”Vi blev rädda”.
Så säger Massimo Moratti efter blott 3-3 borta mot Anorthosis.
Starkt av cyprioterna, än en gång. Men att Inter för tillfället inte är det starka blåsvarta tåg man förväntade sig på förhand är tydligt. Eller så är det lite tillfälligt gnissel i maskineriet.
Att så mycket bygger på och kretsar kring Zlatan (fan, vilken frispark!) är förstås oerhört imponerande vad gäller honom, han är större än störst just nu. Men det gör också Inter mycket sårbart om han skulle (gud förbjude) skada sig.

Desto roligare med Romas 3-1 mot Chelsea. Inte för att jag är giallorosso men för att det var så oehört välbehövligt med en seger för Roma.
Och så fick Curva Sud äntligen sjunga igen.
Spallettis förklaring till segern:
”Vi började spela fotboll igen”.

Hett i Madrid i kväll. Jag såg Juventus-Real Madrid i Turin för två veckor sen och blir returen lika bra så kan det bli en kul kväll. Ledig dessutom.
Ranieri, han säger apropå segern med 2-1 mot Real och den fina perioden därefter:
”Den matchen frigjorde oss från vår mentala blockering”.
Få se vem som frigör vem i kväll på Bernabeu.

/Jennifer

PS. Missa inte Laul Calling på fredag, i morgon inspelning. Ni får bland annat en inblick bakom rubrikerna på Gazzetta dello Sport i Milano dit jag släpat med Jenny Modin och hennes tv-kamera.

Medan a-laget är ute och rapporterar hem högt och lågt från Europa (jag är på Del Pieros sida i debatten om snyggaste målet, hans är det enda som innehåller ett – dessutom gigantiskt – mått av intelligens) är gossen Gråsten kvarlämnad i Årsta och gör sitt.

Jenni dricker aperitivi.
Erik doppar tån i Medelhavet.
Simon städar.

Och ni vet hur det blir när man städar – man fastnar i gamla saker. Ser om en kvart av en Zidane-film, fingrar på den där Chelsea-dokumentären, bläddrar i gamla nummer av France Football.

Men mest fastnar jag i en två veckor gammal l’Équipe, som är aktuell just i kväll.

Rubrik, över hela förstasidan: ”Imitons Famagouste!”.

”Låt oss härma Famagusta!” är inte så mycket en order som en reflektion om skillnaderna i den moderna fotbollsvärlden, och en uppmuntran till världens alla Kalmar och Elfsborg.

De franska klubbarna tog i går sin första seger (Lyons målporr i Bukarest), men OL, Marseille och Bordeaux har fortfarande bara samlat ihop totalt fyra poäng på sju matcher.

L’Équipe tar fram de relevanta jämförelserna:
Bolo Zenden, OM, tjänar 2,5 miljoner i månaden.
Diarra, Bordeaux, tjänar 1 miljon.
Savio, Anorthosis brasse, tjänar 400 000.

Andreas Panteli, affärsman och president i Anorthosis, har invester i runda slängar en tjugondel av vad M 6 och Robert Louis-Dreyfus investerat i Bordeaux respektive Marseille. Cyprioternas årsbudgeten är mindre än en trettiondel.

Fransmännen frågar sig alltså vad de får för pengarna, och Laurent Blanc (Bordeaux fenomenale Mister) låter som vilken svensk tränare som helst när han pratar om de överlägsna engelska resurserna, och den större erfarenheten i Italien och Spanien.

Frankrike är efter, så enkelt är det. Aulas kapitalistiska revolution i Lyon kommer att dra med sig tåget framöver, och förvandla fransk fotboll från samhällstillvänd till big business, och då kan de komma ikapp på allvar.

Men tills vidare gillar vi tanken på att pengar inte alltid är allt.

I kväll sitter Andreas Panteli på San Siro och njuter. Bordeaux och Marseille slåss för att klara CL-livshanken över jul.

/Simon Bank

PS. Dagens quiz: Vilken är den direkta länken mellan Olympique Marseille och tv-serien Seinfeld?