The People, United, Will Never Be Defeated

av Erik Niva

Sällan blir väl ett tröstmål så klassiskt.

Hittills har det mest varit misstag som satt sig, men ikväll bjöd VM 2010 på två ögonblick av en annan karaktär, såna där som mycket väl kan platsa nästa gång vi gör en sån där Mundial Moments-nedräkning.

För det första: Nordkoreas nationalsång spelas och Jong Tae-Se storgråter. Han har gjort det förr, den Japan-födde killen vars ”Folkets Rooney”-smeknamn redan hunnit tjatas ut – men aldrig på ett så här storvulet symbolsätt.

För det andra: Ji Yun-Nam pangar in en reducering när Nordkorea vägrar inse att matchen är avgjord, när alla andra VM-lag nöjt sig med att veckla ihop sig själva och spela av matchen.

Det hör inte till vanligheterna att man är mer nyfiken på motståndarna när Brasilien spelar VM-premiär, men så var definitivt för mig ikväll. Och vad fick jag då se av det där landslaget som vi minsann ska kalla för Den Demokratiska Folkrepubliken Korea?! Jo, ett sympatiskt lag, oerhört lätt att tycka om med sin entusiasm och sitt uppoffrande hyperslit.

En lite ovanlig 5-3-2-uppställning fungerade riktigt fint. Koreanerna drog ner ytterligare en mittfältare för att täppa igen ytan framför de tre innerbackarna, och länge verkade Brasilien sakna vapen för att ta sig igenom den stora fosterländska muren. Vägen fram till offensivt straffområde var förstås lång för de rödklädda. Ändå slängde de inte bara undan bollen när de fick tag i den, utan vårdade den riktigt fint, slog sällan en passning fel.

Sett över hela elvan är laget inte tillräckligt fysiskt kraftfullt, men nordkoreanerna ska ha all heder av sin genomgående insats och sin totalvägran att lägga sig ner och dö när brassarna fick in sina mål. Själv gillade jag i synnerhet två av mittbackarna – den demonstrativt tappre Pak Chol-Jin och den spelkloke Ri Kwang-Chon – samt påhittige mittfältaren Pak Nam-Chol. ”Folkets Rooney”? Nä, jag fattar ju att folk fastnar för honom – men lite teatralisk för mig.

Åsså de där gulgröna figurerna… Äh, det går inte att klaga på dem. Brasilien tenderar att starta turneringar halvknackigt, och de gjorde väl vad som krävdes. Dunga har revitaliserat det här landslaget, men paradoxalt nog var det här en kväll då det kanske passat bättre med en lite större andel av den där glamourskiten.

Nordkoreas planhalva var så stängd att det inte spelade någon större roll hur brassarna spelade; de hade ändå ståt mot ett samlat försvar när de närmade sig straffområdet. Och då behövs de där ögonblicken av individuell briljans som en Ronaldinho, en Adriano, en Pato eller en original-Ronaldo kunde plocka fram – de där momenten som det inte finns så många kvar av i svettens och det hårda arbetets Brasilien.

Vi fick två. Vi fick Maicons yttersida från kortlinjen och Robinhos vinkelpass till Elano – and that was the game.

Brasiliens styrka kommer att visa sig tydligare när de spelar mot lag som tycker sig vara mer jämnstarka med dem, men jag är inte alls säker på att de tar nio poäng i den här gruppen.

Och jag är för den delen inte alls övertygad om att Nordkorea slutar tomhända.

/Erik Niva

Can’t Paint an Elephant

av Simon Bank

Inför Afrikanska mästerskapen i vintras gav Elfenbenskustens dåvarande förbundskapten Valid Halilhodzic en lång intervju till magasinet France Football. Som vanligt fick han frågan om hur det kunde komma sig att den här briljanta generationen av ivorianska spelare, med sina fina klubbadresser, aldrig lyckats i landslaget.

Halilhodzic tog fart:

– Jag tror att den här gruppen aldrig riktigt lyckats spela som ett lag. Utan sammanhållning kan du inte uppnå någonting. Jag är trött på att hela tiden höra att Elfenbenskusten är Afrikas bästa lag. Jaha. Vad fint. Och vad har de vunnit? Ända sedan jag kom hit har jag upprepat en sak för dem: ”sluta tro att ni är bäst. Ni har inte ens vunnit en cup i era kvarter!

Elfenbenskusten spelade 0–0 mot Burkina Faso, åkte ut mot ett ärligt talat rätt blekt Algeriet, och Halilhodzic fick sparken.

Idag skickade en ny förbundskapten in samma lag till en VM-premiär, och när Fifa delade ut sina officiella laguppställningar så skilde en sak Portugal från Elfenbenskusten. I Portugal var Cristiano Ronaldo markerad som kapten – i Elfenbenskusten fanns ingen markering alls.

Sven-Göran Erikssons lag startade sin VM-premiär utan Didier Drogba (Kolo Touré hade bindeln), de hade inte mycket annat till val än att spela som ett lag.

– För oss är Didier mer än en spelare. Han är som en storebror för oss alla, den förebild vi följer, förklarade Aruna Dindane i veckan.

Jag tyckte att Svennis löste det här rätt bra. Han bibehöll modet i laget, trots att han uppenbart betonat strukturen. De försvarade brett i ett 4-2-4 för att stoppa Portugals snabba vägar framåt, och de lyckades bra. Portugals ytterbackar lågt högt och fick inte bollen, Deco fick gå djupt för att hitta den, och Cristiano Ronaldo hade få kvar att kombinera med när bollen väl kom dit upp.

Nu behöver han ju inte alltid ha det heller. Efter tio minuter vände C-Ron bort Yaya Touré och skickade bollen stenhårt i stolpen, från 30 meter. VM:s mest imponerande skott, sydafrikanska mål inräknade.

Portugal fastnade rätt ofta i Elfenbenshåven på mittplan, och då hade Svennis lag många spelare att gå till anfall med. Dindane sökte sig ut på vänsterkanten, Gervinho gick till höger – och särskilt den senare var lurig i en-mot-en-lägena.

Lite påminde det om en mer kontrollerad variant av Serbien–Ghana, två bra lag som båda av det ett ärligt försök. Men samtidigt påminde det en del om vad just de här två lagen har blivit de senaste åren: Enormt mycket offensiv kvalité som bara ligger där och skvalpar, som har svårt att ens göra mål.

Portugal har ju haft sin gyllene generation, den kom och gick utan att få mer än ett JVM-guld och ett EM-silver. Nu handlar det om Madeira-pojken vars ansikte hänger på en 40 meter lång väggbanderoll på en skyskrapa nere i Newtown i centrala Johannesburg.

Cristiano Ronaldo var Portugals enda stora hot, men det var för ofta som att se Zlatan Ibrahimovic spela för Sverige, en blandning mellan frustrerade försök att spela för svårt – och enstaka briljanta blixtar. Liedson (speciellt) och Danny var aldrig med i matchen.

Det blev en fysisk match, en hård match, ytterligare en match där vi inte fick se en stor stjärna vara stor nog för att bryta mönster och lyfta matchen. C-Ron försökte, Drogba kom in när det bara var 25 minuter kvar och när han fick sitt enda riktiga läge – när stopptiden höll på att rinna ut – så försökte han passa.

Gruppen är vidöppen, och på den där skyskrapan i Newtown finns ett annat, gigantiskt 40-metersansikte på andra sidan. Nu är det dags för Robinho att gå in i turneringen.

•••

Och dessutom:

•Kostym? Träningsoverall? Svennis gick för det säkra tredjealternativet och körde båda delar.

•Det var lite rörande att se Liedson mima den portugisiska nationalsången.

•Kontinentkvoten verkar inte gälla i Afrika. Sydafrika spelade oavgjort, Algeriet och Nigeria förlorade, Elfenbenskusten tog en poäng. Bara ett afrikanskt lag av fem, Ghana, vann i första vändan.

/Simon Bank

Sweet Kiwi

av Simon Bank

Hahaha.

Då har man fått det där underdogs-downunder-jävla-favoritlaget man behöver skaffa sig för att få ett acceptabelt VM-slutspel.

Winston Reid, en gnuggare från Midtjylland, nickar in 1–1 för Nya Zeeland med tio sekunder kvar av stopptiden – och det är förstås en alldeles förtjusande upplösning, oavsett hur man ser det.

Egentligen var det ju Marek Hamsik jag ville se. Eller, snarare, det var Marek Hamsiks spel jag ville se. Skulle VM och lagkaptensbindeln locka fram världsstjärnan som bygger hela Napolis anfallsspel – eller skulle sammanhanget locka fram den lille Napoli-pojken som springer och gömmer sig när det går emot?

Nja. Varken eller.

Förutsättningarna inför matchen var väl inte de bästa. Slovakien är ett halvtyskt lag med gammaldags östinfluenser. De gillar att kontra, och kontra snabbt med klappklapp och fart på kanterna. Som gamla tjeckiska hockeylandslaget, fast på gräs. Nu råkade de möta sämsta tänkbara motstånd för den sortens fotboll. Nya Zeeland har inte åkt ända till Sydafrika för att visa sig nakna. De kommer med en trupp där en del (som Bannatyne och Clapham) är amatörer, där andra (som Simon Elliott) fått kicken från sina lag och inte spelat klubbfotboll på tre månader, och där ytterligare andra (som Dave Mulligan) inte haft nån klubbadress på två år.

Nya Zeeland höll sig alltså till grunderna. Lågt, samlat försvarsspel, och ett sjuhelvetes arbete för att inte gå bort sig. Offensivt var de duktigare än väntat, de såg till att få in folk i straffområdet och avslutade sina anfall. Slovenien fick alltså börja om hemifrån varje gång, och där rullade de runt bollen som en garntuss framför en katt som aldrig högg.

Jag gillade Nya Zeeland. De påminde lite om USA för tio år sen, samma sorts fysik och ärlighet, minus de flesta av de tekniska kvalitéerna. Simon Elliott – som alltså fick gå från San José i mars och är klubblös sen dess – var bäst på planen i första halvlek, med sin fina fot och sitt fina långa spel.

Slovakien letade lösningar. Hamsik vandrade, Weiss bytte kant. De kom ändå inte fram till mer än långskott och lite halvdana försök från skyttekungs-Sestak. Vladimir Weiss, förbundskaptenen, har tagit Slovakien hit med en bra organisation, men mot lag som Nya Zeeland är det inte organisation man behöver. Man behöver spelare som slår en motståndare.

Ja, eller så behöver man en hjälpande hand från domarna.

Vitteks 1–0-nick direkt i andra var alltså offside, en halvmeter eller så, och sen såg det ju egentligen aldrig ut som att Nya Zeeland skulle kunna komma ikapp. Men de har inte åkt ända till Sydafrika för att visa sig nakna.

Ricki Herbert skickade upp sina stora backar i anfallet på slutet, Shane Smeltz vände upp och slog ett inlägg som var en centimeter bättre än något de slog i första halvlek – och Winston Reid nickade bollen stolpe in.

Herberts främsta minne från Nya Zeelands förra VM, 1982 i Spanien, var att han grät när han blev petad till premiären Den här gången var han på bänken igen, som förbundskapten, och såg the Kiwis kämpa hem sin första VM-poäng någonsin.

Nya Zeeland fick hjältar. Slovakien fick en läxa. Vi fick ett nytt lag att hålla på.

•••

I marginalen:

•Ett förtydligande: Vladimir Weiss är alltså Slovakiens förbundskapten, en gammal storspelare som spelade VM för Tjeckoslovakien. Vladimir Weiss är också Vladimir Weiss son, som VM-debuterade idag och var Slovakiens bäste spelare. Oh, och just det: Vladimir Weiss är dessutom Vladimir Weiss farfar och Vladimir Weiss far. Han var med och spelade hem ett OS-silver med Tjeckoslovakien 1964.

Om ett namn funkar så behöver man ju inte byta ut det.

•Hamsik? Nja. Bättre i andra, då han utmanade mer, men både han och Slovakien hamnade i ett för långsamt spel för att han skulle kunna göra det han kan.

•Slovakien kommer alltså till VM med bara två spelare från den inhemska ligan (Kopunek och Salata, båda på bänken). Slovakisk klubbfotboll är inte vad den var när de var ute och härjade i Champions League.

•Med tanke på hur Paraguay såg ut igår – defensivt balanserade, blottade sig aldrig – ska det bli intressant att se hur Slovakien löser den matchen. De måste hur som helst göra det bättre än idag.

/Simon Bank

Stat Attack

av Erik Niva

Åh, kanon. Vuvuzelorna på väg till Premier League. Bookmakers erbjuder redan spel på vilken klubb som blir den första att sälja vuvuzelor i de egna färgerna.
– Vuvuzelorna är nu ett internationellt instrument, säger någon sopa från VM:s organisationskommitté.

Just great.

***

Men nu var det ju inte det jag tänkte sitta och sura om just den här morgonen. Efter Italiens match igår hade jag med en passus i matchinlägget om myten runt den italienska medelåldern; om hur det har tjatats fram och tillbaka om det lagets medelålder, men fullständigt ignorerats att Brasilien har VM:s äldsta trupp.

Med andra ord – dags för en stat attack, mainly courtesy av mina danska polare på Infostrada.

VM:s äldsta trupper
1. Brasilien (medelålder 29 år, 60 dagar)
2. Australien (28 år, 362 dagar)
3. England (28 år, 351 dagar)
4. Paraguay (28 år, 270 dagar)
5. Italien (28 år, 268 dagar)

VM:s yngsta trupper
1. Ghana (24 år, 300 dagar)
2. Tyskland (25 år, 128 dagar)
3. Nordkorea (25 år, 140 dagar)
4. Kamerun (25 år, 214 dagar)
5. Nigeria (26 år, 102 dagar)

Flest VM-matcher i truppen (inför turneringen):
1. Italien (69 matcher)
2. Sydkorea (55 matcher)
3. England (52 matcher)
4. Frankrike (50 matcher)
5. Tyskland (48 matcher) 

Ligor med flest VM-spelare
1. Premier League (106 stycken)
2. Bundesliga (78 spelare)
3. Serie A (74 spelare)
4. La Liga (56 spelare)
5. Ligue 1 (41 spelare)
6. Eredivise (33 spelare)
* Inkluderar man andradivisionerna cementeras topptrions tätpositioner. Engelska andradivisionen bidrar med elva spelare, de tyska och italienska andraligorna med se vardera.

Klubbar med flest VM-spelare
1. Barcelona, 13 stycken
2. Chelsea, 12 stycken
2. Liverpool, 12 stycken
4. Bayern München, 11 stycken
5. Panathinaikos, 10 stycken
5. Real Madrid, 10 stycken
5. Arsenal, 10 stycken
5. Inter, 10 stycken 

Klubbar med flest VM-nationaliteter
1. Wolfsburg, 9 olika
2. Liverpool, 7 olika
2. Arsenal, 7 olika
2. Inter, 7 olika
5. Twente, 6 olika
5. Udinese, 6 olika
5. Everton, 6 olika
5. Portsmouth, 6 olika
5. Fulham, 6 olika 

Tyngsta spelare i VM
1. Marcus Hahnemann, USA (99 kilo)
2. Jasmin Handanovic, Slovenien (97 kilo)
3. Nikola Zigic, Serbien (96 kilo)
4. James Bannatyne, Nya Zeeland (96 kilo)
4. Brad Guzan, USA (95 kilo) 

Lättaste spelare i VM
1. Mathieu Valbuena, Frankrike (57 kilo)
2. Ryad Boudebouz, Algeriet (59 kilo)
2. Alberto Medina, Mexiko (59 kilo)
4. Miroslav Stoch, Slovakien (60 kilo)
4. Siboniso Gaxa, Sydafrika (60 kilo)

/Erik Niva

Bob Marley and the Wengers

av Simon Bank

Om ni vill ha den snabba analysen av Italiens match så får ni jobba er ner till Erik Nivas inlägg här nedanför.

Jag tänkte bara sticka emellan med en liten ursäkt.

Det är ytterst sällan jag känner dåligt samvete över att jag trots allt får vara med om en hel del fina saker genom mitt yrke. Jag har slitit och släpat och jobbat i 20 år för att kunna sitta på VM-läktare och se toppmatcher, för att resa världen runt och skriva om fotboll. Men ibland händer det saker som får mig att stanna upp och känna att ”men herregud, varför ska just jag få vara med om detta?”, ”varför är världen så orättvis att andra, goda människor ska missa det här?”.

Det händer, som sagt, inte ofta. Men det hände ikväll.

Jag ska också be om ursäkt för att jag inte hade en filmkamera med mig, och för att mina ord är för taggiga för att kunna beskriva det. Ni får försöka själva. Slut helt enkelt ögonen, vrid upp det här på högsta volym – och föreställ er sedan hur en ledfrusen Arsène Wenger står på en sydafrikansk pressläktare och gungar, långsamt i takt, från fot till fot.

I guess you had to be there. Förlåt igen.

/Simon Bank

Raw Draw

av Erik Niva

Bra match.

Så mycket har sagts om åldern på den italienska truppen att det blivit dags att korrigera det. Italien har en gammal spelargrupp, visst, men de är inte ens i närheten av att vara äldst i VM. Andrahandsfavoriten Brasilien, England och  – för den delen – Paraguay har alla högre medelålder.

Och inte var det tempo eller löpvilja jag saknade i Italien under den del av matchen som gick dem emot – däremot var jag tveksam till om den (mentala) hårdheten fanns här. Som alla vet ska ju Italien vara ett lag som mår bra av att ha fått världen, tipsen och förstamålet emot sig – men de yngre spelarna i laget är nästan alla snälla, väluppfostrade pojkar som jag inte tror fungerar på riktigt det sättet. Montolivo, Criscito, Marchisio, Gilardino – är ni så tuffa som ni borde vara? Har ni det som krävs här?

Kanske ändå.

Marcello Lippi ska ha en del av äran för comebacken, för sitt impopulära beslut att skicka in Camoranesi och gå över på ett mer ortodoxt 4-4-2 – men laget ska också äras där det bör. Italien bet sig in i matchen, började vinna de närkamper som de förlorat under den föregående halvtimmen. Daniele De Rossi gick in halvhjärtat i luftduellen som gav 1-0 för Paraguay, men tog revansch på sig själv och tystade de röster som ibland viskar att han är lite på låtsas, något av en alibiledare.

Italien var totalt sett helt okej, i stycken riktigt bra. Anfallsmetodiken fungerade. Släpp från mötande spelare tillbaka till en mittfältare som satte en rak djupledsboll på rättvänd löpare; under 60 av matchens minuter spelade Italien med bättre fart än jag sett dem göra på flera år.

Och bäst på plan var Simone Pepe. Där har vi en – nåja – ung landslagsfärsking vars framfusighet och vinnarvilja jag i alla fall inte behöver tvivla på.

Men Italien vann ju inte? Nä, och det berodde på att de mötte ett riktigt bra Paraguay. Jag håller deras anfallsuppsättning som en av turneringens bättre, och så länge deras mittfält orkade spela jämnt med Italiens så hade de lika goda förutsättningar som sina motståndare att vinna den här matchen.

Nu väntar förmodligen en målskillnadsaffär mellan de här två lagen om rätten att undvika Holland i åttondelsfinalen. Could go either way, it really could.

***

Återigen ett grovt, grovt misstag vid målet – och till skillnad från flera andra har Justo Villar verkligen inget att skylla på. Jag tror att den höga höjden i kombination med den lätta bollen ger en stor del av förklaringen till alla felbedömda ingripanden, men den här matchen spelades vid havskanten nere i Kapstaden.

Det var inget konstigt med flykten på den bollen.

/Erik Niva

Impossible Germany II

av Simon Bank

Det svåra med satir är att den ibland får så svårt mycket stryk av verkligheten.

Om jag skulle säga att tysk tv igår firade landslagets fantastiska spel med paralleller till partidagarna i Nürnberg, och att dessutom Ollie Kahn fanns med på ett hörn – skulle ni tro mig då?

Där ser ni.

Men det var alltså precis vad som hände. När ZDF gick in för paussnack efter Tysklands 45-minutersuppvisning mot Australien igår stod sportankaret Katrin Müller-Hohenstein i studion tillsammans med den gamle stormålvakten Kahn. Man gjorde som vanligt, gick igenom höjdpunkterna från halvleken som gått, och när bilderna från Miro Kloses fina 2–0-nick rullade förbi tappade Müller-Hohenstein greppet.

– Für Miroslav klose ein innerer Reichsparteitag! strålar hon.

– En inre rikspartidag för Miroslav Klose!

Rikspartidag är alltså samma sak som Nazistpariets partidagar. Uttrycker ”innerer Reichsparteidag” betyder att man upplever samma sorts extatiskt ohejdbara eufori som den nyfrälste nazisten gjorde i Nürnberg nån gång på 30-talet.

Det är ett uttryck, en form av svart humor.

Det är, dessutom, ett fenomenalt icke politiskt korrekt skämt.

Idag har både ZDF och Müller-Hohenstein fått ägna en hel del arbetstid åt att lägga sig på rygg och be om ursäkt. Till och med regeringen har kommenterat frågan, och Diter Graumann, vice ordförande i Judiska Centralrådet, har lyssnat noga, och försökt dämpa känslorna.

– Programledaren har beklagat det, ZDF har beklagat det, då finns det självklart inget ont uppsåt. Vi ska inte bli hysteriska, säger han till Leipziger Volkszitung.

Direktsändning, partidagar, klavertramp, Oliver Kahn. Här har ni alltihop på en tallrik.

/Simon Bank

The Lion Sleeps Tonight

av Simon Bank

Och så har vi kommit fram till prisutdelningen i kategorierna ”VM:s största besvikelse”, ”VM:s mest pressade stjärna”, ”VM:s märkligaste laguttagning” och ”VM:s mest dysfunktionella grupp”.
Och priset går till…
…Kamerun! 

Det här skulle vara deras VM, Samuel Eto’os VM. De hade lärt sig av de skandalösa förberedelserna före Japan-VM, då de strejkade bort en träningsvecka och hade researrangemang som hämtade från tågluffarens guide till galaxen. Nu var det Afrika, spel i Sydafrika där de har så många sympatisörer, och allt med en lagkapten som kom direkt från en trippelsäsong med Inter.

Det var antingen så. Eller så skulle vi lyssna på de andra signalerna, de där om en Milla-kritiserad Eto’o i konflikt-läge, redo för krig mot världen. De där signalerna vi såg när han sparkade ner Duda häromveckan och fick sitt andra gula kort på en minut. De kamerunska rapporterna om att Le Guen gett alla nycklar till Eto’o och därigenom tappat omklädningsrummet till strider och gruppbildningar?

Tja, idag kom bevisföremål 1A. Och det såg inte bra ut.

Le Guen höll Emana utanför laget. Okej, han har inte haft någon av sina bättre säsonger. Han petade världsmålvakten Kameni, som varit etta i sju år, för medelmåttan Souleymanou. Och han satte mittfältsmotorn Alexandre Song, som sägs vara den som protesterat hårdast mot Eto’os envälde, på bänken.

Kamerun hade kunnat resa sig som lag eller lägga sig som något annat. Och något lag såg vi aldrig till. De anföll med ett block, försvarade med ett annat, och spelade inget som liknar fotboll.

Japan gjorde precis det jag skrev om efter Englands-matchen, var löpvilliga (de sprang i snitt 340 meter mer än varje Kamerun-spelare före paus, nästan fyra hela vändor från straffområde till straffområde) och flyttade över i defensiven.

Japan är ett väldigt välorganiserat, hårdjobbande lag. Man måste spela bort dem, och Kamerun hade ingen som kunde bygga broar från backlinje till Eto’o. Till slut föll Eto’o in i gamla synder, och vandrade 50 meter hemåt för att försöka slå Japan helt på egen hand.

Precis före paus kom 1–0, på ett av få vettiga japanska anfall. Le Guen använde för andra gången (första var i träningsmatchen mot Italien i våras) Stéphane Mbia som högerback, och fick betala för det. Man kan spela folk på ovana positioner, men det blir ofta problem när man spelar kantspelare i mitten eller tvärtom. Mbia är en central spelare vecka ut och vecka in i Marseille, så när Matsui slog ett inlägg slog han på autopiloten och klev in som mittback.

Bollen seglade över honom, och Honda – Japans enda riktiga klasspelare nu när Nakamura varit skadad – skickade in bollen i mål.
Mbia hade ett mördarskott i kryssribban med ett par minuter kvar, men Kamerun klarade aldrig att bli tillräckligt mycket lag för att komma tillbaka, och idag är Paul Le Guen en pressad man i Kamerun.

1–0. Japan är svåra att slå, Kamerun slog sig själva den här gången också.

•••

Men – det fanns i alla fall en man att lita på i Kamerun.

Renässansgeniet Benoît Assou-Ekotto lallade runt med en frisyr från helvetet, hiphop-häng på shortsen och tvättrådslappen hängande över häcken. So Bobby Moore-ish.

Double Dutch

av Simon Bank

Det var väl det som fattades. Efter wobblande långskott, målvaktsreturer, rena målvaktstavlor, en idiothands och två idiotutvisningar skulle vi förstås få ett självåml också.

Trist om Danmark, synd om Simon Poulsen – som kommer få det lite jobbigt på träningarna i Alkmaar i höst – men absolut inte synd om Danmark.

Morten Olsen skickade in Nicklas Lazarus Bendtner, han ställde upp sitt lag med fyra backar, två defensiva mittfältare och en diamant framför dem som skulle hacka holländska uppspel.

Det gick faktiskt rätt bra, det får man säga, men det var lika mycket en fråga om en holländsk snedbalans som det var fråga om dansk försvarsbriljans. van Marwijk skickade in sina elva bästa spelare, vilket innebar att både van der Vaart och Whiskey Sneijder var på planen samtidigt, vilket dödade hela vänsterkanten och halva mitten. van der Vaart kan spela till vänster, men det betyder inte att han gillar det. Han gillar att vara där bollen är, alltså glider han oundvikligen in i planen för att leta upp den.

Då blev det som det blev: Sneijder spelade nära van Persie, van der Vaart spelade nära Sneijder, och så kunde Danmark koncentrera sig på att försvara rättvänt mot bolltrillande killar i mitten.

Och därinne har Danmark – det visade de igen – ett väldigt, väldigt bra mittbackspar.

Holland saknade Robben, förstås, hans dribblingar och sätt att utmana med fart. De blev långsamma i sitt passningsspel (Cruijff måste ha hatat vad han såg) och slutade så småningom att löpa sig till passningar. Även om van der Vaart är en bättre spelare än Elia så undrar jag om det inte är ett bättre alternativ att spela med Elia. Det var roligt att se Afellay (årets näst bästa omskolning av en spelare, snäppet efter Schweinsteiger) komma in, och spelet blev bättre med Elias direktare, mer naturliga kantspel. Det var förstås ingen slump att han la upp 2–0-målet på en tallrik för the sexy beast that is Dirk Kuijt.

Det kunde blivit mer till slut.

Danmark då? Ja, de såg ut precis som man kunnat förvänta sig. Deras bästa anfallsidéer, mer än ett par inlägg som Bendtner borde gjort bättre saker med, var skott från distans av Enevoldsen och Agger. Det var en period precis efter den där psykiska 1–0-knocken då de hade en hel del boll, men de såg mest ut att vara belåtna med att inte sättas under press ett tag. När sen Bendtner gick ut hade de absolut inga anfallsvägar alls.

Holland imponerade inte, men de kånkade hem tre poäng utan att svettas särskilt mycket. Danmark blev inte sönderplockade, men de visade inget som skrämde Kamerun eller ens Japan.

•••

Best of the rest?

•Dagen före Champions League-finalen sammanförde France Football de två franska ikonerna Michel Platini och Zinedine Zidane. De pratade länge, men det var mest ett samtal av den där tillrättalagda, överdrivet respektfulla sorten. Idag stod de bredvid varandra på läktaren, Michel fäktade med armarna för att visa löpvägar och det var… något annat. Gud, så vackert.
•Simon Poulsen har alltså inte ens gjort tio landskamper. Man måste lida med pojken, särskilt som han sattes i en riktigt knölig situation på det där inlägget.
•Morten Olsen är, för informations skull, den ende som både spelat och tränat sin landslag i över hundra matcher. Big Man.
•Christian Eriksen, Ajax 18-åring, fick en kvart istället för trollgubben Kahlenber (en besvikelse).
•van Persie såg väl lite… oskarp ut?

Nu ska jag springa som en vit man för att se en svart man spela fotboll.

/Simon Bank

So Gehen Die Deutschen

av Erik Niva

Ska jag berätta för er vad som är skillnaden mellan bra och dåliga fotbollsspelare, bra och dåliga fotbollslag? Jag kan göra det eftersom Joachim Löw definierade det för mig.

0,9 sekunder.

När Jogi Löw och Jürgen Klinsmann fick uppdraget att revitalisera det tyska landslaget för sex år sedan gjorde de mätningar som visade att det i genomsnitt tog 2,8 sekunder från det att en tysk spelare fick bollen tills det att han passade den vidare. När jag träffade Löw i Frankfurt inför EM 2008 förkunnade han stolt att den siffran då var nere i 1,8 sekunder.

Jag misstänker att han nu pressat ner sitt landslag ytterligare någon tiondel – men där har ni det. Det är den där förmågan att snabbt släppa bollen vidare som ger det här flytande, tempostarka anfallsspelet, som kontrast till bland annat Englands tröga offensiv.

Löpningarna utan boll är naturligtvis en förutsättning för att det här spelet ska fungera, men enligt Löw själv är det ägget snarare än hönan. Först och främst måste det präntas in i huvudet att bollen ska släppas vidare – snabbt – för att inte de där löpningarna väldigt snabbt ska bedömas som för jobbiga att göra.

Anyhow, some things change, but others stay the same.

På många sätt är ju det här ett helt nytt Tyskland – nya namn, nya bakgrunder, nya spelartyper och ett helt nytt spelsätt gentemot tiden före 2004 – men kvar finns samma skoningslösa effektivitet och samma Miroslav Klose. Även om han kunde – borde – ha gjort fem mål så förkroppsligade han återigen den här fantastiska tyska förmågan att höja sig när det väl gäller, att växa snarare än krympa i landslagströjan.

I samma kategori hittar vi ju hans polska kompis Lukas Podolski, som konsekvent är en baby i Bundesliga och en gammeldags skarprättare i Die Nationalmannschaft. Och som apropå ingenting ser ut som Pontus Wernbloom.

Sami Khedira ser förresten ut som Milan Baroš, och var en av fyra tyskar som var med och vann U21-EM i Sverige förra sommaren. Ytterligare två av kvällens startspelare – Thomas Müller och Holger Badstuber – hade åldern inne för att spela, men bedömdes inte platsa.

Allra bäst av de unga var förstås underbare Mesut Özil, som hittar de luckor som ingen annan ser i både löpningar och passningsspel. Han filmade uselt och saknade ett mål, vilket var det enda som hindrade honom från en ren femplusinsats.

Den tyska fotbollsframtiden är så ljus att de borde bära svetsglasögon, på både lång och kort sikt. Alla turneringsresultat tyder på Tyskland har Europas klart bästa spelare i ålderskategorin 18-24 år, men innan de hinner börja dominera fullständigt så ska det här världsmästerskapet spelas av.

Tyskland vinner ju ingen turnering tack vare 4-0 på ett föråldrat Australien klädda i rugybtröjor, men de la ner en intentionsmarkör som var långt mycket tydligare än något några andra visat upp under turneringens tre första dagar.

Dom kommer att vara där eller någonstans i närheten när det drar ihop sig om en knapp månad.

***

Ett sorgligt Australien förtjänar egentligen inte ens att jag drar den här lansen för dem – jag vet ju att det finns en häpnadsväckande stor andel människor där ute som tycker att alla avblåsningar berättigar kort av valfri färg – men utvisningen på Tim Cahill var naturligtvis en obegriplig överreaktion från domaren.

/Erik Niva

Sida 99 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB