – vem gör det då?), Tiago kanonsköt och Portugal hade sina chanser att stjäla det här.

Sen kom bytet.

Ut med El Niño, hans ledsna ögon och kantpositioneringar. In med Llorente, en tre gånger sämre spelare – men en som gav en riktning åt Spaniens spel, som höll sig närmare mål, som inledde med att störtnicka fram Spaniens bästa chans efter 30 sekunder.

Precis allt förändrades där. Portugals backar blev lite nervösa och sjönk, anfallarna arbetade tillsammans, Xavi och Iniesta fick utrymme för att spela – och när de fick spela sig trygga kunde de också dyka in i straffområdet och ställa till oreda. 

I 60 minuter var det här en kontrollerad, livrädd, kanske fartfylld men ändå steril krampkamp. Sen vände allt med ett byte. Villa sköt utanför efter 62 minuter, och en minut därefter visade Iniesta precis vad Henrik Larsson menar när han säger att ”Iniesta och Xavi, dom har inga höfter”, vred in bollen till Villa som ribbvallar in 1–0.

Del Bosque måste ha våndats en del innan han gjorde bytet, för det körde naturligtvis ner Torres en halvmeter i marken. Om han hoppats att Nando skulle jobba upp sin form med fler och bättre matcher så var det där punkten då han fick släppa den tanken, och visa för Torres att han inte längre hade förtroendet att spela vidare. 

Sista halvtimman var, sett till motstånd och krav, Spaniens bästa hittills i VM (och Portugals värsta, även utan den där frustrationsarmbågen från Ricardo Costa). Det ska bli väldigt intressant att se vilken startelva de går ut med i kvartsfinalen.

/Simon Bank

The Death Penalty

av Erik Niva

Yūichi Komano.

***

120 minuter av fotboll? Poänglöst att analysera nu. Bara att radera. Ingen kommer vare sig minnas eller bry sig om ett enda moment av den fotboll som spelades i eftermiddag.

Återstår gör själva straffsparksavgörandet, fotbollssportens allra mest diaboliskt gastkramande moment. Återstår gör namnet Yūichi Komano.

När den här högerbacken klev fram mot bollen stönade de japanska journalisterna bredvid mig här i Kapstadens mediecentrum. De visste vad som skulle hända.

***

Genom åren har det ju forskats en hel massa inom straffsparksvetenskapen, men resultaten har för det allra mesta varit fullständigt meningslösa; ”Extensiv empiri tyder på att de som skjuter bollen jävligt hårt i krysset har god chans att lyckas.

Vårens forskningsskörd har dock varit lite mer givande än brukligt. En grupp psykologer från universitetet i Exeter tog in 18 skyttar av god kvalitet och fäste någon sorts trackers vid deras ögon innan de fick börja skjuta straffar. Resultaten visade entydigt att de som i högst utsträckning tittade mot målet – tittade mot målvakten – var de som hade sämst chanser att lyckas.
– Vid en straffspark är det skytten som har kontrollen. Han måste inse det, bevara det initiativet och ignorera målvakten, säger testledaren Greg Wood.

Det portugisiska landslagets målvaktstränare Dan Gaspar är inne på precis samma linje. Enligt hans perspektiv bör målvakterna dela in sitt agerande i tre segment under straffsparksavgöranden. Först och viktigast är att distrahera skytten och störa hans rutin. Därefter kommer att försöka kartlägga och läsa skytten.

Håller analysen? Bland de allra säkraste straffskyttarna finns ju de som gör som Tomas Brolin en gång gjorde, håller ögonen på målvakten och väntar ut honom. Keisuke Honda, Christian Riveros och Oscar Cardozo använde ju alla framgångsrikt den tekniken idag.

Men – utvärderingen av straffsparksavgöranden handlar ju inte om att ta reda på varför vissa spelare gör mål, utan snarare om att lista ut varför vissa spelare missar. Går det att intellektualisera det? Eller handlar det till syvende och sist mest om att japanska journalister stönar när Yūichi Komano går fram till bollen, då de vet att han kommer att missa oavsett om han nu håller blicken på boll eller målvakt?

***

I alla fall, sedan straffsparksavgöranden infördes vid VM 1982 har de aktiverats 20 gånger. Laget som skjutit först har vunnit 60 procent av dem – och Paraguays seger innebär att laget som skjutit först nu har sex raka VM-segrar.

Inför dagens övningar hade 186 straffar slagits – 56 av dem missats, 30 procent. Här har ni procentuellt skott-i-mål-facit för alla landslag som någonsin varit inblandad i ett straffsparksavgörande i VM:

Sydkorea – 100%
Belgien – 100 %
Paraguay – 100 %
(Väst)Tyskland – 94 %
Sverige – 83 %
Brasilien – 77 %
Frankrike – 75 %
Bulgarien – 75 %
Ukraina – 75 %
Japan – 75 %
Rumänien – 73 %
Argentina – 72 %
Spanien – 71 %
Irland – 70 %
Italien – 65 %
Portugal – 60 %
Holland – 50 %
England – 50 %
Jugoslavien – 40 %
Mexiko – 29 %
Schweiz – 0 % 

/Erik Niva

A melhor seleção do mundo II

av Erik Niva

Klasskillnad.

Jag har kommit att tycka väldigt mycket om både Marcelo Bielsa och hans chilenska landslag, men den här kvällen blev deras förtjänster också deras förbannelse. De gjorde på det enda sätt de känner till – öste på framåt i 118 knutar från allra första början – men blev lurade in i en tempofälla som de helt enkelt inte behärskade.

Där Chile spelar i ett enda höghastighetsläge kan Brasilien strypa och gasa en matchrytm som de själva vill.

Utvecklingen blev en okontroversiell kopia på Argentina-Mexiko, som i sin tur var en kopia på Spanien-Chile. Det lilla laget inledde entusiastiskt, hektiskt – det stora laget väntade ut stormen och punkterade matchen med två punktinsatsmål runt halvtimmesmarkeringen.

Man kan tycka att det är de mindre lagen som borde vara extra noggranna och koncentrerade i varje enskilt matchmoment. Ett av fotbollssportens mysterier är att det ytterst sällan visar sig ligga till på det sättet. Visst hade Brasilien ett höjdövertag som gav dem fördel på fasta situationer, men det borde väl göra chilenarna extra vaksamma i markeringsspelet snarare än att ge Juan en helt fri position att nicka in 1-0 ifrån?! Visst hade Brasilien bra flyt i anfallsspelet, men det borde väl göra chilenarna extra måna om att hålla ihop försvarsspelet snarare än att disintegrera som de gjorde vid 2-0?!

Det här blev ännu en match som var över och färdig efter 38 minuter.

Chile är en motståndare som passar dagens kontringsstarka Brasilien bättre än något annat lag, och ikväll fick de verkligen spela ut och imponera. De är starka i båda riktningarna, i alla lagdelar. Dessutom fick de nu bättre fart på den Kaká som kan länka ihop offensiven, göra ett högkompetent lag till ett riktigt, riktigt bra lag.

Det har gnällts en hel del på att det här är ett brasilianskt lag som saknar individuella spelare i yppersta världsklass, men så är det förstås inte alls. Det är bara det att de killarna håller till på andra positioner än de som normalt sett brukar skiljas ut i de här sammanhangen. Maicon är världens solklart bästa högerback. Júlio César är en av de allra bästa målvakterna, och hur styltigt teatralisk Lúcio än är så tar han inte stryk av särskilt många mittbackar.

Gilberto Silva… Nä, jag ska ju akta mig för att springa iväg här, men satan så nyttig han var som bollvinnande och lättfördelande innermittfältare ikväll igen.

Vi tackar hur som helst Chile för en väldigt väl genomförd turnering, beklagar lite att de tvingades avsluta med matcher mot de två lag som kan utnyttja deras spelsätt bättre än några andra.

Vi tackar samtidigt Brasilien för en av turneringens hittills bästa insatser, och ser nu fram emot en ofantligt intressant kvartsfinal mot Holland. Den matchen kommer inte att se ut som den gjorde 1994.

/Erik Niva

Sida 92 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB