♥

/Simon Bank

Nämen snälla nån.

Vore man det minsta konspiratoriskt lagd hade det varit omöjligt att dra någon annan slutsats än att de nigerianska spelarna avsiktligt försöker sabotera för Lars Lagerbäck. Fyra så avgörande – så oförklarliga – individuella misstag ser man bara inte på den här nivån.

Vad är det som händer? Vad håller ni på med?

* Sani Kaitas vansinnesspark vid 1-0-ledning och kontroll. Förändrade matchbilden fullständigt.
* Joseph Yobos idiotnick mitt in i banan till fri grek i början av andra halvlek.
* Edu Obasis petning utanför öppet mål i den efterföljande spelvändningen.
* Och så Vincent Enyeamas halva Green när tiden långsamt började rinna ut och Nigeria fortfarande hade poäng.

Fram till dess hade Enyeama – helt allvarligt och seriöst – varit hela VM-turneringens bästa spelare, hur säker och stabil som helst hitom alla pantersprång. Nu besannade han istället de där farhågorna om att han i själva verket balanserat på kanten mot katastrofen hela tiden.

Nigeria hade annars börjat matchen precis så som vi hade hoppats; eller snarare, Grekland hade än en gång inlett lika obegripligt  geistfattigt. Vad det har varit med dem i drygt fyra raka mästerskapsmatcher har jag ingen aning om, men efter baklängesmålet tog de sig i alla fall äntligen samman. Deras uppryckning hade påbörjats redan innan Kaitas kortslutning, men när blottan visade sig demonstrerade Otto Rehhagel att han inte är riktigt redo att abdikera riktigt ännu.

Med huvudstarka hårmodellen Samaras fick de i ett enda slag betydligt bättre kraft framåt, samtidigt som Lars Lagerbäcks lag inte verkade hunnit med att träna på spel med tio man under de korta månader de haft tillsammans. Fram till och med halvtidsvilan var de numerärt underlägsna nigerianerna fullständigt vilsna. De visste inte hur de skulle kompensera för den saknade spelaren, utan lämnade stora hål i laget när de gick bort sig positionellt. Det var mer logiskt att kvitteringen kom före paus än det hade varit ifall den inte gjorde det.

Under uppehållet gjorde sedan Lagerbäck vad han kunde, och även om det inte var något disciplinerat Nigeria som återvände för andra halvlek var det i alla fall ett fotbollslag igen. Det är möjligt att de hade kunna klara krysset – eller till och med vinna – ifall det inte vore för att de själva valde att begå självmord både tre och fyra gånger om. Det brukar talas om att man inte har råd med individuella misstag i såna här sammanhang, men herregud…. Den Lars Lagerbäck som fått gråa hår som följd av några markeringsmissar på defensiva hörnor lär vara fullständigt flintskallig i morgon dag.

Men… gubbtjyven lever ju.

Det känns inte så här och nu, men det var viktigt att Nigeria höll förlustsiffrorna nere till ett mål, på samma sätt som Argentina gjorde dem en rejält tjänst med sitt sena målfyrverkeri.

Slår de bara Sydkorea – samtidigt som Argentina gör vad de ska mot Grekland – så är Nigeria i en osannolik åttondelsfinal. Och det är ju fullt möjligt, på gränsen till ganska troligt.

Betydligt märkligare saker har hänt i fotboll – senast för några få minuter sedan på en frusen gräsmatta i Bloemfontein.

/Erik Niva

När det regnar så öser det ner. Fråga El Pipita. I veckan så förlängde den välartade, väluppfostrade målkleptomanen Gonzalo Higuaín kontraktet med Real Madrid (vilket mer var ett sundhetsbevis för klubben än för honom själv), och idag gjorde han hattrick i VM. Good on him.

Men att lill-pipan kan göra mål visste vi ju. Dagens nya domar ser ut så här:

Messi är på riktigt. Sydkorea är en fejk. Argentina väntar vi med.

Man behöver inte ens ha följt Lionel Messi särskilt noggrant det senaste året för att märka att något hänt med honom. Jag vet inte om det är guldbollen och allt som följde efter den, eller om det är något annat, men han har vuxit. Den nästan katatoniskt inbundne, bleke pojken har kommit ut ur sitt skal. Han gillar fortfarande inte sport, han är fortfarande en provocerande enkel personlighet som gillar att spela lite pingis, att hänga med Facha (sin boxerhund), lyssna på lite musik, vara hemma med familjen, slänga på en asado med vännerna.

När France Football delade ut sitt pris satte de en lite märklig rubrik för att fira planetens bäste:

ANTISTAR. Anti-stjärnan.

Sen, gradvis, har han blivit något annat, en kille som inte är rädd för att gå ut inför ett fullsatt Camp Nou och hålla tal – och jag är övertygad om att den metamorfosen är vital för det vi ser på planen nu. En spelare som får guldnycklarna och ett lands vikt av Diego Maradona – och tar det ansvaret.

Jo, han spelar fortfarande lite för mycket för sig själv. Nej, han har fortfarande inte gjort mål. Jo, det var mest i första halvlek som han glänste.

Men nu när Seba Veron saknades blev det ännu tydligare att han är hela den offensiva motorn i det här laget, bakifrån och fram. Som Maradona ville ha det.

Argentina gjorde en bättre match mot ett försiktigare lag. Di Maria började den här matchen med en lyckad dribblingsräd – och visade att han är en spelare som behöver den sortens matchöppning för att växa. Higuaín fick äntligen göra mål och mål och mål, och det kan betyda mycket för honom framöver.

Sydkorea var en besvikelse. Under Hiddink-åren sprang de mer i hög fart än något annat lag i världen. Mot ett negativt Grekland vann de utan att behöva springa särskilt mycket – och idag brydde de sig inte om att göra det. De gick hem och ställde sig, och hoppades att det skulle räcka att bryta en gång vart femte minut och skicka upp bollen till Chu Young Park. När de bestämde sig för att flytta upp lite mer folk efter paus blev de bättre, men det var fortfarande ett återfall i det gamla Korea, de som inte vågar spela sin fotboll när de lämnat Asien.

Måldramaturgin?

1. My Man Chu Young-Park (han hade ett IQ på 150 som 16-åring, låg på fotbollsläger i Brasilien i ett helt år, tycker om att förstå världen runt omkring sig, och har varit underbar i Monaco – jag skulle vilja att han gifte sig med min dotter. Jag skulle också vilja ha en dotter) snubblade in ett frisparksinlägg i eget mål efter en kvart.
2. Maxi Rodriguez chippar in ett inlägg, Burdisso förlänger det – och Higuaín nickar in i öppet mål. Målhjälte: En briljant linjeman som inte vinkar.
3. Demichelis ger bort bollen som siste man i första halvleks sista sekund. Chungyong Lee gör 2–1.
4. Messi väggar sig igenom till ett stolpskott, och Higuaín rakar in returen.
5. Messi lägger ut på Kun, son sätter bollen på Higuaíns huvud. Enkelt 4–1. 

På det hela taget en lite för långsam fotbollsmatch, som visade ett par småproblem för Argentinas och ett stort för Sydkorea.

Småproblemen? Di Maria, Messi och Tevez kliver ibland på varandra när de möter boll. Gutierrez som ska vara både back och mittfältare blir oftast varken eller. Walter Samuels lårsträckning. Att de tänker vinna VM med Gabi Heinze som uppspelsväg tre gånger av fyra. Och så mittlåset då.

Sydkorea? Det är klart att de kan krångla sig vidare från gruppen, men så länge som de inte är mer aggressiva och självsäkra än så här så vet jag inte vad de ska vidare och göra.

•••

I övrigt?

/Simon Bank

Det känns ju ganska avlägset i ett presscenter i Soweto, men nu är det bevisligen ändå mindre än två månader bort.

14 augusti. Tottenham-Manchester City. White Hart Lane, N17.

Det är ju fan att vi aldrig, aldrig någonsin kan få en enkel öppningsmatch, men jaja. Det är som det är, och det viktigaste är att vi slipper åka upp till norr för en bortamatch mot typ Sunderland. Hemma väntar jag mig i grund och botten att vi slår de som kommer, vilka de än är och oavsett om de kommer efter att ha sommarshoppat både Torres, Özil, Silva och whatnot.

Aston Villa v West Ham
Blackburn v Everton
Blackpool v Wigan
Bolton v Fulham
Chelsea v West Brom
Liverpool v Arsenal
Man Utd v Newcastle
Sunderland v Birmingham
Tottenham v Man City
Wolverhampton v Stoke

Liverpool-Arsenal? Såg inte den komma en öppningsdag, det måste jag erkänna.

Noterar dock att SkySports fortfarande refererar till ”The Big Four” som just ”The Big Four”. Ska bli intressant att se i vilken utsträckning det begreppet luckras upp framöver.

Mer var det inte just nu. Härnäst: Argentina-Sydkorea.

/Erik Niva

Jag vet inte hur mycket det susat igenom i mediebruset hemma, men det här var ju Sydafrikas stora, stora dag.

Den 16 juni 1976 startade revolten i Soweto, den andra stora generationsvågen i protesterna mot boernas apartheidstyre. Lagarna om att all utbildning skulle ske på afrikaans fick de unga att resa sig och demonstrera. Kraftfullt, glädjefullt – tills kulorna började vina och hundratals unga fick sätta livet till. Repressionen gick in i en ny fas, en upptrappning som fick sin antites, som fick sin syntes, till slut, i ett nytt Sydafrika.

Idag är det 34 år sen, ”Youth Day” firades i hela landet med stora manifestationer och högtidliga tal. I tidningarna har firandet kopplats direkt till Bafana Bafanas ödesmatch mot Uruguay: ”Om det inte vore för offren i Soweto hade vi inte haft VM i ett fritt Sydafrika”.

Den här sortens historiedräkter brukar ju väldigt ofta fungera självuppfyllande, övertyga fotbollsspelare att göra saker de inte ens är mäktiga, och när Sydafrika stod i den där spelargången i Pretoria och sjöng så kändes det som att… kanske ändå.

Problemet är att de fortfarande inte är så mycket till fotbollslag.

Uruguay har visat sina kort i VM nu, de spelar hela tiden med sex-sju spelare bakom bollen, och de kan göra det eftersom de har ett enmans kärnkraftverk som heter Diego Forlán. Vilken fenomenalt sympatisk man till fotbollsspelare det där är. Om man frös bilden under en sekund av de 5400 i en match, vilken som helst, så skulle han befinna sig precis där man vill ha honom. På rätt sida i defensiven, spelbar i spelbyggnaden, runt straffområdet när det ska avslutas. En sydamerikansk Wayne Rooney.

Nu använde han Bafanas olycksman i det här VM:et, Aaron Mokoena, och pricksköt in 1–0 via hans rygg (bara det tredje målet hittills som inte görs i straffområdet). Och sen hade Sydafrika inget att bryta den här matchen med. Mphela var bättre än senast, men det var för lite, för sällan. Pereira 3–0, Parreira out.

Suarez var offside när han trollade fram straffen (som Forlán dundrade upp i taket) och utvisningen som avgjorde. Men det var bara verkan, inte orsak. Årets värdlag kommer bli det första i historien som inte går vidare från gruppen, och det speglar nivån de befinner sig på i världsfotbollen.

Uruguay såg, precis som alla sydamerikanska lag utom Argentina, oerhört defensivt sollit ut. Så har Chile, Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay hittills inte förlorat heller.

Det säger en del om vilken sorts VM det varit.

/Simon Bank

”De kommer inte att gå på någon mina mot något äregirigt skrällgäng” – Erik Niva, 16/6, 2010.

Hahaha.

Påminn mig om att jag aldrig någonsin ska tippa fotboll igen. Och om jag någonsin sviktar i tron – berätta för mig om den där Durban-dagen då Schweiz slog Spanien som entydigt bevis för att det här är och förblir världens bästa sport.

/Erik Niva

Hijo de mil putas.

Ett försenat flyg gjorde att jag missade första kvarten, när jag kom fram frågade jag hur matchen varit, och fick ett ord till svar:
– Barcelona.

Och det var det ju.

När Vicente Del Bosque tog över europamästarna från den inte-så-gode-vännen Luís Aragonés fick han svara på vad han, den gamle Real Madrid-pappan, tänkte göra med laget som bevisligen redan var bäst i Europa.
– Jag är ju inte helt dum i huvudet, svarade han. Jag skulle göra ett stort misstag om jag ville förändra ett lag som gått så bra. Men visst, jag har mina idéer och jag kommer försöka föra in dem gradvis. Men det jag framför allt vill är att bibehålla en direktlänk till spelarna. Du vet, det här är först och främst ett lag av goda vänner. Pojkarna känner varandra sedan länge, många spelade i laget som vann U20-VM i Nigeria 1999.

Till hälften kan man ju syna den gamle från Salamanca. Det var faktiskt bara Xavi och Iker som var med och joggade hem det där UVM-guldet.
Men nä, han har inte ändrat det här laget. Om något så har han renodlat det, oljat upp det och lagt det tillrätta lite till i Barça-formen. Alltså rullade de ut Schweiz på så många sätt som man över huvud taget kan rulla ut ett mellaneuropeiskt neutralt land.

Det kunde stått 6–0 i paus. Det borde stått 3–0 i paus.

Siffernörden Optajoe skickade efter en halvtimma ut en statistikuppgift som sa att Spanien då hade slagit 271 passningar – lika många som Stoke snittade per match förra säsongen. Den stora, röda katten höll liv i den lilla vita katten bara för att den hade lust.

Men Del Bosque borde ju vetat att den där vita lilla katten hade samma historia som hans.

2002 gav en målmedveten (delvis tipselit-inspirerad) schweizisk ungdomssatsning resultat i ett sensationellt guld i U17-EM. De hade aldrig varit i närheten av en sån framgång förut, men nu hade de plötsligt en generation av 84-85-86:or som skulle ge sig ut i världen och lära sig fotboll: Barnetta, Senderos, Ziegler… I laget som slet mot övermakten där ute på planen idag kommer sex spelare ur den ålersgruppen.

Det är ingen förklaring till ett långt uppspel från Benaglio, till en studs, till en liten felbedömning i det spanska mittförsvaret, till en pardonlös djupledslöpning av kurdpojken Eren Derdiyok, till en retur eller till ett lika pardonlöst fullföljande av en halvtrubbig gnuggare som Gelson Fernandes.

Det förklarar inte hur Schweiz på tvären mot alla fotbollens logiska lagar kunde göra 1–0 i en match de redan borde förlorat med 5–0. Men det förklarar hur Schweiz trots allt – och trots en dråplig skada på försvarsgeneralen Senderos – kunde vara ett lag hela vägen fram tills dess att chansen kom.

0–1. Piqué blödde från ett ögonbryn. Tack för cortadon.

Del Bosque försökte byta in ännu mer offensiv kraft med Navas och Torres, men det kostade honom mest omställningstid. Spanien förvandlades till sin gamla myt, vackert att se på men ineffektivt, och eftersom ingen lärt sig skjuta utifrån med Jabulani (ja, utom Xabi då) så hade de svårt att göra annat än att rulla, slå inlägg och be böner till den heliga jungfrun om och om igen.

Spanien–Schweiz 0–1. Football, bloody hell. En av VM-historiens minst välförtjänta, mest sensationella segrar. Schweiz firade som om de vunnit TV-pucken.

Den ställer till det för Chile, men framför allt rör den till det en hel del i grupp G. Tänk om Spanien inte vinner gruppen…

…vem vill vinna den gruppen då?

•••

Bonusmaterial:
•Om ni undrar varför mitt plan blev ett par timmar försenat så har jag mina teorier. Martin Keown var ombord, och enligt obekräftade uppgifter försenade han planet i en timme genom att stå ute på startbanan och skrika OFFSIDE! varje gång planet rörde sig en meter.
•Benaglia var ju en formidabel jävla hjälte i målet. Inte så mycket för räddningarna som för modet i alla situationer mot slutet. Han gick på allt, vann allt.
•All världens mittbackar borde titta på Piqué för att lära sig hur man agerar efter fasta situationer. När han stannar kvar däruppe är han positions- och bollsäker som precis vilken skyttekung som helst.
•Jag försökte komma på parallellfall till den här sortens stöldsegrar i ett VM, men hittade inget. Ni får gärna hjälpa till.
•Senderos var ledsen, och hans skada är grym för Schweiz framöver. Men sekvensen där han a) tacklar Iniesta och får gult kort och b) tacklar en lagkamrat och skadar sig illa… platsar verkligen på vilken blooper-dvd som helst.
•Till sist: Svar på en fråga i kommentarsfältet förut idag: Jo, det har hänt att tre lag i samma grupp talat samma språk: Suisse, France et Togo 2006.
•Och just det, en grej till: Inget lag som förlorat premiären har någonsin vunnit VM.

/Simon Bank

Efter att Sverige slagit ut Argentina ur VM 2002 var Marcelo Bielsa dömd till ett liv som evig förlorare. Det spelade ingen roll att han faktiskt fick fortsatt förtroende som förbundskapten, det kvittade att han rent utav vann OS-guld 2004 – det var som det var.

Förlorare.

Ett halvår efter OS-guldet sa Bielsa upp sig. Han försvann, flyttade ut till sin farm där han – enligt Reuters – ”läste böcker och tittade på sin enorma samling av fotbollsvideos”.

Advokatsonen ”El Loco” Bielsa är en säregen människa, en väldigt ovanlig fotbollstränare – och han har bokstavligen talat gjort underverk med Chile.Han gjorde sig tidigt av med en etablerad, underpresterande spelargeneration, för att istället ge förtroende till en grupp lovande ynglingar. Han formade dem efter eget huvud, utnyttjade sina fem år av fysiologistudier för att sätta samman ett höghastighetslag som alltid spelade på sitt fysiska maximum.

I de sydamerikanska VM-kvalet var de kontinentens mest sevärda lag – roligare än Brasilien, bättre än Argentina – och trots att mina förväntningar på dem var skyhöga så gjorde de mig sannerligen inte besviken idag.

Hur deras vinstsiffror stannade vid ett enda mål kommer jag aldrig att begripa.

Bielsa gav oss det överraskande privilegiet att se både Jorge Valdivia och Matí Fernández från start. De två bollgenierna bedöms inte kunna spela tillsammans, men det var ett nöje att nu se dem bevisa motsatsen. Dessutom var jag ju oerhört imponerad av dubbelkommandot ute på högerkanten, där ungdomsgeniet Alexis Sánchez och expresståget Mauricio Isla höll korridorsfest.

Både Sánchez och Isla spelar ju för Udinese, och efter den här första VM-veckan är det förresten helt obegripligt hur det laget slutade den gångna säsongen på 15:e plats i Serie A. Bortsett från de två underbara chilenarna har de ju haft tillgång till en Samir Handanovič som var felfri i det slovenska målet, en Simone Pepe som var bäst i Italien och en Kwadwo Asamoah som var lika klyftig som vanligt i Ghanas premiärseger. Lägg till en Antonio Di Natale som inte fick chansen mot Paraguay, en Aleksandar Luković som i och för sig gjorde bort sig för Serbien och en kapten-Gökhan Inler som nu ska leda sitt Schweiz – och du har en helhetsbild som berättigar den här utvikningen.

Jaja, ytterligare en målfattig match, men likafullt en sevärd historia där Honduras visserligen var en besvikelse, men där Chile var full value för sin första VM-seger på 48 år.

Borde vara ett bra party ute i Botkyrka-trakterna i detta nu. Själv ska jag klättra upp ur ett parkeringshus i Durban för att se Europamästarna gå in i VM. De kommer att imponera.

/Erik Niva

Med fem minuter till boarding och en hotande förkylning ungefär lika långt bort:

Medan jag sitter på ett plan (always on a plane or a fast train) spelas en match som jag ju egentligen inte vill missa för allt i världen. Vi gnäller på bollar och kyla och helvetestutor och allt, men den största faran för turneringar som den här och lag som de här är ju inte materialet utanför – utan materialet inuti.

Den största faran för landslagsfotbollen är spelare som helt enkelt inte bryr sig ett skit.

Alla som kommer till ett VM vill vinna, det är inte det. De vill spela bra, de kommer att lägga in sina procent och göra sitt bästa. Men det finns en skillnad på att ge allt och att ge ALLT. Det var därför vi gillade Nordkorea (laget) igår, och det är därför vi i alla fall föra matchen borde vara intresserade av att se Chile möta Honduras.

Det finns ett par lag i VM som alltid kommer att spela med hjärtat utanför, som kommer att spela med – som amerikanerna säger – with a calling. Chile kommer med en jordbävning och tsunami inbäddad i sin nationalsång när de sjunger den om en timma och lite till. Honduras kommer till ett VM, bara det, och de kommer efter en statskupp.

De kommer att springa för andra än sig själva. De kommer att tackla med mer tyngd än professionalism bakom.

Vamos.

/Simon Bank

Här har man åkt längre söderut på jordklotet än man någonsin tidigare varit på jordklotet, och så har man likafullt Egil Olsen några stolsrader framför sig på planet.

När vi kom in i ankomsthallen på Port Elizabeths flygplats stod det ju en handfull chaufförer och väntade med sina namnskyltar. På någon stod det ”Wilfred Schäfer”, på någon annan ”Mr Takashi” och på en tredje ”Roger Wilson”. Men på den största av dem alla stod det varken för- eller efternamn – där stod ett enda ord skrivet med stora blockbokstäver.

”Drillo”.

***

En annan typ av ögonblicksbild, såhär i nordkoreanska tider. Jong Tae-Se – anfallsstjärnan som föll i gråt under nationalsången igår – är ju inte som andra nordkoreaner. Han lever det goda livet hemma i Japan, kör Hummer och ägnar sig åt sociala medier.

Han har till och med en blogg, där han bland annat beskrivit en situation under nordkoreanernas träningsläger i Alperna. Spelarbussen var någonstans mellan Schweiz och Österrike då den stannade för toalettbesök vid någon vägsylta. Då kom chocken. Det kostade pengar att använda toaletterna.
– Dom vände sig mot mig. ”Det här är alltså hur ett kapitalistiskt samhälle verkligen fungerar”.

Quite.

***

Jaja, nu ska jag ta och dra till Durban, där Europamästarna rullar in i turneringen. Jag tror ju att Spanien vinner det här mästerskapet också – även om tips är och förblir just tips – och jag hoppas verkligen att jag har rätt.

För att jag håller på Spanien? Nix, för att jag vill se vad som är i kuverten.

Marca har ju precis som senast tvingat var och en av spelarna att avlägga ett skriftligt löfte om vad de ska göra ifall Spanien går och vinner hela turneringen. När kuverten senast öppnades efter EM-finalen fann vi att…

…Xavi och Iniesta båda lovade att de skulle raka huvudena…
…Sergio Ramos lovade att han skulle raka huvudet och därefter byta till ”en moderiktig frisyr”…
…Navarro och Arbeloa lovade att raka huvudena och färga håret som växte ut igen i den spanska flaggans färger…
…Cazorla lovade att färga håret i de färger Marca önskade…

…men fanns det inga spelare som kunde tänka längre än håret räckte? jodå…

…Cesc lovade att han skulle bli packad…
…Marchena och Aragonés lovade att de skulle pilgrimsvandra till Santiago de Compostela…
…Pepe Reina lovade att han skulle sjunga ”A Si Manera” offentligt…
…Capdevila lovade att han skulle framföra Rodolfo Chkilicuatres schlagerbidrag…

…och bäst av allt…

…Dani Guïza lovade att han skulle gifta sig med sin skandal-WAG Nuria Bermúdez. Så blev det ju inte. Istället separerade de två några få månader efter EM – och idag är de mitt uppe i en juridisk strid av stämningar som kastas fram och tillbaka…

Güiza är inte ensam om att ha brutit sitt löfte. Även om det finns rapporter som tyder på att Cesc ska ha varit packad har vi inte sett särskilt mycket av vare sig Capdevila och hans Chikilicuatre-tolkning eller alla dessa rakade huvuden och färgade hår.

…som bonus…

…Marcos Senna lämnade också in ett kuvert. På hans lapp stod det att han inte visste vad han skulle skriva och inte hade tid att tänka på det.

Så är han nu petad också, brassen.

/Erik Niva