Ett avbrott i VM-bubblan. AIK har bestämt sig för att vägen framåt är vägen bakåt – och anställer en brittisk tränare. Jag ska inte ge mig in i spekulationer om huruvida det är en Baxter eller en Money de fått tag på (eller, ja, det är uppenbart att det finns mer som talar för det första), utan bara berätta om det egentligen enda jag vet om Alex Miller.

Den finaste fotbollsmatch jag någonsin sett, och med väldigt stor sannolikhet den finaste jag någonsin kommer att se, hade kanske aldrig sett ut som den gjorde om det inte vore för Miller.

När Liverpool gick in till omklädningsrummet på Atatürkstadion i Istanbul i maj 2005, när de låg under med 3–0 mot Milan och var fullkomligt sänkta, knäckta och tomma – då ska de, enligt vittnesmålen från LFC (som Milan förnekat) ha fått en kick av att få veta att Milan-spelarna lät som att de firade, som att segern redan var klar.

Den som berättade om firandet ska ha varit Rafa Benitez assistent. Nu tar han över ett omklädninsrum som inte haft några halvlekar att fira på ett tag.

Det ska bli spännande att följa honom.

/Simon Bank

I dagens tidningstext om Spanien-matchen nämner jag att jag råkade hamna bredvid Jörgen Lennartsson – U21-kapten och gud-vet-vad i a-landslaget nuförtiden – på matchen mellan Brasilien och Elfenbenskusten.

Han är i Sydafrika för att ägna sig åt trendspaning för förbundets räkning (de har även ett annat team som ska leta efter specifika detaljer att införliva i svensk elitträning), och det var intressant att lyssna på de slutsatser han dragit utifrån turneringen såhär långt.
– Det mest iögonfallande är att det är väldigt mycket positionsbyten i anfallsspelet, på ett sätt som det inte varit på väldigt länge. Yttrar byter kant med varandra, anfallare går ner och hämtar boll, innermittfältare faller ner i backlinjen… Det är lite som att se Hollands VM-lag ’74.
* Bortsett från när man tittar på Holland då.
– Faktiskt är det nästan så, haha. Det här är då det mest defensiva holländska landslag jag någonsin sett.

Lennartsson pustade, konstaterade att det spelats en hel del väldigt försiktig fotboll och att förstahalvan mellan Dungas brassar och Erikssons ivorianer illustrerade precis detta.
– Det är ju två väldigt defensiva lag, det här också. Och överlag har det ju varit ganska många riktigt dåliga matcher.
Alla är ju överens om att den extrema anspänningen är en stor del av förklaringen till detta, men Lennartsson pekar också på att vuvuzelatutorna är en större faktor än de flesta kanske tänker på.
– Dels påverkar det ju kommunikationen – en försvarare slår hellre bara ut bollen än han tar fast den när han inte vet vad han har bakom ryggen – men framförallt så drar det ner intensiteten. Man ska inte underskatta betydelsen av publikljudet i de stora europeiska ligorna och Champions League. Så fort ett lag kommer över ett mittlinjen kommer ett stort vrål – och jag lovar, det utlöser löpningar och leder till initiativ från spelarna. Här ligger bara tutandet som en konstant matta. Det är lika högt oavsett om det är straff eller hörna eller om en skadad spelare ligger för behandling – och det gör matcherna mer statiska. Spelarna reagerar på publikljudet.

Det här kan vara en delförklaring som drabbat England mer än några andra. Ingen annanstans leder minsta lilla framstöt till ett lika kraftigt vrål som i Premier League – och när den ljudkulissen nu saknas så innebär det en psykologisk effekt för spelarna.
– Sedan är det ju inte bara de engelska spelarna som gått dåligt – det är nästan alla Premier League-spelare. Och även om det är för tidigt att slå fast något säkert kan man ju misstänka att det har att göra med hur krävande den ligan är.

I övrigt förundrades Lennartsson över Spaniens metodik att alltid använda korta hörnor, hyllade David Villas vändningar och surade över att Busquets fick spela istället för Fàbregas. Han är alltid en man värd att lyssna på.

/Erik Niva

Dagens franska pressrelease:

Med tanke på händelseutvecklingen de senaste dagarna har vi fattat beslutet att stoppa tv-kampanjen som visar upp det franska landslaget och som skulle gå fram till den 25 juni. Men Crédit Agricoles engagemang går längre än till landslaget. Vi står fortfarande bakom amatörfotbollen.

Här är filmen som stoppas.

Livet på en pinne, det här med att spela för Frankrike.
Man kan konstatera att det i alla fall var tur att FFF skrev det där sjuårskontraktet med Nike (drygt 3,2 miljarder kronor) redan 2008. Det känns som att det hade blivit lite billigare nu.

/Simon Bank

Och här sitter jag på en läktare och skriver. 

Vuvuzelorna har tystnat, Ellis Park håller på att tömmas och Fernando Torres har för länge sedan troppat av planen mållös. Gissa vilket av de tre påpekandena som är betydelsebärande?

Spanien slår Honduras med 2-0, tar tillbaka greppet om gruppsegern. Ändå sitter man återigen mest här och undrar hur i hela friden de misslyckades med att göra mer av sitt absurda spelövertag. Att matchen fortfarande hade någon form av liv in i slutkvarten var helt bisarrt, att Fernando Torres struntade i att göra mål nästan ännu konstigare.

Det är en kamp mot klockan nu.

Hur bra Spanien än är – och tro mig, de är bra – kan de ju inte fortsätta att behöva trettio målchanser för varje mål de gör. De kan inte släpa runt på en otajmad centerforward som just nu spelar sämre än han gjort på åratal.

Det fanns många anledningar till att Brasilien åkte ur den förra VM-turneringen i förtid, men en av de största var att de var tvungna att bära på två anfallare som saknade matchform. Tanken var ju att Ronaldo och Adriano skulle matcha sig i form, vara som hetast i de turneringens allra sista matcher – men så dags hade ju Brasilien redan fått lov att åka hem.

Det är ju lätt att förklara Fernando Torres formsvacka – han är en spelare som drabbas hårdare av andra när skador tar ifrån honom hans matchrytm – men det gör ju inte situationen mindre besvärlig. Just nu finns det en stor enda anledning till att Spanien är ett mer sårbart lag än under EM för två år sedan, och det är att deras center inte ens är i närheten av att göra mål på tre hundraprocentslägen och ett halvdussin halvchanser.

Hinner du ikapp, Nando?

Men David Villa då? Stod inte han för matchens två grövsta missar? Jovars, men den killen utstrålar just nu självförtroende även när han petar straffar utanför eller sölar bort hattricklägen i slutminuterna. Han fortsätter bara komma tillbaka, hungrig efter mer. Fernando Torres krympte mer och mer för varje matchminut som gick, och det hade inte bara med trötthet att göra.

Lite analys måste jag spara eftersom jag ska skriva den här matchen till tidningen i morgon, men i stort så såg ni ju resten själva. Spanien var som Spanien var, med ett plottermoment avskalat sedan Schweiz-matchen. Det krävs ett långt mycket bättre motstånd eller en långt mycket större tur för att överhuvudtaget komma i närheten av att rubba dem.

Chile är det ena, men behöver också det andra. De kommer att ge det ett rejält jävla försök, och det ska bli så ohyggligt spännande att se hur långt de räcker.

/Erik Niva

Underhållande match – och säg så här: De får ju träna på sitt försvarsspel i alla fall, schweizarna.

Mot Spanien fick de spela fotboll utan fotboll större delen av matchen, mot Chile fick de en löjligt hård utvisning på Valon Behrami med en timme kvar.

Det här var en tuff match för dem redan från början, inte bara beronde på att Chile råkar vara ett löpstarkt och tekniskt lag som under Bielsa blivit nyfrälst övertygat om sin egen förträfflighet. I dagens tidning skrev jag om vad VM och det här laget betyder för landet Chile, och jag tycker att spelarna visar att de förstått varje liten dimension av den betydelsen.

En ögonblicksbild: Mauricio Isla fullföljer en femtiometerslöpning i full fart, trots att hela världen ser att han inte kommer att hinna upp den där hopplöst förlupna bollen.

Chile ville, och även om laguppställningen pekade på en 4-3-3 så tyckte jag att det såg ut precis som en hederlig old fashioned Bielsa-uppställning, med trebackslinje och Cremona som dörrvakt framför försvaret. Mycket fart, många snabba fötter. Suazo var tillbaka, men det var superdupertalangen Alexis Sanchez – den som, trots alla fina mexikanska småkillar, imponerat mest av alla sydamerikanska underbarn i VM – som konstant hotade Schweizs backlinje matchen igenom. Sanchez är ett bevis till på att den scoutingorganisation som Pierpaolo Marino långsiktigt byggde upp i Udinese fortfarande lever och har hälsan.

För Schweiz blev det en match till där de fick göra det de är riktigt bra på: Samla ihop, stå rätt, spela duellfotboll. De låg lågt, men blev aldrig passiva där nere på sin egen planhalva. Hitzfeld plockade av Frei före paus, försökte bibehålla den defensiva strukturen och hoppades på blixtkontringar med Barnetta och Gelson, en ströchans eller två som aldrig verkade komma.

Schweiz problem var att de inte fick chansen att spela elva mot elva. Chiles problem är att när de möter ett samlat lag – och Schweiz blottade sig aldrig – har de egentligen bara ett sätt att anfalla på. Det ska snickras kort, snygg passningsfotboll, och det mönstret bryts aldrig av med inlägg eller rakare spel. De har helt enkelt inte de spelarna.

De passade, de sprang, de gnuggade i 75 minuter – tills en konstant offside-testande Esteban Paredes sprang igenom backlinjen och bredsidade fram Durban-pojken Speedy González till öppet mål och 1–0. Fint mål – men på de snabbrepriser jag sett ser det absolut ut som en knapp men klar offside på Paredes i första momentet.

Tung smäll för Schweiz, särskilt som Dirdyok till slut fick den där ströchansen men missade den från tio meter.

Chile vann, Chile leder gruppen, och Spanien kommer att behöva slå dem för att slippa möta Brasilien.
Om ni vill ta er en tupplur såhär på kvällskröken så ska ni nog undvika Plaza Italia i Santiago.

/Simon Bank

Ajajajaj.

Jag skäms inte ett endaste dyft för att erkänna att jag höll på Nordkorea i den här matchen – det gjorde väl alla?! – och första halvtimmen såg ju nästan skrattretande bra ut.

Koreanerna höll spelet uppe, näst intill dominerade matchen, dundrade på med småluriga distansskott i regnet. Det var samma kloka, bollsäkra, lagloja uppträdande som mot Brasilien senast – bara 30 optimistiska meter längre fram i planen. Men äsch, när vi nu sett såhärpass mycket av det här laget tvingas vi ju konstatera att det tyvärr saknar den där sista skoningslösa hårdheten som turneringens övriga lag slipat fram under alla år av stångande i de europeiska toppligorna.

Där andra lag går upp flera intensitetssnäpp i och runt de två straffområdena agerar koreanerna likadant där som de gör på övriga planen. När motståndarna ökar trycket så straffar det ju sig.

För varje mål öppnade Nordkorea upp sig mer och mer, och är det något lag som sådan naivitet straffar sig extra hårt mot så är det väl detta Portugal, med all sin bollsäkerhet på mitten och all sin fart på kanterna. När de fick spela matchen på sina egna villkor var de fantastiska, smått ostoppbara.

De fick ju ytorna gratis, men det var underbart att se hur effektivt de utnyttjade dem under den där tiominutersperioden då de gick från 2-0 till 4-0. Svepande anfall efter svepande anfall, och för en gångs skull kryddade de också med effektivitet.

Till och med Cristiano Ronaldo fick göra mål den här partyeftermiddagen, men i mina ögon är det den underskattade trion Fábio Coentrão, Raul Meirelses och Tiago som varit Portugals hittills bästa spelare i den här turneringen.

I och med det här är ju givetvis Sven-Göran Eriksson och hans Elfenbenskusten ute ur turneringen, men det är likafullt ändå nordkoreanerna jag bekymrar mig mest för. Vad händer med det här laget nu? Det sägs att ingen annan nation i världen är lika fixerad vid stolthetsbegreppet som detta Nordkorea, och det har ryktats om hur landslag som misslyckats tidigare skickats på straffläger i kolgruvorna. Hur det är med den saken vet jag inte, men jag vet att regimen ansåg det tillräckligt skamligt att förlora mot Japan och Sydkorea i kvalet till VM 1994 för att helt dra sig ur kvalspelet till VM 1998.

Det sägs att den här matchen för en gångs skull direktsändes i nordkoreansk tv – och så blev det den allra största förlusten i deras landslagshistoria.

Visst önskar man att laget hade kunnat ta sig samman och åtminstone kväva förlusten vid tre eller fyra mål, men mer än något annat önskar jag att det nordkoreanska styret tar det här för den fotbollsmatch det trots allt i grunden ändå var.

/Erik Niva

This just in:

Nelspruit, Sydafrika, 20 juni 2010:

Portofino, Italien, ett par timmar tidigare.

Tänkte bara att ni ville se.

/Simon Bank

Dagens facit?

En dålig dag för domarna. En bra dag för Brasilien. Och en dag då Kaká vandrade runt i öknen på jakt efter sig själv, hittade en del och tappade en del annat.

Jag vet inte riktigt vad Sven-Göran Eriksson och hans grabbar såg när de tittade på dvd:n från Brasiliens första match, men de måste ha sett något som skrämde dem – för när de gick ut till den här matchen gav de Dunga snitslad bana till övertaget.

Elfenbenskusten avvaktade, var passiva, och lät Brasilien formulera manus. Det gjorde de bra, en sorts grundkurs i fotbollens mest basala förutsättningar: Har du inte boll – krymp planen, har du boll – gör planen stor. Brasilien spelade med en form av hyperbredd, vände spel från kant till kant, som ett parti tennis mellan Bastos och Maicon.

Elfenbenskusten hann aldrig riktigt in i något presspel, dels för att de var för respektfulla, dels för att det gula laget var väldigt skickligt.

Det var inte riktigt så banalt, förstås, men stundtals kändes det som att Dunga bett sina spelare skicka bollen från kant till kant för att undvika de klumpigare fötterna som han har centralt – och efter ett tag rullade spelet igång över precis hela planen.

Hur som helst: Elfenbenskustens enda övertag var det fysiska, och de hann aldrig intill för att utnyttja det. Det dröjde nästan en timme innan Drogba fick sitt första vettiga läge.

Och då var det ju redan för sent.

Luis Fabiano dunkade upp 1–0 i nättaket efter ett par, tre svaga försvarsinsatser och en drömpassning in i straffområdet.
Luis Fabiano smällde in 2–0 på egen hand, efter att domarna missat två solklara handsavblåsningar i en och samma sekvens (som Svennis så träffande sa efteråt: ”It shouldn’t have been allowded”).
Elano sprang in med 3–0 från nära håll på en drömpassning från kanten.

Och nu måste vi prata om Kaká. Jag är ju fullkomligt övertygad om att Brasilien inte kommer att vinna VM utan en Kaká som är sitt gamla, geniala jag. Mot Nordkorea var han rent hemsk, idag gick han långa stunder runt och var precis lika dålig. Det var enkla bolltapp, det var korta passningar som landade en meter bakom mottagaren, det var brist på fart, det var smal blick, det var till slut lite okaraktäristiskt gruffande – och det var inget som påminde om the real Kaká.

Tänkte jag.

Sen spelade jag upp nyckelsekvenserna i huvudet en gång till, och konstaterade att det där briljanta insticket till 1–0 – det kom från Brasiliens nummer tio. Och den där killen som promenerade runt Kolo Touré och gav Elano öppet mål till 3–0 – det var också Brasiliens nummer tio.

Kaká var inte Kaká i 90 minuter – och han var det inte när han gruffade sig till en onödig första varning – men han var det i ett par.

Höjer han frekvensen ett par snäpp till så har Brasilien en del att säga till om i den här turneringen, och därför kan det ha varit mer olyckligt än det kan verka att han går miste om 90 minuter mot Portugal.

Han hade behövt dem.

•••
Domaren var, alldeles oavsett, horribelt fel ute när han föll för Keitas skådespeleri och gav mönstereleven Kaká rött kort. Jag är rätt säker på att det är hans första utvisning som senior.
•••
Annars då?
•Jo, Elfenbenskusten fick ju en reducering till slut, mot ett brasseförsvar som var lika slutminutsslött som mot Nordkorea. Gervinho enmanskontrade och Drogba nickade till slut in ett mål som kan vara värt guld och diamanter när den här gruppen räknas ihop.
•Det slogs, lite i förbigående, nytt sydafrikanskt rekord i ironi. FRANSMANNEN Stéphane Lannoy testade det där som Martin Hansson sa att han hade velat testa med Thierry Henry under Irlands-matchen:
Han frågade Luis Fabiano om han tagit med handen. Och Fabiano blånekade.
•Kommentatorerna i sydafrikansk tv blandade konsekvent ihop Robinho och Bastos. Det är ju lätt att se skillnad – Robinho har en högerfot, Bastos är så enfotad att han skulle kunna spela i Paralympics.

/Simon Bank

Och där hemma sitter Antonio Cassano och kliar sig på högerfoten. Där sitter Mario Balotelli och funderar över vart han ska ikväll. Där sitter en landslagskluven Francisco Totti och en Fabrizio Miccoli som är både petad och skadad.

Nere i Sydafrika sitter vi och får istället se på… det här.

Att bygga lag är ju visserligen mer komplicerat än att bara ta ut de bästa spelarna, men vi ska inte heller överintellektualisera det bortom all rim och reson. Saknar man bra offensiva spelare blir följden rätt ofta att man inte heller får någon bra offensiv. En förstahalvsfyra med Marchisio, Pepe, Gilardino och Iaquinta… Jösses. En andrahalvstrident med Iaquinta, Camoranesi, Di Natale och med tiden Pazzini… Snälla nån.

Jag behöver inte berätta för er vad Marcello Lippi uträttat under sin tränarkarriär, men dåtidens framgångar kan aldrig någonsin göra en människa immun mot morgondagens kritik. Att ett fotbollsland som Italien kan åka till VM – som regerande mästare! – så totalt utan kreativitet och genombrottskraft är skamligt.

Det är ju så att man kan gråta.

***

Eftersom det inte finns något i fotbollsvärlden som engagerar så mycket som kontroversiella domslut antar jag att vi inte blir av med det här.

Nya Zeelands mål är felaktigt. Även om Cannavaro touchar bollen så gör nicktouchen i läget före att offsiden på Smeltz måste aktiveras. Regeln skrivs ju visserligen om en gång i kvarten, men om det nu tillkommit någon Van Nistelrooy-paragraf som gör att det är tillåtet att stå som Smeltz gör så är den idiotisk och bör ändras.

Italiens straff är moraliskt tveksam, men regelmässigt korrekt. De Rossi blir ju dragen i tröjan innan sin filmning, och även om såna situationer uppstår vid exakt 72 inlägg av 100 kommer det aldrig någonsin gå att få en domarrepresentant att säga något annat än att det berättigar en avblåsning.

Och ja…. Jag tänker inte ge mig in i det där fotbollskulturella minfältet där det diskuteras vilka som egentligen är de värsta skådespelarna, men ikväll var det en satans massa överdrivande – eller vafan, rena jävla filmningar – matchen igenom. Att Nya Zeeland ofta går högt och hårt med yvig armföring berättigar inte det.

***

Italien, Italien… De var ju inte fullt lika impotent inkompetenta som England i förrgår, men så mötte de också ett klart mycket sämre lag. Från en reservmålvakt som var livrädd över ett mittförsvar som inte längre kan försvara fasta till ytterbackar som inte kan slå inlägg till det där satans skämtet till offensiv.

Innermittfältet med Montolivo och De Rossi gjorde det väl stundtals okej, men resten… Ner med dem i den där säcken och bulta på.

***

Vet ni vad som är det allra tydligaste exemplet på ett lag som spelar trög, steril och förutsägbar anfallsfotboll? Att Ryan Nelsen ser ut som bloody Bobby Moore.

Karln har ett lejonhjärta stort som hela Sydön – och jag älskar’n för’t – men mot ett lag som drar upp tempot blir han avslöjad snabbare än jag hinner säga Aotearoa. Nu fick han ha hela spelet framför sig, blev knappt ens hotad. Skulle Italien över huvud taget få igenom ett skott på mål fick de lov att skjuta det från 25 meter.

***

Jag är förresten skandinavisk agentrepresentant åt Nelsens mittbackskollega Ivan Vicelich – tror jag. Är ni sugna på att få honom till er allsvenska förening är ni välkomna att höra av er.

***

I övrigt är det ju fullständigt omöjligt att inte älska faktumet att målet som kostade världsmästarna poäng gjordes av Shane Smeltz, en spelare som gjorde 2 mål på sina 36 matcher för Mansfield och Halifax. Och okej, 26 mål på 43 matcher för AFC Wimbledon.

***

Vidare trendspaning? Det här skulle ju bli mästerskapet då klimatet tillät Europa att äntligen uträtta något utanför sin egen kontinent. Tio speldagar in finns det i stället en konkret risk att alla de fem stora – Italien, England, Spanien, Tyskland och Frankrike – åker ut i gruppspelet.

Nu kommer det ju inte att hända, men ändå. Welcome To the New World Order.

/Erik Niva

Idrott är i princip det enda som kan rulla in mig i nån form av flaggviftande nationalism som jag i alla andra sammanhang har väldigt, väldigt svårt för.
Man hejar ju på Sverige.
Man tycker ju om Sanna Kallur.

Alltså hoppar man på ett tåg vars högsta slutmål är att se sitt ställföreträdande jag (som kanske heter Ibrahimović eller Kalla eller nåt) stå och vibrera lite lätt inför nationalsången och flaggan, som en av många svenskar.

(Till saken, Bank. Sverige är väl för helvete inte med i VM)

Jo, alltså, jag skrev ju inför VM om oriundi-fenomenet, spelare som naturaliseras och byter landslag. Jag skrev då om Portugal och deras brasilianska centrallinje med Pepe, Deco och Liédson. Alla tre gjorde alla rätt när de pratade om sitt nya, portugisiska medborgarskap. De kommer alltid att vara brasilianare, sa de, men de älskar Portugal och kan sjunga nationalsången. Man förstod att tonträffen i de där uttalandena var viktig.

(Men Bank, det var Slovakien–Paraguay du skulle skriva om)

Jo, just det. Ni kanske känner till att Paraguay inte bara tränas av en argentinare, utan att de också har tre spelare i VM-truppen som vuxit upp i argentina. Jonathan Santana och Nestor Ortigoza satt på bänken i dag, Lucas Barrios (som blev paraguayan i mars i år) spelade från start. Alla tre har en paraguayansk förälder. I veckan bad argentinska journalister en av dem, Santana, att berätta hur han kände inför det här med nationell tillhörighet.

Santana är född och uppväxt i Buenos Aires. Han har aldrig bott i Paraguay, han har aldrig spelat för en paraguayansk klubb. Så han talade sanning:
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig paraguayansk, sa han.
Och rev därigenom hela chimären (flaggorna, nationalsången, den lätta vibrationen). De senaste dagarna har den hitresta paraguayanska pressen ställt honom mot väggen så det står härliga till.
Vill man ha landslagsspelare som inte känner rätt? Ska vi verkligen dra skynket från det sista som får oss att ställa oss på led bakom en rätt anakronistisk nationaltanke?

Det där var en fråga före avspark.
Efter fanns det andra.
Martino hade vridit sitt lag ett varv jämfört med premiären mot Italien. Då skrev jag att de inget hade ”utom sin defensiva korrekthet och sin offensiva fysik”. Nu ville de mer. Ut med mittfältaren Torres, in med anfallaren Roque Santa-Cruz, och så press med tre mer eller mindre renodlade forwards, som han gjorde i kvalet mot Brasilien.

Fys-monstren Barrios och Roque pressade ner Slovakiens backlinje, illern Valdés rusade runt som han ville i ytan som öppnade sig, och Paraguay tvingade ner Slovakien på knä. Ganska länge satt jag och saknade ett moment – när de hade tryckt ner Skrtel och kompani en bit, och när Valdés hade gjort sin löpning… så hände inget mer. Det kom ingen nästa löpning. Deras innertrea med Victor Caceres, Riveros och Vera var lite för försiktiga, tillbakadragna.
Tyckte jag.
Sen gjorde Vera exakt precis en sån löpning, när försvaret stannat upp, fick ett stick från Barrios och petade in bollen i mål. Ett par minuter senare stötte Vera igen, pressade fram ett slovakiskt misstag och spelade fram Roque till ett friläge. De hade hittat nyckeln.

Weiss blåste lite liv i Slovakien efter paus, skickade upp dem i en högre press – men Paraguay var både smarta och skickliga nog för att spela runt den, och när Riveros fick smälla in en andraboll efter frispark i slutminuterna var matchen slut.
2–0, Paraguay upp på fyra poäng. Över till dig, Mister Lippi.
•••
Extraspår:
•Miroslav Stoch fick bara ett par minuter idag. För första gången noterade jag att han har Totti-ögon, såna där som är halvslutna även när de är öppna.
•Jag blir alltmer förtjust i Victor Caceres. Elak, strategiskt klok, inte ett dugg exhibitionistisk. Någon som vet varför han inte köpts över till Europa?
•Bonet och Morel är ju alldeles lysande ytterbacksnamn.
•Slovakien? Nä. Bara bleka idag. Kommer inte att sakna dem – inte ens Hamsik – ett dugg. /Simon Bank