Jaja, ni får ha överseende med att torsdag redan snubblat iväg innan vi hunnit med att sätta tänderna i en oerhörd onsdag, men jag har hängt med Beyonce och Robert Laul.

Bättre sent, och allt det där.

Grundkursen är förstås de regerande och blivande engelska mästarnas världsklassvändning i Wigan.

Carlito Tevez vände ryggen till, en formtoppad Michael Carrick bombavslutade ett handbollsanfall – och Wayne Rooney höll på att bryta nacken på köpet.

Om Carrick var dagens slutstridshjälte där så var en gammal Celtic-spelare dagens medaljmördare norr om gränsen. 
Hibs Derek Riordan har haft en bra vecka.  I helgen avgjorde han Edinburgh-derbyt i slutminuterna, hyschade Hearts-fansen – och höll på att få en smäll på käften.
I går böjde han in 1–0 mot Rangers, Nacho Novo kvitterade till slut – fast var bollen verkligen inne? – men det lär väl bli som Hibs-fansen sjöng:
Rangers – you gonna win fuck all.

Den här delen av medie-Sverige höll förstås mest koll på Ligue1, med ett speciellt öga på…

…Saint-Etienne.
– Vi måste vinna för att överleva, sa keepern Jérémy Janot.
I paus låg de under med 2–1 mot monumentalt mediokra Le Havre. Sen sattes livräddningen in. Jobba er fram från 2.50 på det här klippet för att se ett lag börja andas igen.

…Mateja Kezman.
Äntligen ett mål för PSG. Senast vi berättade om honom hade han blivit ovän med hela klubben efter att ha kastat PSG-tröjan.
Han har, om man säger, lärt sig läxan.

…Marseille.
så hade OM sänkt Nissa och satt hård press på…

…Bordeaux.
Och det började ju uselt. Chalmé klumpkapade Danic, 1–0 till VA på straff. En frisparksvariant senare hade Bordeaux chansen att rädda sin guldjakt. Och gissa tre gånger vem som hade huvud nog att ordna det.
Mais oui, till 1.10 gånger pengarna:
Le Génie Gourcuff.

Och vad kan vara finare än en glittrande guldstrid?

Ja, det skulle väl vara en Granqvist-dansande Yaya Touré då.

Barça lekte till slut hem cupfinalen mot Athletic, det enda vi har kvar att göra är att rapportera om ett gäng fina mål av smurfarna Messi, Bojan och Xavi. Och om en tv-skandal av nordkoreanska proportioner.

Eftersom det var katalaner och basker som möttes förväntade sig ingen att vi skulle få se inkastade blommor och knutna nävar över hjärtan under den spanska nationalsången.
Istället fick vi se… ingenting. Spanska tv-kanalen TVE valde att inte visa nationalsången för att undvika skandaler. Och i Spanien känner man igen censur när man ser det, vilket resulterade i att kvasten gick på kanalen idag. En av de ansvariga för produktionen fick sparken.

Hårda bud.

Nu: Från en cupfinal till – ett par cupfinaler till.

I dag lyfter vi på vår romerska gladiatorhjälm för Lazio, Grande Lazio, som hade precis hur kul som helst igår kväll.

För första gången på 28 år gick Coppa Italia-finalen till straffar. Vill ni ha hjältar? Ni får Zarate, som vek in och sköt hål i nätet. Och ni får Muslera (som handflatade undan Campagnaros straff) och Dabo, som avgjorde dramat, fem minuter in på det här klippet.

I Turkiet är Besiktas på väg mot sin första dubbel någonsin. My Man Bobo såg till att Feners cupförbannelse håller i sig, med en mörsare och en fin nick.

…och om ni tyckte att Bobos dyngskott var imponerande så är det förstås bara eftersom ni inte sett argentinaren Nacho Scocco klyva ribban för AEK i derbyt mot Panathinaikos. PAO behövde en halvlek och en Daniel Majstorovic-kollision på sig för att hämta sig.
Billig straff. Men väl slagen av Gabriel.

Mer cup? You bet. Gamla fina Hajduk har blivit unga, inte så fina Hajduk.¨
Dinamo mosade dom med 3–0 i den första av två finaler, och Hajduk skämde ut sig när både Buljat och Linic åkte ut före paus. Season over for Bili.

– Domaren var bra. Straffen var korrekt, precis som det röda kortet till Jurica Buljat. Däremot tyckte jag att det röda till Linic var lite för hårt, menade Slaven Bilic som förstås var på plats.

Ännu mer cup?! Jaja. I Ukraina har Dynamo Kiev drabbats av Hamburg-syndromet efter lite för många matcher mot Sjaktar Donetsk. Ut i Uefa-cupen, och nu torsk i den första cupfinalen. Tall Pole Mariusz Lewandowski gjorde matchens enda mål. Billigt var det också.

Och med det laddar vi upp för den hjärtliga mysmatchen Leeds–Millwall, och som present på vägen får ni ett par tänkvärda ord från duleejohnson.com:

– Life is full of surprises. Greater things start with humble beginnings. Such is life and with God everything is possible.

Så det så.

/Simon Bank

Jag har tappat stinget. Förra helgen var det bröllop, i lördags lämnade jag planeten fotboll för att under ett dygn ägna mig åt en återträff med Kinna IF:s juniorlag m/1991.

Men det fina med internet är att man alltid kan komma ikapp.

Så låt se… vad hade vi i helgen?

Ja, först och främst det här, förstås. Men det noterade ni ju allihop.

På öarna var det Derby Day igår.

I Manchester inventerade Ferguson sina lugn-oaser och sina sulky stars medan de joggade hem 2–0 mot City. Ska man läsa in något i Ronaldos bäbisuppförande så var det nog mest positiva saker. Han vill nåt.

Annars? Teves såg tajt ut. Och Aaron Lennon var på besök.

I London bröt Hiddink säsongens märkligaste hoodoo när Chelsea – efter fem missar – lyckades slå ett big-four-lag igen.

Mest uppseendeväckande var att både Cesc och Wenger anklagade Didi Drogba för att – håll i er nu – HA FILMAT! Shocking.

Lördagsrester: Liverpool hade med både Stevie Wonder och Nando Torres mot West Ham. Nuff said. Game over på en minut.

Mer match för pengarna i Hull. 1–2 mot Stoke. Falluckor öppna. Phil Browns head-set vibrerar. Snyggast? Liam Lawrences new-balls-belter of a goal för 0–2.

I kväll stannar världen för att se vad Mark Viduka kan göra i den match han rankar som den viktigaste han någonsin spelat. Det betyder en del. Fog on the Tyne, och det kommer att kännas märkligt för många att se Viduka försöka sänka sitt gamla Boro ner i det eviga mörkret.

Eller hur, Alistair Griffin?

Och, för redovisningspliktens skull: Tottenham did have Ledley at the back mot Everton. Klubbkaptenen har annars ägnat helgen åt att sitta inne, bråka med dörrvakt, anklagas för misshandel och rasism. En ovanlig spelare i en vanlig Premier-League-player-kind-of-utekväll.

Kvällen före.
Dagen efter.

Helgens stora match var förstås kvalsemin Millwall-Leeds, med en polis på två nerresta Leeds-fans. Ingen end-taking, inga våldsamma slagsmål – bara rätt många som inte kommer att kunna gå på fotboll på rätt länge.
New Den.
Same old Millwall.

Och här någonstans hade Kenny Pavey stått om han inte varit upptagen med Häcken.

Annars är månadens man i engelsk fotboll en Evertonian. Kulturminister Andy Burnham har vi skrivit om förut. Nu skriver vi bara under på hans åsikter.

•••
•••

North of the border spelades årets tyngsta titankamp, och tack vare en tap-in av Steven Davis – som visar vikten av att behålla farten i ett anfall, även när det bara ser halvfarligt ut – talar allt för att pendeln svängt över till Rangers-sidan av Glasgow. Första titeln sedan 2005 på väg in.

Dessutom var det en lugn lugnare matchdag än vanligt.

•••
•••

Över kanalen, över gränsen, in på Stade de France och rakt in i en söderhamns-tragedi.

Rennes var ju i cupfinal, för första gången på en och en halv evighet. De hade tagit sig dit utan att släppa in ett enda mål på vägen, och kapten Petter Hansson var skadad men tillräckligt frisk för att spela.

Det var, helt enkelt, en väldigt speciell dag. Två lag från Bretagne möttes, för första gången någonsin, i en cupfinal – och L’Équipe gjorde om hela tidningen till ett bretagneblad. Historia, historia, en fruktansvärd historia.

Gillar man underdogs gläds man åt att Guingamp och Eduardo dos Santos vände och vann med ett kampmål med sju minuter kvar.

Gillar man Petter Hansson känns det ofantligt tungt alltihop.

I går kom Rennes hem till Bretagne igen. De togs emot av 500 fans och borgmästaren.
– Det finns inga ord som kan göra vår besvikelse mindre. Men jag minns den formidabla prestationen i den här cupen, vi får inte glömma de stora ögonblicken, suckade Guy Lacombe.

•••
•••

Upp en bit till! Och ner! The curse of Schalke togs till hittills otangerade nivåer i helgen. Det räckte alltså att Felix Magath tillkännagav att han ska träna Schalke för att hans Wolfsburg skulle rasa ihop totalt.

Mario Gomez hängde en nick efter en halvminut, lyckades med en offsidefälle-fälla efter en halvtimme, gled iväg till ett kvalitetsmål med vänstern efter paus och tryckte in en klinisk nick som dessert.

Och så gjorde förstås allas vår Super-Bosna-Dzeko ett också.

Vill ni ha mer? Okej. Werder och HSV fortsätter leva i sin egen upplaga av Groundhog Day.

Bremen vann den här gången också, tack vare portugisklumpen Hugo Almeida.

På annat håll fortsätter FC Ribéry att stapla poäng så fint så. Enda missen de gjorde mot Cottbus var att Butt inte släppte in Timo Rosts fina cykelspark.

Nu blev det alfapet-namnet Kuba Blaszczykowski och Hoff-Demba Ba som gjorde upp om diplomet för helgens tyskmål istället.

•••
•••

I Serie A nöjer vi oss med att konstatera att Super-Mario fortsätter sitt korståg mot läktarna och ribborna, men att Marcolini och hans grabbar ställde in sköldfesten. For now.

Och om Bologna hänger kvar SKA de i all hederlighet namn resa en staty utanför Dall’Ara-stadion, och den statyn ska se ut exakt som Marco Di Vaio.

Mer att rapportera från stöveln?

Skulle väl vara en romersk raket i så fall, fast den inte betydde nåt.

Och att det här rövarbandet är tillbaka där de hör hemma.

•••
•••

Spanien? Ni har redan insett att Barça visade både alla kvalitéer som skickat dem till CL-final – liksom all den naivitet som gör att de inte är favoriter i den.

•••
•••

I Turkiet verkar det som att guldet trots allt blir kvar i Istanbul, hos lillebrorsorna i Besiktas. Jag har sett dem för lite i år, men ni som följer dem mer noggrannt kan kanske berätta om det finns något i hela världen som säger att Bobo inte skulle klara sig alldeles utmärkt i Premier League?

•••
•••

Grattis, Porto! Campeões!

•••
•••

Så lite svenskskörd på det, och som helt-jävla-vanligt är det Eredivisie som levererar.

Andreas Granqvist gör bara Maradona-mål i år (58 sekunder in), men lika imponerande är Marcus Bergs cheeky hälavslut alldeles i början av klippet.

Patrik Vingelben gjorde ett tröstmål mot AZ. Hans andra för Heerenveen.

•••
•••

Undrar ni hur Fredrik Ljungberg har det?

Jo, efter det här är han mest diplomatiskt sur på de transatlantiska domarna.

•••
•••
Och om vi nu är över på den sidan Atlanten var annars helgens i särklass största match Rosario-derbyt mellan Rosario Central och Newell’s Old Boys.
If you’re in it for the goals är det förstås Newell’s egenutbildade hjälte Mauro Formicas mörsare (1.50 in) som får igång er. Men det är ju publikbilderna som gör det mödan värt.

•••
•••

Och med det som uppvärmning kanske ni är redo för 2009 års vackraste mål hittills? Från crossbollen, via dribblingarna till den sista Cruijff-vändningen och avslutet: Nilmar mot Corinthians.
Bättre än Granqvist.

•••
•••

Så dribblar man. Nu vet ni det. Simon Banks grundkurs i fotbollsteknik.

De av er som inte klarar det kan alltid kompensera det med att träna frisparkar istället. Det har RSCA:s Mbark Boussoufa gjort.

•••
•••

Vi har klarat av helgens frispark, helgens dribblingsräd, helgens svenskmål, helgens cykelspark och helgens kanoner.

Nåt annat… jo, just jävlar, helgens märkligaste biljardstöt. Tack vare grabbarna på 101greatgoals har vi hittat Pedrão, för Sport Recife mot Gremio Barueri.

•••
•••

Med det tror jag att vi är redo för en alldeles ny vecka.

Om det känns måndagsjobbigt ska ni bara se till att tänka på att det kunde varit värre. Ni kunde, till exempel, varit fans till Crvena Zvezda. Det här är månaden när styrelsen sagt upp sig, tränaren Cedomir Janevski lämnat och man sjunkit djupare ner i kris än vad som borde vara möjligt.

I onsdags hade man chanset att rädda det sista lilla av äran genom att ta sig till final i cupen. Semifinal, på en ministadion ute i provinserna mot mediokra Sevojno, ett mittenlag i andraligan från en stad med 7000 invånare.

Hur det gick?
De kämpade, de slet.

Och de skämde ut sig.

Så illa har ni det väl inte, va, trots allt?

/Simon Bank

Efter en väldigt speciell påskafton, med Djurgårdens värsta stjärnsmäll sedan 0-4-niten mot Assyriska i cupen, är det dags att förmedla folket filmerna från fotbollen.

Eftersom Erik Niva redan stampat av på Öarna så kan vi väl fortsätta där.
Macheda i all himmelsblå, djävulsröd ära – dagens tyngsta mål gjordes ju av tremetersmannen Andy Carroll för Toon. Den poetiska rättvisan i det där (hur rättvist det var på gräs kan diskuteras) ligger i att Carroll var den ende NUFC-spelaren idag som är uppväxt vid Tyne. Från matchen rapporterar vi annars mest att Alan Shearer kanske borde förklara för sina pojkar hur man organiserar sig vid defensiva fasta.

Om Carroll var tyngst och Macheda yngst så var förstås El Niño snyggast. van Basten hade gillat Torres motoriska mästerverk mot Blackburn. Och nä, han hade nog inte gnällt på Daniel Aggers missil heller.

På annat håll i titelkampen: I Sydvästra London låg Chelseas drömmar och kippade efter luft när de slängde bort tre mål av en fyramålsledning. Hela kalaset har ni här.

Spurs ex-player Mido försökte ta sig an Arsenal på egen, akrobatisk hand, men det räckte ingenstans när the Gooners för andra gången den här veckan trampade gasen i botten efter paus. 4-1, snyggast var ett mål av en liten ryss som allt mer ser ut som en riktigt fin Arsenal-spelare.

Och just det. Det finns ryssar på annat håll i norra London också.

•••

Upp, upp och vidare.

Nere i stöveln har det gått hål i Juve. Tre mål i nacken för andra gången på en vecka. Att det hände mot Gasperinis genovesiska Grifoni var en klen tröst. Domaren var sämst, och med Milito borta var Motta kung. Två mål, det här var finast. Genoa mot Champions.

Dagens partitissima var däremot, och naturligtvis il derby della capitale, i skuggan av en jordbävning.
Efter en minuts tystnad vräkte Lazio igång i överljudsfart. Roma kan hänga med på Shearers genomgång om organisation på defensiva fasta. Och om ni blundar genom det debila anslaget i det här klippet kan ni se Zarate göra ett av helgens allra läckraste mål, ett par sekunder efter Pandevs 1-0.
De Rossi loopskallade in en reducering, men det var Lazios match. Och Kolarovs.
Stämningen? Bra tryck i Curva Nord. Och Igli Tare lyckades få till och med hundvalpen Spalletti ur balans.

I Milano fick Zlatan Ibrahimovic en straff när danske superstjärnan-to-be Simon Kjaer var för kärvänlig. Men Palemmo vore inte Palemmo om man inte ibland är mer pazza än självaste mästarna Inter. Due a due.

Och om vi nu är inte på pazza-temat: Bröderna mål keeps getting the job done at Doria. 3-1 i Lecce, Pazzini 1, Cassano 2 – både första och andra kom på straff.

Lördagens italienske Andy Carroll heter Cesare Natali, det var han som hängde blytunga 2-1 för kämpande Torino mot Catania. Snyggt var det också.

•••

Från den katalanska fronten kan vi bara tänka oss hur det lät i Recres omklädningsrum före avspark på Camp Nou:
– Grabbar, det här blir tufft. En jävla koncentration första tio nu, så tar vi det därifrån.
47 sekunder senare. Iniesta. Tack för idag.

På El Madrigal gjorde Malagas portugisiska pendeltåg Duda samma sak som i höstas – ett fint mål mot Villarreal.

•••

Och på den franska fronten?
Nuttin much, really. De som skulle vinna vann. Men vi ska förstås rapportera om Europas största målskyttesensation den här veckan.
Toulouses superhjälte André-Pierre Gignac gjorde sitt nittonde mål för säsongen. De 18 första gjorde han med högern. Så här gjorde han då till slut mot Nantes.

•••

Så lite Bundesliga, förstås.

Jürgen Klinsmann lives to fight another day. Det ska han, som allra oftast, tacka Franck Ribéry för. Franck låg visst bakom den här hyfsade frisparksvarianten också.

I serien ”Edin Dzeko gör mål” har vi kommit till uttröttningens gräns. Ni vet vad den här bloggen tycker om honom – och om bosniske parhästen Misimovic – och nu nöjer vi oss med att presentera hans målfacit de nio senaste matcherna i Bundesliga:
Två mål, ett mål, två mål, ett mål, ett mål, ett mål, noll mål, två mål, ett mål. Här har ni allt nyttigt från dagens match mot M’gladbach.

•••

I Turkiet väntade Sivasspor länge på något gott mot Antalyaspor, tills Budar levererade i slutminuterna och såg till att tåget ångar på i guldstriden.

•••

Och för att avsluta det här nattsvepet med något roligt så konstaterar vi att Bruno Alves, Portos mittbacksmördare som var så monumenalt medioker mot Manchester United, fick en liten minirevansch idag. Amadora, ligan, frispark från 32 meter.
Well done, son.

Förresten… har vi tid med ett meddelande till Ragnar Sigurdsson innan helgen är över?
Bra.
Det var bara Necaxas gamle argentinare Eduardo Coudet som hörde av sig och hälsade att allt du kan göra kan han göra bättre – och en vecka tidigare.

/Simon Bank

Uefa-svepet får vänta tills morgonen. Efter en lång dags färd mot gråfukten i gamla Svedala, sitter jag på redaktionen och går igenom dagens skörd av spansk glädjejournalistik.

Vill ni ha en bit?

Okej då.

Marca, först, ror iland ett litet miniprojekt jag själv hållit på med ett och ett halvt år (I’m not that fast). Det handlar om statschefer och lagen de håller på, och även om det mesta är känt är det rolig läsning.

Om vi slår ihop mitt och Marcas så har ni följande facit (och, för all del, fyll gärna på):

Ryssland:
Presidenten Dmitrij Medvedev håller på Zenit.

Tyskland:
Förbundskanslern Angela Merkel sägs hålla på Energie Cottbus.

Turkiet:
Premiärminister Recep Tayyip Erdogan, som själv spelad som halvproffs, håller på sin barndoms Kasimpasa. De har till och med med döpt sin arena efter honom.

Portugal:
Premiärminister José Sócrates är en Benfica-man.

Sverige:
Statsminister Fredrik Reinfeldt är djurgårdare. Kung Carl XVI Gustaf är medlem i AIK men har påståtts vara djurgårdare. Eventuellt var det ett skämt. Klubbtillhörigheten alltså, inte kungen.

Frankrike:
President Nicolas Sarkozy håller på Paris Saint-Germain, sedan länge. Har till och med gett råd till Le Guen i direktsändning, och är god vän med Lyons president Jean-Michel Aulas. Har blivit öppet kritiserad av Lilian Thuram, och när han besökte landslagets omklädningsrum förrförra sommaren såg Thuram till att inte vara där. Presidentfrun Carla Bruni sa i en färsk dokumentär att enda gången hon bråkar med Sarko är när Frankrike möter Italien.

Spanien:
Premiärministern Rodriguez Zapatero är den förste spanske ledare som är cule, Barça-supporter.

USA:
Prez Barack Obama sägs hålla på West Ham. Kan någon kolla vad han tror om Savio Nserekos framtid i klubben?

Storbritannien:
Premiärminister Gordon Brown är die-hard Raith Rovers. Utrikesminister David Miliband är lika mycket Arsenal.

Kanada:
Premiärminister Stephen Harper målas ut som United-fan, men jag tror att det mest handlar om att han hängt med Owen Hargreaves.

Brasilien:
President Lula är Corinthians to the bone.

•••

I AS förklarar man Real Madrids succé under Juande Ramos (don’t mention the scouse) med hans och assistenten Marcos Álvarez nya fysiska träningsregim.

Vänta nu här. Har vi inte hört den förut?

Jo, just det. Så lät det i Tottenham också i början. Låt oss gå vidare till andra tråkigheter.

•••

FHM har listat Spaniens 21 tråkigaste kändisar, och det finns plats för en del fotbollsfolk på den – kärleksfulla – listan.

Raúl är med, liksom Vicente del Bosque. Vidare är både Rafa Nadal och Sergio Garcia nämnda.

Och eftersom det var el Mundo Deportivo, Barça-lojal till förnuftets gräns, som skrev om det kunde de förstås inte låta bli att konstatera att både Nadal och Garcia är Madrid-vita in i själen.

•••

Just det, sen behöver jag er hjälp med en sak. I tisdags satt jag ju på El Madrigal och såg Villarreal–Arsenal. Jag var inte ende skandinav på plats. Ett gäng finländare ramade in arenan, bland annat några från Villarreals finska fan-club.

Frågan gav sig själv: Hur kommer det sig att finländare gillar gula u-båtar?

Jag minns inga finska spelare i klubben, och när jag sms:ade min eminente finska kollega Pekka och bad om en förslag till finsk Villarreal-länk kom han inte längre än så här:
Därför att alla la liga-klubbar är galna i finländare efter gamle gode Litmanens prestation i Barça: 2 år, 3 matcher, 8 skador.

Toppa Pekka nu, läsekretsen. Vad är grejen med Finland och Villarreal?

Suomi Amarillo.

•••
•••

Och, för att knyta ihop spanskesäcken, annars var det ju mest en mediedag för att hylla dem som förtjänade det.

Alves, Messi, Henry.

Alves, Messi, Henry.

Messi, Bojan.

/Simon Bank

Erik Niva länkar wags och ursäktar sig för det. (Jag ska erkänna att jag verkligen inte var stolt när jag klickade mig in på det där bildspelet över snygga spelarfruar. Särskilt inte tredje gången).

Själv ska jag be om ursäkt över en sak jag glömt att rapportera ur den spanska fibula-floran.

Lite i skuggan av Santi Cazorlas hemska fotbrott gick ju ett ben till av i helgen. Valencias lille pivote Manu Fernandes bröt vadbenet alldeles i inledningen av los Chés ovanliga hemmavinst mot Getafe.

Sånt händer ju, tyvärr. Det speciella med det här brottet var att Fernandes bet ihop och spelade klart matchen. 75 minuter med brutet ben.

Och med den historien i ögonvrån är det ju omöjligt att inte randa ett par rader om andra hårdingar. Ni kan löddra om Paul McGrath och gänget, men jag skulle vilja dra en lans för Tyler Hamilton. Ni vet, den där cyklisten som stängdes av för dopningsmisstankar…

Tyler var Lance Armstrongs general i början av Tour-epoken, men utöver att vara en dadda i bergen och en rätt snygg cyklist så var han också känd för sin smärtgräns. Den som inte fanns.

2003 körde han hela Tour de France med ett brutet nyckelben. Tufft. Jättetufft. Men ingenting mot Giro d’Italia året före. Då gick han omkull, bröt ena axeln, men bestämde sig för att tejpa och köra vidare.

Efter ett par hårda veckor i berg och på slätter körde han in som tvåa totalt. Alla jublade, men gladast var hans tandläkare. Det var han som fick bygga upp de elva tänder som Tyler hade gnisslat till grus för att stå ut med smärtan.

När Hamilton fick en fråga om hur det var att åka upp till Boston för att laga de där tänderna så gnällde han i och för sig lite. Han tyckte verkligen att det var både jobbigt och trist.

Eftersom trafiken flöt så illa på vägen till Boston.

/Simon Bank

PS. Apropå Stefan Schwarz så var han ju en vital del av Sveriges kvaluppladdning nere i Portugal. När jag fick chansen att byta ett par ord med honom så valde jag samtalsämne med omsorg. Vi diskuterade… blommor, och hur de blommar. Man ska aldrig acceptera världen som den ser ut.

På ren Laul-svenska:
Harrejävvlar, secken kväll.

Av lite olika skäl, varav bara ett kan klassas som mental störning, har jag realtidsföljt snart sagt varenda match som spelats det senaste dygnet. Köp torsdagstidningen för mer handfast info.

Men innan passet är över ska väl det serveras lite målgodis också.

Vad säger ni, ska vi göra det i gammal hederlig utmärkelseform?

Jo, så får det bli.

Dagens snyggaste?
Ismail Matars rackarrökare för Förenade Arabemiraten i Saudi. Inte för att det hjälpte (2–3), men för att den gav utslag på saudiska flygvapnets missilradar.

Dagens mittback?
Harry Kewell. Fast den här gången var Galatasarays backvikarie tillbaka i gammal fin ytterform, och straffsköt Australien nästan hela vägen till VM.
Josh Kennedys Jesus-skalle till 1–0 får ni på köpet.

Dagens näve?
I skuggan av världspolitik och ett missiltest (?) åkte Nordkorea över gränsen och höll 0–0 mot Sydkorea i Seoul. I nästan 90 minuter. Då boxstyrde stackars lagkaptenen Hong Yong-Jo in Syds avgörande 1–0 i eget mål. Det blev ju inte lättare av att de faktiskt haft en boll inne (1,20 in). Eller av att de skulle åka hem till just Nordkorea.

Dagens chock?
Ja, hur man än vänder på det så…
Ska vi gissa att Bolivias Albiceleste–avrättning blåser nytt liv i debatten om höghöjdsmatcher?

Dagens dans?
Jag önskar ju att jag kunde bildsatt det, men ni får tro på mitt ord. Efter att Bosnien skickat hem Belgien med 2–1 sprang gamle Ciro Blazevic, 156 år, ärevarv som en nittonåring.
Vi borde förstås både skriva och prata mer om det bosniska fotbollsundret. Miralem Pjanic har inte tagit det stora steget än, Ibisevic är skadad, men ändå har Bosnien ett superbt anfallsspel med geniet Misimovic och powerstrikern Edin Dzeko som spetsar.
Och, just det, så har de som bekant en lurig supporterskara också. När de inte bränner ner Ullevål eller röker ut halva Genk så är de Europas bästa följe, som följer ett av Europas intressantaste landslag – mindre än ett år efter alla mutskandaler, förbundsskandaler och spelarstrejker.

Dagens idiot?
Ditt lag leder med 2–0 mot Andorra, det enda som kan hota segern och VM-vägen är att en bomb exploderar – vad gör du då?
Så här gjorde Kroatiens curva igår. Hivade in en bomb.
Tack vare ren tur och en kvick Stipe Pletikosa i mål klarade de sig från en bruten match, 0–3 och stenhårda sanktioner.

Dagens gåta?
Om vi nu ändå är inne på Kroatien. Så här skrev France Football om gamle reserv-njuren Ivan Klasnic efter Nantes senaste match:
Klasnic, helt förlorad. Det finns usla matcher. Och sen finns det matcher som Klasnics. Som anfallare, bredvid Bagayoko, hade han en jävla fräckhet. Han försökte inte ens, sprang inte, och vann inte en enda duell. Med en sån dödvikt i laget är det svårt att vinna en fotbollsmatch.

Ivan den Förskräcklige.

Men… så var det alltså landskamp, och då gjorde Klasnic mål igen (himla fint anfall var det också). I höst är han tillbaka i Bundesliga, garanterat.

Dagens chipp?
Ibland räcker det lilla. Det ryska pendeltåget Zyrianov delikat-lyfte in 1–0 mot Liechtenstein, och mer blev det inte.

Dagens vocal support?
Ni vet ju att Serbien B nitade dit Sverige B med rätt klara 2–0.
Men ni vet inte varför.
Grabbar som långskånken Zigic lyfter sig alltid när de får rätt sorts stöd från läktarna.

Dagens Boruc?
Österrikes gigantiska fussballförtroende fick sig ett lyft tack vare lille Jimmy Hoffa Hoffers dubbelmålande, men det var först efter att målvaktsgeniet Michael Gspurning varit ute och orienterat sig i centrala Geneve.

Dagens derby?
Tjeckisk fotboll förklarade sig officiellt i kris efter pinsamma 1–2 i federalni-derbyt mot Slovakien. Sestak och Jendrisek gjorde varsitt på ett Ujfalusi-fritt Tjeckien.

Dagens slakt?
Om det är mål ni vill ha: Polens 10–0 på San Marino.

Dagens jubilar?
Säg vad ni vill om Ballack, men när han är på det här pardonlöst östtyska jävla humöret så älskar jag honom. Hans 40:e Nationalelfsmål, dammit.

Dagens domarmiss?
Han som dömde Ecuador–Paraguay hade inte många rätt, men Wolfgang Starks utvisning på Pazzini för den här icke-armbågen på Johnny O’Shea var dagens tabbe.

Dagens sanning?
We all dream of a team of Robbie Keanes.

Dagens bolljakt?
It’s official: Franck Ribéry ansluter till Leo Messi och Stevie Gerrard (båda likbleka igår) i kön till Guldbollen 2009.

Dagens klipp?
Jag gillar det här hemmabyggda, ostiga formatet, nästan mer än något välordnat HQ-klipp. På filmen? Jozy Altidore, Villarreal-ägd 19-åring, keeps doing good deeds for the US of A.

Dagens rekord?
Spaniens 31:a raka utan förlust, förstås. Inte för att de direkt var särskilt bra, och inte för att inte Turkiet var bättre men (Arda Turan låg bakom det här, bland mycket annat) 31 är 31 och 31 är europarekord.
Liverpool-kontingenten ordnade biffen. Xuber-Xabi Alonso med en säker straff, Riera med en stopptidsstrike.

Dagens sista?
Jo, rekord och drömmål och skrällar i all ära – men ge mig lite fin gammal buskis och jag tappar fokus.

Erik Niva gav er det här Comic Relief-klippet häromdagen.

Så vad hände igår?

Jo, det ska jag tala om. Crouchie pulled out the rope, JT got a short back and sides.

That’s all, folks.

/Simon Bank

Återkoppling, det är fint det. Det har jag lärt mig på min arbetsplats i veckan, och nu är det dags att omsätta teori i handling.

Toulouse, var det ju. Casanova, Gignac och grejer.

Och jodå. TFC, med en budget på 32 miljoner euro i år, viftade bort ett ihåligt PSG med 4–1. Paris saknade både Sakho (en blivande världsback) och Camara, och det märktes.

Matchbilder väntar vi på, men däribland finns pärlor som ett typiskt Gignac-mål (hans artonde för året, samtliga med högern), en Samuel Holmén-variant avslutad av Moussa Sissoko – och den norske sälen Daniel Bråtens första franska mål, komplett med breakdance-firande.

Vi kan väl hoppas att bilderna dyker upp. Och trösta oss med lite annat.

UPDATE: Här är ju bilderna från Municipal, varsågod.

På öarna var det förstås Stevie G and his Merry Mersey Men som höll i showen. Med fem spanjorer i laget knackade de ner Villa en halvmeter i marken, och enda skälet till att nämna något mer än Gerrards första, andra och tredje mål är att firma Reina-Riera snickrade ihop ett så här  fint 2–0.

Annars gladde vi oss mest åt att the Bling King Micah Richards verkar intressera sig för fotboll igen. Den här helgen skallade han sönder Sunderland.

…och så noterar jag att Erik Niva i lördags lät er gå miste om både helgens finaste spanska frispark (Real Madrid-ynglingen Jordi Lopez) och Spurs-elvispen Adel Taarabts revival i QPR. Detta måste korrigeras.

Och så Frankrike då.

Det var ju inte bara Toulouse. Det var en fin dag för les Gones också. Inte nog med att Lyon själva slog av Sochaux med 2–0, dessutom åkte arvfienden ASSE långt ner i kristräsket efter 3–1 i nacken mot Lorient. Bilderna är usla, men Amalfitanos 1–0 är värt besväret.

I Italien ska ni hädanefter hålla ögonen på en ung kille som heter Zlatan Ibrahimovic. Mot Reggina satte han både årets första straff (en minut in) och årets första Diego-lyft.

Dagens nöjdaste var annars Sampdorias Fiorentina-reject Pazzini som stämplade in i landslaget samma dag som han klockade in sitt åttonde mål på åtta matcher. Hänger ni kvar i klippet får ni en finfin Cassano och en halv Gourcuff-touch från Bianchi också.

Adrian Mutu gjorde – med hjälp av offsidesnälla domare – en Mutu och ordnade tre poäng åt Fiorentina. Och Milito höll ångan uppe under Zlatan i skytteligan.

Norröver, i Gelsenkirchen, hade Manu Neuer chansen att imponera på Jogi Löw, som var på plats när Schalke mötte HSV.
Det gick sådär. I ett tillfälligt slag av personlighetssplittring fick Manu för sig att han är Pål Lundin. Quality Schalking. Hamburg vann med 2–1, efter lite kliniskt försvarsbreddande jobb, avslutat av tvåmålsmannen Guerrero.

Mer då. I Katalonien kände Peps Pojkar att det var hög tid att kontra på Liverpools massiva uppvisning på Anfield. Så de gjorde det, mot stackars Málaga. 6–0rgie, som det hette på medeltida tabloidsvenska.
The Cream of the Crop:

De kirurgiska snitten fram till Xavis 1–0.

Leo Messis rallyåkning fram till 2–0.

Passningsporren före Tití Henrys 3–0.

Iniestas dropplobb via Dani Alves lugg.

Bombardemanget före Eto’os sexa.

Ja, herregud.

För balansens skull ska vi också notera att the Hunter, Klaas Jan Huntelaar, håller sitt snitt med mål vart 85:e minut sen han kom till Madrid. Mot Almeria satte han en våldsvänster och en lite snällare höger. Ändå var han bara tvåa i estetligan, efter mörsar-Marcelo.

Om Barça stod för sensualismen så var det Numancias Asier Goiria som lyckades pricka in omgångens dråpligaste mål. Jag hittar inget klipp med ljud, men ni får tänka er ett boing-boing-boing innan bollen når nät.

…och det i särklass tyngsta målet svarade Osasunas iranske playmaker Javad Nekounam för, när han bugade in 1–0 mot stackars Espanyol med två sekunder kvar.

Atlético Madrid gick på en tung smäll på Mallorca, men det otäckaste smällen var den här, mellan Heitinga och Navarro. Det är Heitinga som bärs ut på bår.

Från Heitinga till Holland, där vi hittar ett klipp som Andreas Granqvist inte tar med i den där klippboken han skickar runt till nya arbetsgivare. 40 sekunder in. Om ni jobbar er fram i det bibliskt långa klippet så har ni ett Marcus Berg-tröstmål efter 6,55 också.

Och här kan vi lika gärna hänga på lite bilder från cupmötet mellan Porto och Amadora. Amadoras spelare har inte fått lön på sju månader, vilket fick Vidigal att kontra med en tvättäkta Granqvist.

Och innan vi slår ihop den stora säcken kan vi väl kika utanför kontinentgränsen, med lite godis (typ) för er som håller till på Norra Stå eller så.

Ni vet Jorge Anchén, den lille uruguayanen som gjorde en del bra, en del dåligt, och fick med sig tre mål på 15 allsvenska matcher i fjol?

Det kan ha varit trycket på Råsunda det var fel på. Jorge är a big game man, tydligen.

I går lubbade han in på El Monumental i Buenos Aires, i sin andra match från start för San Martin. River borta. Hårda bud.

Hur det gick?

Jorge behövde en minut på sig, sen hade han curlat in 1–0.

Vad säger ni om det, Fussball Lovers?

/Simon Bank

I don’t like mondays. Men man gör så gott man kan, strävsamt och målmedvetet. Ner med huvudet, bit ihop, kämpa sig igenom.

Den här tiden av året är som den är, för en hederlig tidningsjobbare handlar det väldigt mycket om att göra allsvensk bilaga. Sidor ska fyllas, 16 lags försäsonger ska läsas in.

Men Gud ska veta att det har sina fördelar också.

Dagens pärlor:

1. Rasmus Elm pratar framtid med Barometern och blir alldeles Sarkozy-sur.

2. Nerikes Allehanda jobbar stenhårt med ljudsättning av träningsmatchbilderna. (Kolla klippen från både Gais-matchen och BP-matchen, den som hittar den sammanhållande länken vinner ett pris).

3. Anders Svensson drömmålar inför tolv personer och en foxterrier på Loverslund – och svarar för den mest malplacerade fotbollsgesten sedan den kände katoliken Erik Edman gjorde korstecknet när han blev inbytt i Spurs.

Nu måste jag surfa vidare. Nåt jag inte får missa där ute?

/Simon Bank

Som om det behövdes – ett skäl till att gilla Uefa-cupen.

Åtta matcher spelades ikväll – åtta möten är vidöppna inför returen.

Vi kan väl klara av OM först. Ajax gjorde verkligen allt för att ge dem chansen att döda den här duellen. Lindgren hjärnskakad, van der Wiel tidigt utvisad, Lill-Cheyrou fick pricka in 1–0 och Niang konstklacka in 2–0.

Men OM vore nu inte OM om de inte hade den där patologiska förmågan att försätta sig i trubbel. Suarez kvitterade på straff, och Ajax har 60-40 hemma på Amsterdam Arena.

Fortsättning på franska spåret: PSG var lite bättre än Braga efter paus, Reserv-Edel var toktrygg i målet – men mer än 0–0 blev det inte.

Dagens man? Den gamle porrstjärnan Vágner Love.

När han inte är upptagen med att spela in ostig amatörporr vräker han ju in mål. Den här kvalitetsstraffen för CSKA i Sovjet-mötet med Sjakhtar var hans elfte mål i årets turnering. Då undrar ni – förstås – hur många spelare som gjort så många mål i en och samma Uefa-cup. Och vilken sorts blogg vore det här om den inte gav er svaret?

Jürgen Klinsmann gjorde 15 mål för Bayern 95/96.
John Wark gjorde 14 för the Tractor Boys 80/81.
Pedro Manfredini gjorde tolv för Roma 60/61, Jan Jeuring 12 för Twente 72/73 och Jupp Heynckes 12 för M’Gladbach 72/73.
Och, just det, 2002/03 hängde Henrik Larsson elva för Celtic.

Annars var det verkligen ingen kväll för goalgetters.

Dynamo Kiev vann slaget om Ukraina mot Metalist tack vare en reflexnick från kroatbrunkaren Ognjen Vukojevic.

•••

Hamburg och Galatasaray spelade 1–1 efter en kvalitetskontring avslutad av mittfältsgeneralen Ayhan Akman och en hemmakvittering av målstimmande landslagsbacken Marcell Jansen.

•••

I Bremen fick Markus Rosenberg spela sista halvtimmen när backbrassen Naldo följde med upp och gjorde 1–0 på St Etienne.

•••

På Eastlands fick Magnus Pehrsson se hur långt det, trots allt, är från Ålborg till Premier League. City dansade rumba över AaB (med Andreas Johansson och Luton Shelton från start) men nöjde sig med att göra två mål: En brottarvändning av Caicedo och ett yttermål av SWP.

•••

Och så avslutar vi med undantaget som bekräftade regeln om en svag dag för strikers. I Friulien hade Udineses landslagslirare en fin kväll mot mästarna i Zenit.
Pepe rullade fram Fabio Quagliarella till en sanslös miss 1–0 och Antonio Di Natale fintade in en blytung straff i 94:e.

Så. Alla nöjda och glada?

/Simon Bank

Dio mio.

Totti hade en dröm. 1984 såg han Roma, sin älskade hustru, förlora Europacupfinalen hemma på Olimpico mot en dansande Bruce Grobbelaar.

I år, 25 år senare, när finalen ska spelas i Rom, drömde Totti att Roma skulle få sin revansch på Liverpool.

Istället det här. Istället ett nytt strafftrauma mot ett engelskt lag, och ska vi säga något om den matchen så var det att Dixon, Bould, Adams och Winterburn inte hade släppt in det här målet.

Annars var det en rätt medioker match i 120 minuter. Där också. Roma kom med ett halvt lag och spelade som ett halvt lag. Älskade Totti spelade sista 40 minuterna bara för att vara kvar till straffläggningen, och Arsenal var för spattigt och enkelt för att utnyttja det.

Straffarna? Jag har inga bilder än, men varannan slogs mitt i mål, Montella var psykopatkonstnärlig, Vucinic fick bära världens största dumstrut och Arsenal vann trots att de hade en holländare vid straffpunkten.

Erik Niva har snabbrullat United–Inter. Precis som i Rom var det mittbacksmål som öppnade dörren. I Frankrike har man längtat efter Vieira i landslaget rätt länge, det kampanjas och bes böner – men en spelare som blir så avklädd i grundkursen ”fasta situationer” som Pat blev av Vidic är nog ingen frälsare längre.

Annars hade Inter det problem som alla med ögon kunnat se vintern lång: De spelar med ett defensivt balanserat mittfält, utan djupledsfart. I Serie A kan Maicon kompensera det, men på Old Trafford är det en annan tango.
– Sit down Mourin-i-ho, sjöng Stretford End. C-Ron gjorde mål igen. Och i Sky Sports fortsatte Andy Gray den nya engelska toppgrenen Zlatan-bashing med att konstatera att han ”inte har killer-instinkten som krävs på den här nivån”. Och ja, vi kan vara hur imponerade vi vill av Ibra – han var, som sagt, alldeles utmärkt före paus – men att stora spelare avgör stora matcher är också en sanning.

Barça–OL? Äh, den dog innan Claude Puel hann säga ”putai…”.

Vackert var det också.

Tití Henry 1–0. Tití Henry 2–0. Leo Messi 3–0. Sammy Eto’o 4–0. Jean II Makoun 4–1. Juni 4–2. Keita 5–2.

Juninho åkte ut på stopptid, och OL måste nog börja förbereda sig på ett liv utan Karim Benzema och Juninho.

Och sist, i Porto visade Mourinhos gamla lag vad nedärvd cuprutin betyder i den här turneringen. Inga mål, 0–0, och Atleti förstår precis varför man inte har råd att ge bort två mål på hemmaplan. Atleti har inte förlorat en enda match i Champions League, men liksom Rangers (1993) och AEK (2003) vann inte tillräckligt.

Nu är vi framme i kvartsfinal, och Manchester United är där för tionde gången. Här är en lista att kompletera över i natt:

Flest gånger i kvartfinal i CL:
10: Manchester United.
9: Bayern München.
8. Real Madrid.
7: Juventus, Barcelona.
6: Milan, Chelsea.

Over and out.

/Simon Bank