Satt länge vid köksbordet i morse och läste i DN och SvD om den finansiella krisen som sprider sig från USA som en löpeld runt världen.
Svårt att veta var och hur det ska sluta, vems fel det är från början (förutom de amerikanska investmentbankerna) och vilka som kommer att drabbas hårdast.
Som vanligt blir det väl de som redan har det svårt som får det svårare. Och de som har lånat över sina tillgångar.

I alla fall är det efter sådan läsning svårt att tycka synd om de arbetslösa serie A-tränarna, som Roberto Mancini, hur mycket jag än uppskattar honom i övrigt. Mancini har, som jag skrev om i tidningen förra veckan, fem miljoner kronor netto i månaden från Inter. Ingen dålig a-kassa.
Tänk att vara ledig med sådan lön! Vad man skulle kunna göra. Studera, resa, engagera sig i välgörenhetsprojekt…
Ändå går så många av tränarna bara och längtar tillbaka till fotbollen. Jag har pratat med bland andra Gigi De Canio och Nando Orsi om det där och om hur allt man vill är att ha ett lag, att vara kvar i fotbollens speciella värld, i gemenskapen med grabbarna  – det enda liv de här killarna känner till, ända sen unga år.

Nedan ser ni mig och Mancini för fem år sen, under ett av våra möten, då han var på väg upp som tränare och höll i Lazio. Jag hade 40 graders feber minns jag och det var 40 grader ute också, Rom i augusti. Man har mått bättre. Men vårt fotbollssnack, om hur Lazio skulle spela fartfyllt och offensivt, var mycket intressant.