Kamerun har varit VM:s mest dysfunktionella lag. Inget annat omklädningsrum är lika svårmanövrerat, ingen dagsform lika beroende av spelarnas attityd och humör.

I praktiken har den så kallade 1984-gruppen – som fått namnet av tröjnumren hos Kameni, Eto’o, Geremi och Song – basat över Kameruns landslag. I premiären var tre av dem petade, och Eto’o utskuffad på en obekväm högerkant. Tjurigheten smittade ner hela laget, som helt enkelt inte brydde sig i matchen mot Japan.

Under veckan som gått har förbundskaptenen Paul Le Guen fått veta vilka som bestämmer. Inför Danmarks-matchen var i stort sett alla ändringar som truppens rutinerade och etablerade spelare krävt offentligt under veckan också genomförda. De hade fått som de ville – och sent om sider bestämde de sig också för att ta i.

Tydligast märktes skillnaden – som den alltid gör – på Samuel Eto’o. I tidningen idag skrev jag om hans pågående bråk med Roger Milla, om hur han söker uppskattning genom att hota att sluta spela i landslaget – men redan när han vrålade ur sig Kameruns nationalsång syntes det att det här var en kväll då han tänkte spela på riktigt.

Det här skulle bli ett möte mellan ett rationellt och ett yvigt lag, något som gav en väldigt svängig och levande fotbollsmatch.

Kamerun inledde med en ursinnigt hög press som konfunderade Danmark. Den tänkte uppspelsdirigenten Christian Poulsen blev ofta omedelbart omringad av forecheckande motståndare, och det var också en sådan situation som föranledde matchens första mål. Poulsen gjorde givetvis ett grovt misstag i den situationen, men slogs under första halvtimmen med fyra kameruanska innermittfältare, med enbart en alibispelande Martin Jörgensen till sin hjälp.

Matchbilden vände inte förrän danskarna insåg att det ursinniga presspelet som mötte dem var oorganiserat – skötte man bara förstapassningen var det ganska enkelt att manövrera sig ur – och förstod att spelytorna som fanns låg utanför motståndarnas diamantmittfält. Fick bara danskarna ut bollen på kanterna kunde de få överlägen både framför och bakom ytterbackarna, i synnerhet gentemot en sedvanligt försvarsslö Benoît Assou-Ekotto, vars positionsmissar föregick båda de danska målen.

I paus rättade danskarna till det som varit fel med deras spel – satte in Daniel Jensen för att jämna ut innermittfältet – medan Kamerun inte hade någon metodik att falla tillbaka på när de inte längre orkade forcera lite hårt. Den här matchen tappade de inte på grund av de inte ville, utan för att de inte kunde, för att de slösat bort alldeles för mycket förberedelsetid på käbbel och prestigekamper. De har inte hunnit utveckla någon fungerande modell, utan saknar helt enkelt grundspel.

De var såklart inte ofarliga när de forcerade vilt på slutet, men de var okoordinerade. De anföll på chans, utifrån egna individuella initiativ. Hade de kvitterat hade det varit en slump.

De har varit VM:s mest dysfunktionella lag – och nu är de också det första laget som är formellt utslaget ur turneringen.

Danmark lever vidare för att slåss ännu en dag. På torsdag möter de ett Japan, som med sin hyperorganisation på många sätt är Kameruns motsats. De gör det i en direkt avgörande match som de – på grund av det extra baklängsmålet mot Holland – måste vinna. Utan Simon Kjaer.

De kan klara av det. Det är långtifrån säkert att de gör det.

/Erik Niva

Vi försöker, vi gör vad vi kan – men tre-matcher-om-dagen-schemat blir allt tuffare mot oss. När Australien inledde sin måste-match mot Ghana satt jag i ett flygplan mellan Port Elizabeth och Johannesburg, medan Simon befann sig i en bil som skulle ta honom från Joburg till Pretoria.

I och med att mitt plan landade precis innan den andra halvleken började föll analyslotten på mig – och den här gången visade ju det vara sig en rätt rejäl nitlott.

Den här matchen hade fått både form och innehåll redan i den första halvan. Jag har fortfarande inte ens sett situationen som gav Harry Kewell rött kort och Ghana sin kvitteringsstraff, men gör jag en sammanvägd bedömning av vittnesmålen från bardiskfyllona här på The Keg and Aviator på Johanessburgs flygplats så får jag intrycket av att domslutet var tufft, tveksamt, tråkigt – men förmodligen korrekt.

Bedömer ni det på annat sätt får ni ta det med killen som just beställt en tolva rom&cola.

Parallellerna går att dra fyra år tillbaka i tiden till Kaiserslautern – där Fabio Grosso sökte upp ett australiensiskt ben att falla på i slutminuterna – och på samma sätt går det att konstatera att Australien och USA tagit på sig den manteln som Skottland och Irland brukade ha på sig i såna här mästerskap. De är tappra, modiga, hårdslitande, helhjärtat renhåriga – och i slutändan faller de ändå alltid på något heroiskt sätt, efter någon obegriplig otur eller något frustrerande domslut.

Jaja, den halvlek jag såg då? Jo, i den var Ghana värdelösa. They bottled it, the Aussies stepped up. Det finns ju en etablerad fotbollspsykologi som går ut på att en utvisning kan innebära att det gynnade laget omedvetet slappnar av en liten aning – blir några få procent mer bekväma – medan det drabbade laget indignerat börjar jobba ännu lite hårdare. Effekten av dessa två förändringar ska då kompensera för den ojämna numerären.

Teorin går att applicera på den här matchutvecklingen. Det går att göra taktiska påpekanden kring det ghanesiska spelet – hur de hade åt helvete för lågt bolltempo, hur de utnyttjade kanterna alldeles för lite och hur de borde ha offrat ytterligare en försvarsspelare för att få fler alternativ framåt – men just här och just nu är det underordnat. Ghana tappade den här matchen för att de blev lata och bekväma, medan Australien tog tillbaka initiativet eftersom de ville bevisa för domaren, tvivlarna och alla andra att de verkligen hörde hemma här.

Det är en hockeyanalys, det där med att det ena laget lyckades för att de ”ville lite mer” än det andra. Det är normalt en sådan förklaring man tar till när man inte riktigt har förstått matchen och inte har något annat att förklara den med – men efter den här halvleken är det likafullt den riktiga.

Ghana trodde att de hade vunnit matchen redan när de slog in kvitteringsmålet mot sitt tiomannamotstånd, och hade de därefter bara spelat som de gjorde mot Serbien hade de förstås gjort det också. Nu försökte de istället hitta den enkla genvägen till vinst, den som sällan existerar.

Hände det något intressant i den första halvleken då? Ni får ta och berätta det för mig, så ska jag ta och försöka ta mig ut från The Keg and Aviator levande och ge er ett mer fullständigt inlägg om 90 minuter av Danmark-Kamerun senare ikväll.

Två förlorare här. Australien är i praktiken utslagna – utan att egentligen ha fått chansen – Ghana måste ta poäng mot Tyskland för att gå vidare.

/Erik Niva

PS. Inte nog med att inlägget var ofullständigt och småsaggigt – det var försenat också. Nätet på The Keg and Aviator åt det första som jag skickade på slutsignal, så jag var tvungen att hafsskriva ett nytt.

Tyck synd om mig.

Ja, det här var ju ett test.

När Takeshi Okada tog sitt landslag med sig till Sydafrika visste han ett par saker. Han visste att han skulle sluta som förbundskapten efter VM, för att åka hem och ”vara bonde”. Han visste att knappt en människa i Japan skulle sakna honom. Och han visste att det inte fanns en japan som förväntade sig något annat än ett misslyckande – i bästa fall hederssamt – i den här turneringen.

Så fick Mr Okada en fråga om vad han själv trodde.
– Vi går till semifinal, svarade han.

Och… well, han kommer ju inte att få rätt – men han kommer att få mindre fel än vad många trodde. Efter två matcher skulle jag uppskatta att Japan spelat anfallsfotboll i ungefär 45 sekunder, och där handlar precis allt om Matsui och Honda. Jag har sett Matsui ett par gånger i vinter, och han har varit den ende som spelat fotboll i det på alla sätt osympatiska och värdelösa Grenoble. CSKA-Honda är en superstar som kan oroa vilket försvar som helst. Om någon av dem har bollen anfaller Japan, om de får en frispark på offensiv planhalva kliver Tulio upp för att nicka. Annars försvarar de.

Och de har gjort det fantastiskt bra.

Holland spelade rollen som Spanien idag, Japan var Schweiz. Första halvlek låg bollinnehavet mestadels på 75–25, men de Oranje hade oerhört svårt att ens komma inom skottavstånd.

Det här var en utmaning, precis som Serbien var en utmaning för Tyskland, Schweiz var det för Spanien och Uruguay kommer att vara det för Mexiko.
Ett lag sjunker hem, gör allt rätt, och kräver något extra av de offensivt ambitiösa.

I Eredivisie är det lagstiftat mot den sortens defensiv. Man spelar inte så. Man kan komma undan med att röka hasch på holländska arenor, men man kommer inte undan med att inte vilja spela anfallsfotboll.
Men strunt samma, Hollands landslag spelar inte i Eredivisie, är de världsmästarmaterial så ska de klara av sånt här.
De Jong gick hem och länkade uppspel, van der Wiel försökte fylla på så gott det gick på kanten, Kuijt sprang och stångades, och Sneijder och van der Vaart rörde knappt bollen.

Japan var mer metodiskt än Schweiz i sin defensiv – eller så var möjligen Holland mindre rörligt än Spanien – och behövde inga heroiska dödstacklingar eller ruscher för att freda sig. De bara stod rätt. Honda arbetade hem för att skydda sitt mittfält, mittfältet sjönk för att skydda sitt försvar, backlinjen sjönk för att skydda sin målvakt.

– Holländarna tror att deras styrka är anfallsspelet, så vi måste störa dem och frustrera dem, sa den japanske sexan Yuki Abe före matchen.
Sen gick han ut och var en fullkomligt lysande frustrerande mittfältsgeneral. Abe stod i mitten och samlade upp, medan hans fyra assistenter stötte ut och pressade den holländare som råkade ha bollen.
Holland såg ut som ett Spanien med sämre pigment och säme bolltempo. När gentlemannen van Marwijk stängde dörren till omklädningsrummet i paus var det precis som han sa att det var mot Danmark:
– Vi ville spela vacker fotboll, men vi tappade bollen hela tiden.

Holland hade två vägar att gå i andra halvlek. Antingen skulle van Marwijk uppfinna en Plan B som Holland aldrig riktigt tyckt sig behöva. Eller så skulle någon kliva fram och bryta dödläget, en ledare, en briljant.

Yuki Abe sa en sak till i den där intervjun före matchen:
– Sneijder kommer att vara överallt för att försöka få tag på bollen.

I 52 minuter hade Japan koll på Sneijder, i 52 minuter sprang Holland runt och saknade Arjen Robbens individuella dörröppnaregenskaper.

Sen fick Sneijder bollen.

Skottet på en lös andraboll från 16 meter var inte ett dugg märkvärdigt, Kawashimas ingripande rent undermåligt – men det var inte en slump att det var gamle briljante partyprissen Whiskey Sneijder som på Hollands tredje (!) skott på mål skickade in 1–0.

Sådana där små saker (målet, inte Whiskey) avgör vilka spelare som spelar vilka roller i ett VM.

Holland var stora delar av matchen ett grått, uddlöst, långsamt, livlöst bollrullarkollektiv idag, och när det gäller just dem tror jag inte ett dugg på teoremet om seg start-bra VM. Holland är inte Italien.

När de väl gjort målet fick Japan initiativet gratis och det blev lite mindre kompakt och låst – men de orange vann och det var en vinnare som ordnade det. van Persie missade sitt frilägen, Huntelaar sitt. Inte Sneijder. Sånt ska verkligen inte underskattas.

Ett bra resultat för Danmark var det också, nu åker vi till Pretoria och ser vad de kan göra med det.

/Simon Bank

Javafan, vi är ju inte helt avskärmade från de viktiga världshändelserna ens här nere. Om inte annat så har vi förstått att det här är en dag då det inte är så stor mening med att vi skriver saker till tidningen, eftersom den svämmar över av att en AIK:are från Ockelbo har frågat chans och fått ja.

Eftersom vi – med Lars Hillersbergs ord – inte har något emot monarkin per se, utan bara drottningen personligen, så vill vi förstås gratulera AIK, Ockelbo och Herr Daniel. Kärlek är fina grejer.

Och, just det, om festen bara är hälften så lyckad som när Erik Niva gifte sig häromsistens så hade man ju velat vara där ikväll.

/Simon Bank

Franska popularitetsundersökningar är just den här veckan sämre lämpad läsning för vissa (Raymond) än för andra (Rama).

Rama Yade, idrottsministern, är extremt populär, nästan oavsett vad hon gör. En del av förklaringen har ni här, när en Canal Plus-reporter ihärdigt kräver svar trots att hon inte vill svara. Han får sig ”en för sin provokation – och en för dina framtida provokationer”.

Ramas roll i fotbolls-VM har de senaste veckorna mest varit att hon var den som gjorde ett utspel där hon klagade på att det franska landslaget bodde på lyxhotell för enorma summor under vistelsen i Sydafrika.

Opportunism? Jodå. Särskilt illa blev det häromdan, när satir/undersökande-journalistik-tidningen (i Frankrike är det en möjlig och bördig kombination) Le Canard Enchainé avslöjade att Rama Yade själv tagit med sin stab och bott på hotell för 667 euro natten i Sydafrika. Den korta lilla resan ner och tillbaka gick loss på nästan en halv miljon skattekronor.

Svår grej, politik.

På samma tema har vi ju inte kunnat låta bli att Muammar Khadaffi varit ute och vevat mot Fifa, i samband med Libyens jubileum på 40-årsdagen av att de amerikanska trupperna lämnade landet. Attacken i sammanfattning:

Fifa är korrupt.
Fifa är en maffiavärld.
Fifa sysslar med trafficking.
– Vi är här för att uttala vårt fördömande av denna maffiavärld och denna korrupta organisation, förklarade Khadaffi.

Mest är han upprörd över att Libyen inte valdes till VM-värd, men det är faktiskt uppfriskande med statsledare som ger sig på den stora multimiljardärsorganisationen som styr fotbollen. Det här väcker förstås frågor om vad Khadaffis kollegor haft för sig under VM. Ni vet, lite som när Fredrik Reinfeldt intog Innsbruck under EM.

Och hur är det ställt med statsledarna och VM, två år senare? Eftersom vi är i frågebesvararbranschen så ger vi er det ni behöver veta här:

Algeriet
President Abdelaziz Bouteflika.
Var på invigningen.
Före VM erbjöd han Zindine Zidane jobbet som ny förbundskapten.

Argentina
President Cristina Kirchner.
Vid ett besök på ett argentinskt laboratorie som specialiserat sig på att klona djur bad hon forskarna att ”hitta ett sätt att klona en Messi, en Higuaín, en Tevez, en Maradona, en Veron”.

Australien
Premiärminister Kevin Rudd.
Ja… så här gick han igång på twitter före Tysklandsmatchen.

Brasilien
President Lula.
Lula är fotbollsfanatisk på riktigt. Han bjöd in tolv ministrar till en fest för att se Nordkorea-matchen, nio kom. Enligt rapporterna tyckte han att laget var ”för defensivt i första halvlek”.

Chile:
President Sebastián Piñera.
Höll en avskedsceremoni för laget före avresa och deltog i en stor ceremoni ute i landet i samband med premiärmatchen.
– Först och främst vann vi, och tog tre poäng som förde oss närmare slutspelet. Dessutom visade laget en attityd som gav en vinst utanför Chile för första gången sen 50-talet, myste han.

Danmark
Stasminister Lars Løkke Rasmusen.
Har legat lågt med fotbollsinblandningen, verkar det som. 

Elfenbenskusten
President Laurent Gbagbo.
Gbagbo skickade ner en stab på sju ministrar för att hälsa på Svennis och gänget på hotellet ett par dagar före premiären.
– Ni bär ett helt lands hopp. Elfenbenskustens enighet ligger för era fötter, förklarade en av dem.
I samma ögonblick beskrev han den lätt perversa betydelse som fotbollslandslaget har i det splittrade landet.

England
Premiärminister David Cameron.
Capello och Cameron har utbytt stöttande brev under VM. Capello har skrivit till de brittiska trupperna i Afghanistan, Cameron har skrivit till de engelska spelarna i Sydafrika. Slog dessutom vad med Barack Obama inför USA-matchen.

Frankrike
President Nicolas Sarkozy.
PSG-supportern Sarko har inte åkt till Sydafrika, men han har ringt till Domenech och försökt stötta laget. Och så har han gratulerat Tyskland till deras fina match mot Australien också…

Ghana
President John Atta Mills.
Ska ha förbjudit sina ministrar att åka på onödiga resor till Sydafrika för skattepengar. Själv besökte han laget före premiärmatchen mot Serbien.

Grekland
Premiärminister George Papandreou.
Har, såvitt jag förstår, inte gjort några VM-utspel.

Holland
Premiärminister Jan Peter Balkenende.
Gick ut hårt före VM och tippade att Holland skulle vinna hela turneringen. Okej för det. Men hans favoritspelare?
– Mark van Bommel. Han är viktig offensivt med sina strategiska passningar och sitt skott i andravåg, men han är också viktig defensivt.

Honduras
President Porfirio Lobo.
Vinkade av landslaget iklädd landslagströja, tippade 2–1-seger i premiären mot Chile – och reste själv till Sydafrika för att se dem förlora med 1–0.

Italien
Premiärminister Silvio Berlusconi.
Inga stora gester än, men italiensk media har – och varför skulle de inte? – tagit reda på vad hans personliga kock, milanistan Michele Persechini har att säga om VM:
– Att försvara titeln blir oerhört svårt. Går vi till semi är det väldigt bra gjort.
Därmot har Lippi gått ut och förklarat att han inte kommer att ta över Milan.
– Berlusconi intresserar mig inte. Jag har andra mål.

Japan
Premiärminister Naoto Kan.
Kan är alldeles nytillträdd och har mest lagt tid på att varna för en accelererande statsskuld som hotar Japans ekonomi i grunden. Konstiga prioriteringar.

Kamerun
President Paul Biya.
Ett statsmöte med Frankrike låg delvis bakom att Paul Le Guen tog över landslaget. Under VM har Biya, lite som laget, hittills hållit låg profil.

Demokratiska Folkrepubliken Korea
Ledare Kim Jong-Il.
Är ju inte särskilt publik nu för tiden. Nordkorea förbjöd direktsända matcher, och det mesta världen sett av Kim under VM var banderollen på läktaren under premiärmatchen: Kim Jong-Il thinks I’m at work. Hilarious.

Sydkorea
President Lee Myung-bak.
Inledde sitt radiotal till nationen senast med att beskriva hur han såg matchen mot Grekland tillsammans med sin dotterdotter, och hur de hoppade upp och ner. Avslutade samma tal med att peppa folket inför nästa match.
– Ofta i veckan som kommer lär jag förena mig med alla koreanska medborgare och skandera Dae-Han-Min-Guk! (Ja, ”Heja Korea” på ett ungefär). 

Mexiko
President Felipe Calderón.
Missar aldrig chansen att framstå som fotbollsfan. Var på premiärmatchen mot Sydafrika, men fick kritik här och var av hemmaopinionen som tyckte att han hade ett land att sköta. 

Nya Zeeland
Premiärminister John Key.
Jodå, han har varit flitig. Före och efter matchen mot Slovakien skickade han sex sms (det ska inte vara ett bindesstreck där) till förbundskaptenen Ricki Herbert. Och nu ska han komma hit och se matchen mot Italien. Medgångare där.

Nigeria
President Goodluck Jonathan.
Mannen med kvalitetsnamnet är inte en man av hårda eller speciella krav. Han förväntar sig bara att ”Super Eagles förbereder sig bra och kommer hem med den där bucklan”. Inga konstigheter. Hans peptalk till laget?
– Inte bara Nigerias heder vilar på era axlar, utan vikten från hela Afrika.
Goodluck var på invigningsceremonin och matchen därefter.

Paraguay
President Fernando Lugo.
Jodå, fotboll är viktigt i Paraguay. Inför matchen mot Italien skickade presidenten ett brev till spelarna i laget och bad dem att spela med ”samma inställning som (skottskadade lagkamraten) Salvador Cabañas”. Sen förklarade han halv nationell helgdag så att alla skulle kunna se matchen.

Portugal
Premiärminister José Sócrates.
Sócrates pumpade upp laget inför VM, poserade med spelarna och förbundskapten Queiroz och sa att ”med lite tur kan vi vinna alltihop”.

Schweiz
President Doris Leuthard.
Var på plats vid invigningen i Joburg och träffade spelarna före matchen mot Spanien.

Serbien
Premiärminister Mirko Cvetković.
Nej, jag har faktiskt inte lagt märke till honom alls i fotbollsbubblan.

Slovakien
Premiärminister Robert Fico.
Fico är en fotbollsfantast, men han har lite annat för sig. I veckan har hemliga inspelningar publicerats, där han ska ha skrutit om skumma affärer för att dra in sponsorpengar till sin valkampanj. Hans egen kommentar till den slovakiska pressen har inget med fotboll att göra, men vi publicerar den ändå, bara för att ni ska leka med tanken att det var en pressad Reinfeldt som sa det:
– Jaha, nu kommer ni att runka till det här allihop. Jag önskar er en trevlig sexuell upplevelse.

Slovenien:
Premiärminister Borut Pahor.
Pahor putsade landslagets skor när de kvalat in till VM, för att hålla sin insats i ett vad. Efter vinsten mot Algeriet i veckan var han lycklig som ett barn.
– Det här var en episk seger som återigen visar att vi är ett litet land med ett stort hjärta.

Spanien
Premiärminister José Luis Zapatero.
Den förste Barcelona-sympatiserande premiärministern i Spaniens historia har hamnat i en stor, underhållande kritikstorm. Zapateros socialistparti har just presenterat ett hård ekonomiskt sparpaket, och kritikerna menar att det inte är en slump att det sker just nu, när alla är upptagna med att kolla på fotbolls-VM.

Sydafrika
President Jacob Zuma.
Ja, han är förstås delaktig i nära nog allt som rör sig i och kring VM.

Tyskland
Förbundskansler Angela Merkel.
Basti Schweinsteigers största supporter gick ut och tippade 2–0-vinst i premiären. Merkel har avslöjat att det är hon som är familjens största fotbolls-fan och att hon skulle vilja ha ett backspegelsfodral i tyska lagets färger.

Uruguay
President José Mujica.
Jodå, presidenten var tillfreds med 3–0-segern mot Sydafrika i onsdags. Samma dag som matchen spelats nådde han sin största politiska framgång hittills, när en fyra år lång gränstvist med argentinska aktivister fick sin lösning.
– Det var dagens fjärde mål! jublade Mujica.

USA
President Barack Obama.
Visst, Obama är en basketman. Men det hindrade inte att han bjöd in hela soccer-laget till Vita huset före avresa. När han höll möte med David Cameron i veckan slog de vad om en öl om vilket lag som skulle vinna möter England–USA. Vita huset kommunicerade ut resultatet av deras diskussion om matchen:
– They agreed to disagreee.

/Simon Bank

Are you frenchmen in disguise?

Eller är ni något ännu värre? Nu när VM-turneringen börjat plocka upp lite tempo finns det ju i alla fall en sak man kan räkna med; en match med 2000-tals-England, och sedan är man tillbaka nere i den existentiella fotbollsdepressionen igen.

Det är ett hemskt lag, det här. Vedervärdigt.

I början av andra halvlek kom det en sekvens som var så plågsamt illustrativ att jag var tvungen att titta bort från repriserna. Emile Heskey fick bollen i högerytterläge, hade en god möjlighet att slå in den på ett tillslag mot framrusande lagkamrater. Det gjorde han givetvis inte. Istället fick han för sig att han skulle utmana, dribbla – och under de sekunder som följde var bollen hans absolut värsta fiende. Heskey gjorde rörelsen för överstegsfint. Bollen studsade omkring mellan hans fotknölar och smalben. Heskey försökte få kontroll på den. Bollen snurrade runt någonstans vid hans häl, innan den definitivt försvann utom räckhåll för denna, den klumpigaste av alla anfallare.

Herrejävlar. Hur har jag någonsin kunnat ha sympatier för det här laget?

Men hursomhelst, nu när den här störtlöjliga insatsen ska analyseras kan jag lika gärna börja med att föregripa två idiotiska infallsvinklar som garanterat kommer att dyka upp.

Först och främst: ”Dom är inte bättre. Det här är de engelska spelarnas riktiga nivå”. Nej, det är det inte. Spelare för spelare är England många miljarder mil bättre än ett decimerat Algeriet. Det räcker med att titta på vad respektive spelare uträttat i sina karriärer för att inse det. De allra flesta engelska spelarna är tongivande i klubblag som bevisligen tillhör världens allra bästa. Wayne Rooney kan ta emot en fotboll. Frank Lampard kan passa och Steven Gerrard kan skjuta. Så länge de slipper bära den engelska landslagsdräkten.

För det andra: ”Ja, nu ångrar de kanske att de gjorde sig av med Sven-Göran Eriksson”. Tja, det kanske de gör – men har man följt det engelska landslaget på någorlunda allvar under de senaste årtiondena inser man att de i så fall har fel. ”Svennis” är en del av problemet och ingenting annat. Det var under hans ledning som den här smittande geistlösheten introducerades. Det var när han var förbundskapten som allt det som en gång i tiden varit bra med det engelska landslaget började sippra bort, samtidigt som allt det som varit dåligt blev kvar.

Men vilka är då de relevanta analyserna? Vad i hela jävla friden är det som är problemet?

Jo, först och främst tror jag verkligen att engelsk fotboll lider av att producera för likartade spelare. Även om det givetvis är stor skillnad mellan Aaron Lennon och Jamie Carragher består det här laget i stort av spelare som är bra på ungefär samma saker, dåliga på ungefär samma saker, som spelar i ungefär samma tempo och som ser fotboll på ganska precis samma sätt. Det här gör laget alldeles för endimensionellt, och förklarar hur en spelare som Paul Scholes kan saknas så mycket, trots att hans topp sedan länge är passerad.

För det andra – och det här tror jag egentligen är långt viktigare – tror jag att det engelska landslaget har ätit upp sig själv, att det har slukats av det monster som det självt har utvecklats till. Tittar man på hur spelarna beter sig i den här matchen är det totalt och fullständigt uppenbart att ingen enda av dem tycker att det här är det minsta roligt. De vill inte vara här. De vill bli av med alla orimliga förväntningar, all betungande press, alla imbecilla mediedrev och alla nackdelar som man måste leva med inne i den moderna engelska fotbollsbubblan. De vill kort och gott slippa sig själva.

Men räcker det här? Förklarar det varför de engelska spelarna springer mindre än de annars gör, med lägre intensitet? Blir det begripligt att de misslyckas med de allra mest elementära saker, att de inte ens klarar av att slå en femmeterspassning och sedan dämpa den på mottagarsidan?

Nej, det gör ju inte det. Jag kan bara inte förstå hur en fenomenalt duktig fotbollsspelare som Wayne Rooney kan vara så bottenlöst usel som han var ikväll. Jag har bokstavligen talat aldrig någonsin sett honom spela sämre – och jag förstår bara inte vad som gör att det blir såhär.

Rubbish. Utter, utter rubbish.

/Erik Niva

That’s my boy.

När det var Fars Dag ifjol gjorde Michael Bradley målet mot Egypten som förde USA till semifinal i Confederation’s Cup. Hans pappa – förbundskaptenen Bob Bradley – firade lite mer och tydligare än vanligt.
– För en sekund såg du pappan i honom komma ut. Det var härligt att se, säger före detta landslagsanfallaren Brian Ching.

Bob Bradley har aldrig gillat att prata om sin son, landslagsmittfältaren. Ämnet har alltid varit känsligt, men nu borde det väl ändå vara desarmerat för all framtid?! Alla kan väl se att den outtröttlige Michael Bradley är USA:s kanske allra viktigaste spelare, en av turneringens hittills mest imponerande innermittfältare?

Det här var ju en match som följde en väldigt etablerad idrottsdramaturgi. När andra landslag släpper in ett psykologiskt blytung mål strax före pausvilan känner man att det var sekvensen som avgjorde matchen. När USA gör det ser man det som den första byggstenen i en heroisk comeback.

De är ju gjorda för sånt här, amerikanerna. U-S-A! U-S-A! De ska bevisa att de aldrig någonsin lägger sig ner och dör, att det omöjliga inte existerar för dem. Det hade varit mer överraskande ifall de inte fick ihop till en bragdforcering än att de faktiskt gjorde det.

USA stressade aldrig upp sig, tappade aldrig metodiken. De gjorde bara det de alltid gör på ännu lite högre varv, skruvade intensiteten i sitt run-and-gun-spel några hack. De är handikappade av att sakna naturliga målgörare – get well, Charlie Davies – men går det inte på det ena sättet får det ju lov att gå på det andra eller det tredje. Det var bara en fråga om tid. 0-2 blev 2-2 som hade blivit 3-2 ifall inte en huvudomare från Mali fått för sig att radera det som i mina ögon såg ut som ett fullständigt korrekt segermål.

Det är omöjligt att inte gilla det här amerikanska laget – men ska vi verkligen låta det här stanna där? Lilla, lilla 2,5-miljoners-Slovenien var ju några enstaka minuter ifrån att bli första VM-lag att säkra en plats i åttondelarna, och förtjänar såklart ett omnämnande för hur de genomfört turneringen såhär långt.

När George W. Bush var guvernör i Texas fick han besök av den dåvarande slovenske presidenten Janez Drnovšek. Intrycket? Stort och oförglömligt. När Bush senare skulle återge besöket refererade han till mötet med ”den slovakiske utrikesministern”.

Vi som tröttnat på att omvärlden blandar ihop Sverige och Schweiz kanske ska vara glada för att vi inte är slovener eller slovaker. Och vi som konsekvent underskattar det slovenska fotbollslandslaget kanske borde ha vett att sluta med det.

/Erik Niva

Dagens bästa trippel på oddset:

1. Tyskland förlorar en gruppmatch, sin första på 24 år.

2. Tyskland missar en straff under 90 minuter, för andra gången i historien.

3. Nemanja Vidić kopierar Zdravko Kuzmanovićs en på-miljonen-hjärnsläpp.

Odds totalt: 8 923 430 123 756 124 391 gånger pengarna.

Fotboll är komplicerat.
Fotboll blir, som Sartre sa, ännu mer komplicerat på grund av motståndarens närvaro.
Fotboll blir, slutligen och stundtals, oerhört komplicerat på grund av domarens närvaro. 

Hittills i VM hade allt gått så oerhört enkelt och friktionsfritt för Die Mannschaft och för domarna. I dag hackade de fast i samma grop. Alberto Undiano, sociolog och domare från Pamplona och mycket omtyckt i spansk fotboll, klev in på planen i Port Elizabeth och la sin ribba väldigt, väldigt lågt.

Han viftade med kort hela första halvlek, och den ende som inte märkte det var Miroslav Klose. Man kan tycka vad man vill om bedömningsnivån – och det gör man i Tyskland i kväll – men ribban låg där den låg, tills den rutinerade Klose dumt och helt i onödan tacklade Dejan Stanković bakifrån efter 37 minuter.

Gult kort, rött kort, tio man mot elva. Och i nästa anfall trampade Krasić runt Badstuber för femte gången den halvleken, och gjorde mål som Serbien skulle göra mål: Nick av Žigić, avslut av Liverpool-mannen Jovanović.

När Tyskland manövrerade ut Australien mötte det ett av de naivaste lag jag någonsin sett i ett VM. Idag mötte de ett urcyniskt, samlat Serbien som packade ihop allt de hade på egen planhalva och spelade långsam, fysisk, elak fotboll.

Krasić krossade Badstuber och avslöjade Tysklands defensiva tröghet, medan Tyskland letade efter luckor som väldigt sällan fanns, annat än när Özil lyckades trolla fram dem från något parallellt universum dit bara han har nyckeln. Allt gick långsamt, allt var svårt. Serbien sjönk hem, stod rätt och hotades mest av sin egen passivitet. De var nöjda med att lyfta på Žigić då och då. De lät trots allt ett tiomanna-Tyskland spela, så Tyskland spelade, Tyskland dominerade, och med sitt 4-4-1 lyckades de skapa en handfull chanser.

Den bästa fick de alltså av Nemanja Vidić – och här får vi sätta ihop någon form av forskarlag med stora resurser.

Ett par dagar efter att Zdravko Kuzmanović gått upp och boxat undan en boll i eget straffområde gör en av världens mest respekterade mittbackar om precis samma sak. Did we not see that coming.

Fram klev lille Lukas Podolski.

Precis före VM skrev jag en text om Bastian Schweinsteigers förvandling, från lurig liten talang som ingen riktigt litade på till stor spelmotor som ett helt land litar på. Podolski satt länge ihop med Schweinsteiger, de var Schweini & Prinz Poldi, ett landslagssvar på Pigge och Gnidde. Två små buspojkar som aldrig ville bli stora.

Skillnaden är att Poldi aldrig helt och fullt tagit steget ur den bilden. Han har varit den rolige, fladdrige, som egentligen bara kännt sig riktigt hemma på två ställen: I landslaget och hemma i FC Köln. Säsongen som gick stannade han av i Köln, och gjorde bara två mål på 27 matcher. När han gjorde mål mot Australien innebar det att han gjort lika många mål för landslaget som han gjort på hela sin karriär i Bundesliga.

Så slår han straffen – löst och för nära mitten – och Stojković räddar.
1–0. Serbien lever, Die Mannschaft kan få en hård sista dag mot Ghana.

Komplicerad sport, fotboll.

/Simon Bank

Några levnadsöden, såhär på morgonkvisten?!

Ni kanske redan har snappat upp att Mexikos lilla ärta Javier Hernández mest bara följde familjetraditionen med sitt mål mot Frankrike. Hans farfar Tomás Balcázar gjorde mål på Frankrike redan i VM 1954.
– Jo, jag kom faktiskt att tänka på det direkt i omklädningsrummet efteråt. Jag ska försöka få tag på honom nu, sa ”Chicarito” på presskonferensen igår kväll.

Men det är faktiskt mellanmannen i familjen som verkligen fångat min uppmärksamhet. Javier Hernández den äldre – han som är den stora ärtan ”Chicaro”, snarare än den lilla ärtan ”Chicharito” – var med i den mexikanska truppen i hemma-VM 1986. Han har har arbetat inom fotbollen ända sedan dess, men vet inte ifall han kommer kunna fortsätta med det framöver. Fram till för en månad sedan tränade han reservlaget i Chivas Guadalajara, men nu har han sagt upp sig. Orsaken var att han inte fick ledigt för att åka till Sydafrika och se sin son spela.
– Jag bad om tillstånd, men de ville inte låta mig åka. Jag var tvungen att tänka igenom det i två dagar – prata med min fru och mina barn – innan jag tog beslutet. Jobbet är sekundärt. Det var ett svårt val, men man lever inte för evigt. Institutioner gör det, inte människor.

Jag tror inte han ångrar sig den här morgonen, den stora ärtan.

***

Är precis i färd med att hoppa på ett plan från Johannesburg till Port Elizabeth, för att se om ett desperat Serbien kan manövrera sig förbi Tyskland och undvika ännu ett VM-fiasko. Fenomenalt intressant.

I dagens tidning skriver jag en längre artikel om fotbollsvärldens nya kelgris Mesut Özil, men jag känner att jag vill hinna med ett par rader om Miloš Krasić också innan det är för sent. Även om han var bedrövlig i premiären finns det ju anledningar till att vi är så fascinerade av honom i den här bloggen, och hans riviga ytterspel är bara en av dem.

Jag tror inte att så värst många av er har varit i Mitrovica. Det är begripligt. Just nu är det ju tyvärr en av Europas allra mest deprimerande städer. Här tog Balkan-kriget aldrig slut. Här står fortfarande serber och albaner mot varandra, med bara en FN-kontrollerad flod emellan dem.

Själv var jag där för knappt två år sedan, och det var en egendomlig upplevelse. I den södra delen av staden bor ungefär 50 000 albaner. Där betalar man med euro, använder samma alfabete som vi gör i Sverige. Men när man manövrerat sig förbi FN-posteringen vid bron som leder över floden Ibar så kommer man inte bara in i en annan stad, utan i ett helt annat land. På den norra sidan bor drygt 10 000 serber. Där får man växeln i dinarer, där är tidningarna skrivna med kyrilliska bokstäver och där fladdrar Serbiens rödvitblå flaggor i lyktstolparna.

Miloš Krasić kommer härifrån.
– Min barndom var jättefin. Jag var i min hemstad, med de vänner jag älskar mest. Jag spelade fotboll, tränade, lekte på skolgården; allt som gör ett barn lyckligt.
Sedan kom kriget. Sedan kom NATO-bombningarna. Idag är Mitrovica inte bara en delad stad, utan en av världens mest politiskt komplicerade platser. Den grundläggande konflikten går ju ut på att både kosovoalbaner och serber anser sig höra hemma här. Och trots att Kosovo utropat sin självständighet fortsätter alltså en betydande serbisk minoritet att leva som om det inte spelade någon som helst roll. De ser Mitrovica som sitt hem, och tänker fortsätta göra det.
– Det finns inte en chans att mina föräldrar flyttar därifrån. Minst en miljon gånger har jag försökt få dem att flytta, att leva ett mer bekvämt, mer fridfullt liv någon annanstans – men inte. Min mamma opererades nyligen. Och hon vägrade till och med åka till Belgrad för att utföra operationen, hon krävde att göra den i Mitrovica, trots att man inte vet om det finns någon el, något vatten, någon utrustning eller någon bedövning på sjukhuset. Men tack och lov gick allt bra.
Och Miloš Krasić själv?
– Jag längtar alltid efter att åka ner dit, och så kommer det vara tills den dagen jag dör. Det är mitt hem. All heder åt människorna som stannar kvar där. Bravo för deras mod, för deras lojalitet mot sitt land.

Det här är inte ett inlägg som tar politisk ställning, och det kommer inte heller bli ett kommentatorsfält som gör det. Jag ville bara berätta Miloš Krasićs historia innan hans VM förmodligen tar slut i eftermiddag.

/Erik Niva

Jag hade också gråtit om jag varit lagkapten för det där laget.

Vi börjar med Frankrike, så tar vi det roliga sen. Visst såg les Bleus lite bättre ut än senast, men i stort sett var det samma visa som mot Uruguay.

Anelka är en bra spelare, men så felanvänd att man gråter. Govou är Govou. Ingen av dem tillför ett dugg. Frankrike höll i boll och gick till anfall rätt snabbt, det såg lite lovande och aptitligt ut, men när de väl närmade sig det där som Tony G kallar ”sista fjärdedelen” så fastnade de i samma mönster om och om igen:

Anelka möter. Anelka får boll. Anelka vänder upp eller spelar hem. Och det finns inte tillstymmelse till motrörelse, spelare som sticker i djup bakom honom eller gör något alls. Det enda som hänt är att man dragit ut alla alternativ från straffområdet och backat anfallslinjen 30 meter.

Ser inte Domenech det här? Vad tänker han i så fall?

Mexiko hade kanske lite mindre boll offensivt, men de var smartare när de väl hade den. Aguirre hade valt bort sin ultraoffensiva ytterbacksplan från Sydafrika-matchen och spelade ett mer moderat 4-5-1. Men när de anföll hade de riktning och idéer. Carlos Salcido (planens bäste före paus) drog upp anfallen från sin vänsterbacksplats, och Mexiko utnyttjade nästan varje gång glappet mellan en stötande Toulalan och två sjunkande mittbackar. När de hittat in dit hade de alternativ, eftersom de vågat fylla på och visste hur de skulle göra det.

Det var nog en rätt underhållande match, böljande och med två lag som kan spela passningsfotboll. Mexiko saknade väl spets, och när Domenech gjort ett av två absolut nödvändiga byten (Anelka ut, Gignac in) och skickat ut Ribéry till vänster så såg Frankrike lite bättre, lite mer stringent ut. Gignac är en anfallare som tycker om att göra mål, som vill vara i straffområdet. Det är bra att ha såna.

Javier Aguirre såg också tendensen, och man måste älska att han hanterade den genom att sticka hål i Frankrikes försvar istället för att förstärka sitt eget. In med den lilla United-ärtan Hérnandez, in med legendaren Blanco – och så gick de för knocken.

Den kom efter en timme, när Hérnandez drog igenom en offsidestötande fransk backlinje – fria eller fälla är en fråga för CSI, det rör sig om millimeter – och var iskall mot Lloris. 0–1. Och ingen i världen som följt det franska landslagets senaste säsonger trodde att de hade något i sitt Domenech-DNA som kunde vända den här matchen. Abidal kapar Barrera, det är världens klaraste straff, Cuauhtémoc Blanco, 37, tar sats från Swaziland och dyngar in 2–0.

Mexiko var stundtals väldigt bra mot Sydafrika också, men de höll inte i den matchen som de gjorde ikväll. Nu bottnade de i sin identitet och vek sig inte. En del av skälet var förstås att de möte ett lag som tömts på innehåll under lång tid, men det förtar inte prestationen ett dugg. Små marginaler? Jo, det är klart. Men jag såg ingen slump i att matchen slutade som den gjorde.

Mexiko vågade, Mexiko spelade, Mexiko vann.

Och nu spelar de oavgjort mot Uruguay och skickar hem Raymond Domenech till hans teater och hans patetiska utspel.

Jag tror inte ens att han har vett att skämmas.

/Simon Bank