Tänk att få vakna, tidigt en morgon, höra en koltrast…

Äh, jag är i Göteborg, jag sov tills halva förmiddan hade gått, och om koltrastarna är ute så gör de ett uselt jobb.

Big deal. Idag är det Gais.

Första besöket på Nya Gamla Ullevi, arenan som ligger en bit från Gamla Nya Ullevi, nästan exakt där Gamla Gamla Ullevi låg förut.

Och just namnfrågan har ju stötts och blötts så det står härliga till. Med två timmar till match är det väl hög tid att skicka in sina egna fem cents i den här debatten. Ni kan storyn vid det här laget: Sture Allén, före detta ständig sekreterare i Akademien, språkvårdare och konsult, hyrdes in för att göra en genomlysning av döpandet av den nya arenan.

Han la ner 32 timmar, fakturerade 1400 kronor per timma, totalt kostade det 45 000 kronor för att slå fast att arenan skulle heta… samma som den förra: Gamla Ullevi.

Det här har ju retat upp folk. Det har ironiserats och rasats, tagits billiga poänger och skrikits.

Gert Fylkingsk populism. Kunskapsförakt i sin dummaste, fjantigaste jävla prydo.

Om en arena, ett landmärke och en representant för en hel stad, ska heta något så är det ju en viktig fråga. Är vi överens om det? Vem ska bestämma, då? Förslagsvis någon som vi tror kan överskåda betydelsen – internationellt och nationellt och i dag och om hundra år – av valet.

Göteborg kom fram till att Sture Allén, med sina speciella kunskaper, var rätt man för det viktiga jobbet. Han la ner en knapp arbetsvecka på det, och fick betalt därefter utifrån en högst normal konsultlön.

Så vad är problemet? Allén fick kanske inte betalt för 32 timmar, han fick betalt för de 50 000 timmar han lagt på att bilda sig, sätta sig in i sammanhang, bli en intellektuell med perspektiv och kunskap. Efter skatt får han ut lite drygt 20 000 kronor för besväret, en extrautgift som vi väl kan enas om är rätt liten i sammanhanget (arenan kostade runt 350 miljoner).

Gamla Ullevi var rätt namn. Ett bra namn. Job well done, Sture. Däremot är det skandalöst att Göteborg hyrt in Anders Lundin för att konferenciera invigningen – en åsikt som svensk sportjournalistiks mest briljant bittra gubbjävel, GP:s Ulf Stenberg, förfäktat med sin Noël Cowardesqueska fjäderpenna.

Det borde förstås vara Loket eller Oldsberg. Eller Sten-Åke Cederhök på länk.

•••
•••

En sak till, i vår närsynta allsvenska förälskelse så kan det vara väldigt roligt att backa ett steg och se på saken utifrån, nyktert och fint.

Men eftersom jag inte orkar så är det bra att engelskspråkiga Sverige-tidningen The Local finns. Här har ni deras take on the allsvenska. Även om jag inte är helt säker på att AIK är Millwall så är det rasande underhållande läsning.

/Simon Bank

Papper i maskin efter att ha lämnat guldfesten. Nu ska här skrivas.

Den korta rapporten kan ni förstås få redan här:

KFF-produkten Joachim Lantz lät mest, brassekolonin med bihang dansade mest, Wastå kan nog ha vägt mest, Rydström pratade mest, Tobbe Carlsson stal med sig mest av Örjans valls gräsmatta, Kjell Nyberg njöt mest, Nanne Bergstrand filosoferade mest och enligt rapporterna var det rena rama eriksgatan för KFF-bussen på vägen hem till isterbandsland.

– Nu ska vi stanna upp, sa Nanne.

Okej då. Själv tänkte jag i hederlighetens namn ta och summera min egen allsvenska. Vi yrkesskrivare blir alltid synade av er läsare, så jag tänkte göra det lättare för er den här gången.

Här är vad jag skrev inför allsvenskan:

•Årets spelare: Henrik Larsson.
Facit: Helt okej, men det kunde ju en apa räknat ut.

•Årets genombrott: Denni Avdic.
Facit: Nja. Med tvekan godkänt. Denni var okej, men kan mer.

•Årets tummar: Hålls för Gabriel Özkans lår.
Facit: En vettig invändning. Låren höll inte, men när de väl gjorde det var Özkan superb.

•Årets värvningar: Helgi Danielsson, Roni Porokara, Sebastian Rajalakso, Jorge Ortiz.
Facit: Med beröm godkänt. Danielsson och Porokara har varit mycket bra, Rajalakso var ett av årets stora genombrott. Ortiz var ojämn, men bäst av AIK:s utlandsköp.

•Årets flopp: IFK Norrköping.
Facit: Mitt i prick.

•Tabelltips:
1. Elfsborg (en placering fel)
2. AIK (tre placeringar fel)
3. Kalmar FF (två placeringar fel)
4. IFK Göteborg (en placering fel)
5. Djurgården (sju placeringar fel)
6. Helsingborg (två placeringar fel)
7. Malmö FF (en placering fel)
8. Hammarby (en placering fel)
9. Halmstad (en placering fel)
10. Örebro (tre placeringar fel)
11. Gefle (två placeringar fel)
12. Gif Sundsvall (tre placeringar fel)
13. Gais (två placeringar fel)
14. Trelleborg (fyra placeringar fel)
15. IFK Norrköping (en placering fel)
16. Ljungskile (två placeringar fel)

Facit: Jag är väldigt nöjd, faktiskt. Helt snett ute på ett enda lag (Djurgården) och fel ute på ett (Trelleborg). Att spika exakt placering är gissningstävling, men fjorton av sexton lag i helt rätt tabellsegment är mer än okej.

Skyttekung: Iván Óbolo, AIK.
Facit: Hyfsat gissat. Tio mål, sjua i skytteligan. Óbolo drogs ner av ett dysfunktionellt AIK.

Totalt sett? Rätt okej, ovanligt få saker att skämmas över. Hur gick det för er?

/Simon Bank

Just det, en sak till.

I dag åker IFK Norrköping till Råsunda för att slita för sin överlevnad i det paradis vi alla känner som allsvenskan.

Skälen bakom deras prekära situation (jag tippade Peking näst sist och är lite besviken på dem) är förstås såväl många som komplicerade, och bara hälften av dem stavas ”Jingblad”.

Men okej, en grundläggande sak:
Anonyma Alkoholister har en definition av sinnessjukdom som lyder så här: ”Sinnessjukdom är när man gör samma sak om och om igen, och varje gång förväntar sig ett nytt resultat”.

Apropå inget alls.

/Simon Bank

PS. Just det. Rubriken. En referens till den alldeles ljuvliga, ljuvliga, ljuvliga filmen Me, You and Everyone We Know.