På måndag far jag till Milano som sagt, för Inter-Manchester United.
En mäktig match  – och jag längtar.
I kväll fick jag dock veta att en av de vänner jag alltid brukar ta mig tid att byta några ord och ta ”un caffé” med kanske inte kommer att vara där längre.
Candido Cannavò, en av Italiens mest legendariska sportjournalister och i 19 år Gazzetta dello Sports chefredaktör, vårdas på sjukhus och det är oklart om han kommer att klara sig.
Cannavò kände alla: påven, Schumacher, Ronaldo, Maradona, Enzo Ferrari. Trots alla stora möten med idrottens mäktigaste har han ändå alltid förbilvit ödmjuk.
Han var den som introducerade mig på Gazzetta dello Sport och jag har lärt mig så mycket av honom; om italiensk fotboll, italiensk sportjournalistik, men framför allt om livet.

Jag hade sökt Candido i eftermiddags, för en kommentar om Zlatan och Champions League på tisdag. Nu vet jag varför han aldrig svarade. Kanske blir det inga mer samtal med honom.

Det pratas mycket om vad som är god sportjournalistik. Ett vet jag: när jag gick med Cannavò på Milanos gator stannade folk spontant och applåderade honom, sa ”complimenti”, bugade.
Så mycket har han betytt med sin förmåga att  med sin känsliga penna göra sporten till något mer, något stort nog att få vanligt folk att stanna på gatan i respekt.
Bättre betyg kan man inte få.

/Jennifer

Härom året skrev jag om den store lille sicilianaren på min fredagssida. Här är den texten

Han skrev sin första artikel 1949.
I över femtio år har han arbetat på världens främsta sporttidning.
Han har skakat mäktiga händer, sett stjärnor tändas och slockna.
Ett möte med Candido Cannavò är en lektion i sportjournalistik – och levnadskonst.

 Bland det första jag alltid gör när jag kommer till Gazzetta dello Sports redaktion på Via Solferino 28 i Milano är att kila en trappa upp. Där finns Candido Cannavòs kontor. Vid skrivbordet sitter en av idrottsvärldens mest inflytelserika män och arbetar. Vad annars? Visst, Cannavò är 77 år, men sluta jobba, varför då?
Cannavò har varit med om att skapa en del av den sportjournalistik vi i dag tar för given. Han anställdes som 19-åring på lokaltidningen ”La Sicilia” och kom 1955 till Gazzetta dello Sport. 1983–2002 styrde han som chefredaktör den anrika, tongivande tidningen. Under hans ledning utsågs den av Internationella olympiska kommittén till ”världens bästa sporttidning”.
Att gå med Cannavò på Milanos gator är en fascinerande upplevelse. När folk ser den lille vithårige mannen stannar de på gatan, bugar, applåderar. Så stor respekt väcker han. Lika fascinerande är att höra alla hans minnen och berättelser. Det är matcher och mästerskap, mäktiga män – och magiska möten. Frukost med Ronaldo och Pelé. Risotto-lunch med den legendariske Enzo Ferrari. Maradona på besök på redaktionen. Den långa bekantskapen med Gianni Agnelli, Fiats och Juventus nu bortgångne herre. Cannavò berättar också gärna om när påven välsignade honom och om Michael Schumachers trevliga bröllop.
Men de 77 åren har också gett honom insikten att sporten, och livet, även har en mörkare sida. Han berättar om bomberna över hans Catania, den 8 juli 1943. Inom sig kan han fortfarande höra skriken från de som inte undkom.
Han minns också den 5 maj 1949, hur han satt på ett tåg, i tredje klass. Tidig morgon, stopp på en liten station i sydligaste Italien, en tidningsförsäljare som ropar: ”Läs allt om tragedin! Grande Torino finns inte mer. Lagets plan störtade mot Superga-berget”. Italiens främsta fotbollslag hade förintats, konduktören grät när han klippte Cannavòs biljett.
Själv grät chefredaktören när Marco Pantani åkte fast för dopning – och när beskedet kom om dennes ensamma död på ett slitet hotellrum i Rimini, på Alla hjärtans dag 2004.
Bland de andra mörka minnena finns tragedin på Heyselstadion, terrordådens svarta september-OS 1972 och raden av spel- och mutskandaler. Cannavò om någon vet att idrotten har en smutsig baksida, att den är en miljardindustri som måste hårdgranskas.
Och han menar att sporten, dess stjärnor och vi som bevakar dem har ett gemensamt ansvar:
”Vi når ut, vi påverkar. De som bara vill ha resultat och idolporträtt i tidningen får läsa programblad och supportertidningar. Det är inte journalistik”.
Ord att ta till sig – för såväl de som skriver, de omskrivna och de som läser. Men mötena med Cannavò är också en påminnelse om vikten av att uppskatta kunskap och erfarenhet. I Sverige hade han med största sannolikhet löst korsord och klappat katten. Ersatt av en 20-åring med attityd och cool frisyr, oförstående inför mycket utom det egna egot. Jag har också varit där som riktigt ung, det har de flesta.
Men ju mer man vet, desto mer vet man hur lite man vet. Vi är dåliga på att komma ihåg den sanningen i Sverige. Det är inte bara fotbollsproffs som åldras bättre i Italien.
Inför Cannavòs livserfarenhet och livsglädje (motionscyklar varje morgon, skriver poesi, ger komplimanger) blir jag ödmjuk.
Ofta är det genom att blicka tillbaka som vi ser framåt.

/Jennifer