Ja, innan vi går ut och gör det stora jobbet på en halvstor arena i Rustenburg så känns det som att vi har en del spill att samla upp och ihop.

Det här är inte bara torsdag, VM-dag och dagen innan Glenn Hysén åker hem och blir kanon. Det är två saker till. Dels är det dagen då vi får se om Danmark har något i slutspelet att göra, dels är det Lionel Messis 23:e födelsedag.

Bank, tänk till nu då. På vilket naturligt sätt kan du få ihop världens bäste fotbollsspelare och Danmarks VM-chanser på ett fint, kvickt och lättöverskådligt sätt.

Äh, inte en aning. Men det skadar ju inte att försöka.

/Simon Bank

Disastro.

Vi kan veva den där Quagliarella-situationen tusen varv, den som väl var en överkroppsdecimeter offside. Vi kan fundera över Pepes volleymiss i den femte stopptidsminuten – men det förändrar inte bilden av laget som förlorade med 3–2.

Jesus, Josef och Maria, vilket blekt italienskt landslag det här är. Vi har skrivit och skrivit ännu mer om hur lite kreativitet det finns i laget, vilket fattigdomsbevis det är när man kommer till VM med Iaquinta som prima punta och ledljus, hur mycket man saknar någon, vem som helst, som kan hitta lösningar på komplexa problem.

Men det är inte därför Italien åker ur. Det är därför de inte imponerar, det är därför de inte vinner sina matcher med 2–0, men det är inte därför de åker hem och skäms som hundar. Det handlar inte heller om att Quagliarella, som såg skarp ut idag, inte har spelat eller att Di Natale började VM på bänken.

I den där texten jag skrev om Fabio Cannavaro – tack för allt du gjort, vi älskar dig för det – i dagens tidning fanns nyckeln i en sak han sa när truppen precis kommit till Sydafrika:

– Vi kommer aldrig att spela anfallsfotboll som Brasilien, Spanien eller Portugal. Men de kommer aldrig kunna försvara som oss.

Där är förklaringen till att Italien åker ur. De är inte Italien längre. De har försvarat som ett lite snyggare men lite trögare Nigeria.

Cannavaro har varit plågsamt långsam, Chiellini har varit en passagerare istället för en ledare (han behöver intelligens bredvid sig), och de har gjort fel i alla spelets fundament.

En insläppt frispark mot Paraguay. En insläppt frispark mot Nya Zeeland. En insläppt hörna mot Slovakien. Och i första halvlek idag: Ett missat uppspel från De Rossi, en tjurrusning av Chiellini, och ett bergsäkert Vittek-avslut.

Italien har alltid varit bäst i världen på grunderna. De uppfann dem. När de varit som bäst är det för att de lyckats spela med ett underlägset lags struktur, men med överlägsna spelare. 1982 gick de stundtals hem med fembackslinje, trots att de hade laget fullt av världsspelare. Ingen har velat möta dem. De har dödat anfallsspelet, looking good doing it.

2010 spelar de med en topplagsstruktur men med svaga spelare. 4-3-3, en ihålig backlinje, en mittfältsmotor i De Rossi som gjort så många individuella misstag att man baxnar.

Jag vet alltså inte om det var så att Slovakien äntligen hittade rätt i sitt attackspel, sina kontringar – eller om det var så att Italien lät dem göra det. Hamsik gjorde sina bästa 20 minuter i VM i början, Strba vann på mitten, det gick snabbt och det var effektivt.

Italien släppte in två horribelt billiga mål, och medan vi pekar finger åt den gamle Canna och den svajige Chiellini kan vi ju också titta djupare in i den italienska fotbollen, och se hur de handlat bort mycket av sin defensiva själ.

I Serie A spelar toppklubbarna med utländska backar. Mästarna Inter spelar med Lucio-Cordo-Samuel. Roma spelar med Burdisso-Mexés-Juan, Milan spelar med Thiago Silva och (pensionerade italienaren) Nesta. Palermo har Simon Kjaer.
Sampdoria är de enda som hittat italienskt och ungt, med Gastaldello, Rossi och Lucchini.

Det finns ett strukturellt problem, och det finns ett identitetsproblem, och det finns ett landslag på toppen som just blivit sist i en VM-grupp med Nya Zeeland.

Jag sitter i detta nu mitt emot ett gäng italienska kollegor, som åkt på att bevaka Danmark–Japan. När Kopunek springer in med 3–1, och Daniele De Rossi för tredje gången är inblandad, skrattar de.

– Tre mål. Mot Slovakien.

Disastro.

TUTTOSPORT: ”Det är ditt fel. Italien ut mot Slovakien 3–2: Kreatörer lämnade hemma, gamla på planen”

GAZZETTA DELLO SPORT: ”Hem med skam”

CORRIERE DELLO SPORT: ”Italien, vilken skam! Ut och sist i gruppen”

RAI: ”Hem! Italien utan idé och spel”

/Simon Bank

På menyn idag: Danmark–Japan (jag tror Danmark får det svårt) och en tv-thriller som inte borde bli en thriller när Lippi et concortes försöker vinna en fotbollsmatch igen.

Som förrätt kan ni peta i er lite textmassa om en kritiserad – men snygg! – italiensk kapten och roa er med insikten att Nya Zeelands inhoppare Andy Barron inte bara jobbar heltid på bank – utan att han dessutom lät bli att tala om för sina jobbkompisar att han råkade vara landslagsman i fotboll.

Bonus? Jodå, om ni inte fått nog av att skratta åt Frankrike, och dessutom är både cinefila och frankofona så har ni en rätt välgjord liten parodi här.

Annars är det ju inte utan att man undrar vad som hänt med vår ömsesidiga respekt här i fotbollsfamiljen. Vladimir Weiss kallar journalister för bögar och hotar med stryk, irländsk tv verkar inte ett dugg upprymda när Jermain Defoe utvecklar sina tankar om livet, och dessutom har ett nytt fotbollsdiplomatiskt krig blossat upp på andra sidan det stora havet.

Ni vet ju hur det såg ut när Argentina efter sju sorger och åta bedrövelser kvalade in till VM till slut, när El Diego bad alla och envar i mediedrevet att suga och ta den i röven. Inga konstigheter, det är på rätt många gator i Buenos Aires en argentinsk motsvarighet till att säga ”Läget? Hur mår familjen?”.

Diego fick två månaders avstängning av Fifa för det.

Och varför tar vi upp den där gamla storyn nu?

Jo, för att Dunga satt och pratade med journalister på ungefär samma sätt här i Sydafrika. En provocerad brasiliansk förbundskapten (som kritiserats trots två raka vinster) ombes av journalisten Alex Escobar på Rede Globo att höja rösten. Dunga väser tillbaka:
– Besta… Burro… Cagão. Djur, åsna, skithög.

Fifa kommer inte att utreda saken vidare, vilket naturligtvis fått Argentina att väga sugande mot åsnor, rövtagande mot skithögar.

Man kan ta det som ett bevis på att Brasiliens ställning i fotbollsvärlden är starkare än Argentinas.

Eller som ett bevis på att det börjar hetta till här nere.

/Simon Bank

Nämen, det är väl själva fan också.

Serbien, Serbien, Serbien, Serbien – med alla era fyra kyrilliska ”s” som ni alltid refererar till – hur lyckas ni alltid råka ut för sånt här? Hur kan ni fortsätta rafsa åt er tragedier ur triumfens käftar, drabbas av någon osannolik katastrof precis när det värsta redan verkar vara avklarat?

De sista tio minuterna har jag ingen aning om vad som hände mellan Tyskland och Ghana här på Soccer City i Soweto; det enda jag gjorde var att stirra på den tv-monitor som pumpade fram matchen från Nelspruit.

Ett trögstartat Serbien hade äntligen aktiverat sin desperation. De hade fått in ett reduceringsmål, behövde nu bara en kvittering. De trummade på, trummade på, Pantelic fick ett mål bortdömt, Vidic borde kanske haft en straff, Pantelic skyfflade ett friläge över….

Men det kändes lång väg. Det här skulle inte gå. Det här skulle bli ännu ett i raden av halvt heroiska, halvt tragiska serbiska nederlag.

Nu kommer det ju diskuteras i all evighet och ofantlighet om den kroppsställning Tim Cahill hade när bollen träffade hans hand, och det hör liksom till. Den politisk-historiska diskussionen på Balkan bottnar i mångt och mycket fortfarande i drygt 600 år gamla slag; nu kommer historien om en avgörande hands i Nelspruit ärvas ner genom generationerna.

Jag tycker ofantligt synd om Serbien. Samtidigt tycker jag att de faktiskt får lov att skylla sig själva. De hade en fin period i första halvlek, men därutöver började de inte spela ordentligt förrän det nästan redan var försent.

***

På annat håll var Tyskland trögare än jag sett dem på länge; inget bolltempo, få löpningar. Vare sig Müller och Podolski var med i matchen ute på sina respektive kanter, så Mesut Özil fick försöka hitta på saker på egen hand. Det gjorde han ju visserligen väldigt bra, men spelar Tyskland såhär mot England så kommer han behöva fortsätta dundra in halvvolleys från 20 meter ifall det ska bli några mål.

Ghana löpte ihop till fler öppningar, men utnyttjade dem sämre. Även om Neuer visserligen är väldigt bra i det tyska målet kan det väl vara värt att försöka testa honom med några ordentliga skott? Nu tog Ghana en väldigt stor risk genom att spela på ett resultat de inte själva kunde kontrollera, men det är ingen slump att det är det här laget som nu bär hela den afrikanska kontinenten på sina svartsjärnade axlar.

De är bra, prioriterar rätt saker. Även de kreativa spelarna gör sitt i spelet utan boll och spelet på egen planhalva, och ökar de bara koncentrationen i avslutsfasen kan de gå riktigt långt. Vägen till semifinal ligger lika öppen för Ghana som för några andra lag på den här slutspelshalvan.

/Erik Niva

Bloemfontein, Bloemfontein, wir fahren nach Bloemfontein!

Ungefär samma dramadarr som i de tidiga matcherna, men med mer själ på två håll. Där England kompetensspelade sig igenom på tvåans växel och USA skrev ett kapitel till i sina hjältelängor så var det dramatik all over i kvällsmatcherna.

Jag skrev om Boateng-brödernas barndom i dagens tidning, och den kampen slutade väl oavgjort. Kevin-Prince stod och bet sönder käkarna under nationalsången, Jérôme stod tyst och sammanbiten. Båda klarade sig bra.

Annars var det en match med bra kvalité, många skickliga spelare infogade i fungerande system (och två bergsäkra motorer i Schweinsteiger och Annan). Att Ghana inte gjorde några mål är ett mysterium, både Gyan och Ayew sprejade sina avslut matchen igenom och visade lite på de hål som trots allt finns i Tysklands småtröga mittförsvar. Hjälte-ekorren Lahm fick fläka sig två gånger om för att rädda klara mål, och närmare än så kom inte Ghana. Det såg enkelt ut för dem att ordna chanser, värre att träffa mål.

Efter Tysklands inledande uppvisning mot Australien dröjde det bara ett par timmar innan en engelsk tidning hittat en delförklaring: Bundesliga är den enda liga som frekvent använt Jabulani-bollen det senaste halvåret.

Det må vara ett fallreps-famlande Englands försvarstal, men när den fenomenale Özil gör det som alla andra haft så förtvivlat svårt med – ta in boll på 17 meter, och pricka upp den i ett hörn – så har vi i alla fall ett bevisföremål att lägga upp på bordet.

Det var en vibrerande, underhållande match så länge som matematiken inte kunde bestämma sig och man fick hålla ett halvöga på Serbiens jakt mot Australien. När de jagande blev jagade och vek ner sig – ni får gärna berätta hur det gick till, jag har bara sett målen – pyste spänningen ur den här matchen också.

Hade det varit ett annat lag än Tyskland hade man kunnat tänka tanken att de kanske, möjligen, kunnat vara rätt nöjt med 1–1 och USA i åttondelen. Men är man världsmästare och världsmästare igen och har världsmästartänkandet i sitt DNA så behöver man inte tänka så.

Wir fahren nach Bloemfontein – och det är inte England som är favorit. Ghana–USA? Ghana är ett bättre lag, USA är bättre på mirakler. Anyones pick.

Tidigare tävlingsmatcher, Tyskland–England:
1966, VM-final: England 4–2.
1970, VM-kvart: Tyskland 3–2.
1972, EM-kvart 1:2: Tyskland 3–1.
1972, EM-kvart 2:2: Oavgjort 0–0.
1982, VM-gruppspel: Oavgjort 0–0.
1990, VM-semi: Tyskland, 5–4 (straffar).
1996, EM-semi: Tyskland, 7–6 (straffar).
2000, EM-gruppspel: England 1–0.
2000, VM-kval: Tyskland 1–0.
2001, VM-kval: England 5–1.

/Simon Bank

Med drygt 20 minuter drog de in; spökena, skräckbilderna, slovenerna. Inom några få sekunder fick först Kirm, sedan Dedič och slutligen Birsa alla skottläge innanför det engelska straffområdet. John Terry flög runt som en Sven Duva på vingar (duva? vingar? geddit?) och hockeyblockade innan bollen slutligen rann iväg utanför stolpen.

Det hade börjat.

Fram till dess hade England varit överlägset. Inte på så sätt att de spelade någon drömfotboll, utan genom att de gjorde en stadig, koncentrerad normalinsats som avspeglade klasskillnaden de två elvorna emellan. Ganska standardiserat 4-4-2, med några justerande glidningar. Gerrard kommer lite bättre till sin rätt utifrån vänster, och därmed gör Lampard också det. James Milner, klok och bra ute till höger. Rooney och Defoe kombinerade tillräckligt bra för att det skulle fungera med två småkillar på topp – nu när England var så spelförande – och får Defoe tre chanser kommer han alltid att göra mål på minst en.

Inget extraordinärt med vare sig uppställningen eller insatsen – bara med utdelningen.

Hade allt varit frid och fröjd med England hade de såklart dödat den här matchen i ett tidigt skede. Nu finns den där krampaktiga anspänningen kvar där, för med sig den där tiondelens försening som gör så att Rooney prickar stolpar och Gerrard målvakter snarare än nät.

Något, lite av den har väl förhoppningsvis släppt nu, för det är den som är den avgörande skillnaden mellan ett godkänt England och ett bra England.

Slutminutspärsen blev i alla fall aldrig riktigt så jävligt som jag väntat mig. Visst fanns det några flipprande inspel och några studsande bollar som var ett Upson-ben ifrån att leda fram till ett öppet läge – men totalt sett får vi ju ändå lov att säga att England hade acceptabel kontroll på saker och skeenden.

Det hade slutat.

Vidare är de – gruppetta är de inte. I precis samma sekund som slutsignalen gick nere i Port Elizabeth rakade Landon Donovan in sin retur i Pretoria och katapultskickade USA till lördagens sena åttondel i Rustenburg.

USA! USA! USA!

England åker till Bloemfoentien på söndag. Vinner bara Tyskland mot Ghana gör de också det.

Det skulle kunna bli en nätt, trevlig, smått intressant match.

/Erik Niva

Några få timmar kvar nu.

Sedan de stora mästerskapen fick sin nuvarande form har det hänt sex gånger att England gått in i den sista gruppspelsmatchen med kniven hårt tryckt mot strupen, i länge som i praktiken krävt en seger för fortsatt spel.

Hittills har det väl gått någorlunda hyfsat

VM 1986
En fullständigt genomrutten start på turneringen. England hade inte gjort ett mål på sina två första matcher, 1-0-förlust mot ett svagt Portugal och 0-0 mot Marocko. Dessutom hade lagkaptenen Bryan Robson skadat sig och blivit hemskickad, hans mittfältskollega Ray Wilkins utvisad.
Resultat: 3-0 mot Polen, Gary Lineker, hattrick.

VM 1990
Trots en uppryckning mot Holland låg det en trög håglöshet över det engelska laget efter två inledande kryssmatcher. Stämningen påminde mycket om den som finns runt truppen idag, motståndet i slutomgången av ungefär samma kaliber.
Resultat: 1-0 mot Egypten, Mark Wright.

VM 1998
Efter en onödig slutminutsförlust mot Rumänien var England hårdare pressat än de hade behövt vara. Mycket av diskussionerna hade hittills handlat om Glenn Hoddles vägran att spela David Beckham och Darren Anderton i samma lag, och hans sätt att föredra Anderton. Nu tog han till sist ut dem båda.
Resultat: 2-0 mot Colombia, David Beckham och Darren Anderton.

EM 2004
Två slutminutsmål av Zinedine Zidane hade ställt till det för Sven-Göran Eriksson. Nu fick England absolut inte förlora mot Kroatien, och gjorde bäst i att undvika kryss också. Men när nästan hela den första halvleken var spelad lång England fortfarande under med 1-0…
Resultat: 4-2 mot Kroatien, Wayne Rooney 2, Paul Scholes, Frank Lampard.

…men så har vi även ett par gånger då den avgörande slutmatchen inte slutat särskilt lyckligt för England…

EM 1992
Seger mot den oprövade värdnationen var allt som behövdes, och när David Platt studsskjöt in 1-0 efter bara 4 minuter tycktes ju allt vara under engelsk kontroll. Not so. Sedan kom Janne Eriksson. Och Brolin, Dahlin, Broliiiiin – som Arne Hegerfors hade uttryckt saken.
Resultat: 1-2 mot Sverige, David Platt.

EM 2000
Den mest idiotiska av dem alla. Oavgjort räckte för England mot Rumänien, och en bit in i andra halvlek hade de fortfarande ledningen. Ända in i slutminuterna var fortfarande situationen under kontroll – då fick Phil Neville för sig att glidtackla i eget straffområde…
Resultat: 2-3 mot Rumänien, Shearer och Owen.

Så. Där gick en halvtimme, men nu ska jag fortsätta vara försenad på Bloemfoentins flygplats. Hittills uppe i drygt tre timmar – and counting.

/Erik Niva

Järnspikars också.

Jag ville ju se Lars Lagerbäck som Afrikas kung. Jag ville se honom kånkas runt på en sån här bärstol genom gatorna i Lagos, jag ville se gigantiska palmblad som fläktade honom och lejon kedjade vid hans fötter. Jag ville kunna fortsätta dra sunkiga stereotypskämt i åtminstone några dagar till.

Men inte.

Den där kliande frustrationen blir ju lite värre i och med att avancemanget hela tiden låg inom räckhåll. Det var mer eller mindre givet att Argentina skulle få in bollen förr eller senare, och då återstod ju bara för Nigeria att göra sitt mot ett Sydkorea som de är individuellt bättre än.

Men inte.

Återigen var det ju enskilda misstag som fällde Nigeria. Defensivt var de väl inte lika många och lika grova som senast mot Grekland, men de tenderar att få ödesdigra konsekvenser eftersom Lagerbäck inte hunnit bygga upp det skyddsnät av understöd som alltid fanns runt hans svenska landslag. Där fanns det oftast täckning bakom en spelare som missade markering eller tappade boll – här öppnar sig ofta en rak gata mot det egna målet.

Själva baklängesmålen hade väl visserligen varit svåra att bygga bort – markeringsmissen av Afolabi och tjuvstarten av Enyema är sånt som är svårt att kompensera för – men kanske hade aldrig de där frisparkarna uppstått ifall det kollektiva försvarsspelet fått ytterligare några månader på sig att sätta sig.

Jaja. Oavsett vilket – oavsett jävla vilket – borde ju Nigeria ha lyckats reda ut det här.

Yakubu. Vad händer?

Tre stora, stora chanser på båda sidor om kvitteringsmålet – men det öppna mål som Yakubu missar tror jag tamejfan slår ut Chris Iwelumo på missarnas all time high-lista (Ni vill ha den? Okej, före Yakubu hittar vi numera enbart Ronnie Rosenthal, Cristiano Ronaldo, Jon Dahl Tomasson och Ilija Sivonjic – men det var ett sidospår).

Nu är det tyvärr som det är. Nigeria är utslagna. Lagerbäcks landslag har visserligen blivit bättre under den korta tid sedan han tog över – och har verkligen haft en ofantlig otur i det här mästerskapet – men det lider fortfarande av de strukturella problem som han fick jobbet för att radera.

De försvarar sig inte så bra som de borde göra, de har inte den offensiva systematik som de borde ha. De har tagit en poäng av nio möjliga.

Lars Lagerbäck har misslyckats.

När och var får vi se honom på en tränarbänk igen?

/Erik Niva

Minuter kvar till ödet. Nigeria–Sydkorea, Durban, 22 juni 2010.

Och tror ni inte att Turbo, Daniel Andersson, Micke Nilsson och Niclas Alexandersson är på plats?!

/Simon Bank

Ja, vi ska förstås börja med att gratulera Uruguay och Mexiko till platserna i åttondelen. Men i zapprejset blev det ändå Sydafrika–Frankrike som fick mest speltid

Varför?

Javafan, det är ju så det är med bilolyckor.

Bafana Bafana sjöng i spelargången, de gick in med den enda inställning de kunde ha – att vräka på och vräka vidare tills den sista vuvuzelan tystnat.

Frankrikes inställning är VM:s mest väldokumenterade sjukdom. Säg en diagnos, och den stämmer. Psykopati? Neuros? Megalomani? Autism? Depression? Jajjemen.

Hugo Lloris är en världsmålvakt – som slår hål i luften. Yoann Gourcuff är en snäll pojke – som blir utvisad efter en armbåge (hård dömt? det var den mildaste dom det här laget kommer att få på länge). Gaël Clichy är en snabb back – som ramlar över sig själv.

2008, när det franska förbundet gav Raymond Domenech förtroendet att leda det här laget i två år till, visste de att det börjat mögla i truppen, och de visste att det till stor del var Domenechs fel. Eftersom det passade så bra att vänta in Laurent Blanc eller Didi Deschamps så lät de honom fortsätta, för hur illa kunde det bli?

Nu vet de.

Sydafrika i Bloemfontein, en match då förbundskaptenen tvingats peta halva laget efter en strejk, är svaret på frågan om var botten fanns. Vi kan peka finger åt professionella spelare som skämmer ut sig, men det räcker att se deras ögon före match för att förstå vidden av den här rötan, av den psykologiska bristsjukdom som är det franska landslaget. De vill inte vara här. De vill inte spela i det här laget. De vill åka hem och gråta (Gourcuff, Evra) eller slå sönder saker (Ribéry, Diaby).

Jean-Pierre Escalettes, förbundsordföranden, är högste ansvarig för det här. Det är tveksamt om han kan vara kvar. Staben runt landslaget kommer att bytas ut, och alla fönster kommer att ställas upp på vid gavel.

Räcker det? Inte en aning. Hur skadat är det här laget? Jag vet inte. Men Frankrike har en ny generation, och om inte Lolo Blanc kan få dem att må bra igen så kan ingen.

Matchen? Äh, Sydafrika har mött bättre motstånd när de spelat mot konor på träning. Tshabalala kunde springa runt och vara kreativ, Mphela såg giftig ut igen, de mådde bra och hade roligt och jagade mål. Hade bara Mphela varit ett snäpp eller två vassare i början av andra halvlek hade de jävlarimig kunnat gå upp vid sidan av Mexiko i sista sväng.

Nu gjorde de inte det, hemmalaget är utslaget och sett till sina förutsättningar har de gjort riktigt bra ifrån sig. De fick en fantastisk kväll i Soweto, och en pulserande sista match i Bloemfontein. Det är inte så illa.

Frankrike jagade sina egna skuggor, existentiellt förlorade. Det var Äcklet, Döda utan gravar, Egots transcendens, Pesten och Människans revolt, allt på en gång. De närmaste veckorna och månaderna kommer den sura doften från det här omklädningsrummet att vädras ut i France Football och l’Équipe – och vore jag Raymond Domenech skulle jag låta bli att läsa.

Mexiko fick problem mot Uruguay och Uruguays dubbelblocksförsvar, i de sekvenser jag såg fick de inte alls samma betalt för sina snabba spel som de fått tidigare i turneringen. De är ett på många sätt kvickare och skickligare lag än, till exempel, Uruguay, men de är inte tillräckligt kvicka och skickliga för att kompensera en brist på rätt sorts cynisk slutspelshårdhet.

Nu blir det Argentina, och ut i åttondelen igen. Som vanligt. Uruguay har sitt lojala, negativa försvarsspel och två-tre grabbar som jobbar i 90 minuter för en eller två chanser. Forlán är aldrig sämde än godkänd, och idag fick Suarez (med åtta passningar till rätt adress, sämste mexikan hade mer än dubbelt så många) nicka igång sitt målskytte också.

De har en bra chans att gå till kvartsfinal, för första gången på 40 år.

/Simon Bank