Alla lag har sina skador under en säsong. Alla lag har sina svackor.

Det gäller att tajma in dem rätt, och just ikväll känns det som att Manchester United lyckats med det i år också.

Andra halvlek mot Spurs, första halvlek mot Arsenal ikväll… det otäcka, rörliga, rödglödgade United är tillbaka. Break’s over.

Fletcher? Magisk.
Carrick? Tillbaka i sitt perfekta och ännu mer rörliga quarterback-jag.
Rooney? Ballon d’Or-ish.
Rio och Vidic? Inte så långt ifrån maj 2008-fräscha.

Peter Wennman kommer att lämna den utförliga rapporten från Old Trafford, men i initialanalysen är det bara att böja sig för en lysande laguttagning och en lysande match.

Arsenal har spelare som varit bra i perioder av säsongen – Nasri bar dem stundtals i höstas, Cesc har varit Cesc-bra i vår – men de förlorade mittfältet med 100-0 i kväll. Ferguson visste att han skulle möta ett defensivt lite nervöst Arsenal, utan Gallas blir det så – så vad gjorde han?

Han lät sitt lag dra isär Wengers med det här slutspelets bästa djupledsspel. I förstaläget, på Tevez, eller i andraläget, på Carrick eller Ronaldo. Medan ett långt Arsenal försökte hänga ihop drev Fletcher (hans bästa match någonsin?) upp passningstempot till en ohygglig nivå.

Det var som att se ett Barcelona som varierade med en djupledstanke. 7–1 i skott på mål efter en halvtimme. Vore det inte för en fenomenal Almunia hade det stått 3–0 redan där. Hade de mött Tottenham hade de vunnit matchen med 5–0.

Det här är första gången Sir Alex och Wenger möts över två hela matcher, och Wenger lever fortfarande. Hans lag orkade inte anfalla särskilt smart när de väl vann bollen (Adebayor behöver vara varm för att vara bra), men de klarade sig tack vare sin grundkompetens.

Kan de vända? Tja, de har Walcott och – om han känner för det på tisdag – Adebayor. Han kan kasta in en killer som Eduardo från start. Men Ferguson kan åka till North London och luta sig tillbaka och se vad the Arsenal tänker göra. Han kan spela Berbatov från start, med Rooney och Ronaldo på rulle.

Och han har, för första gången på länge, sin bästa uppställning på benen och i form.

Näst sist av allt: En liten påminnelse av en bild som inte kommer att vevas i något enda highlights-paket, men som fastnade hos mig. Första halvlek, en boll rinner ut mot sidlinjen och Kieran Gibbs möter Cristiano Ronaldo i en 40-meters sprintlöpning för att hinna den först.

Det var som att se en OS-final på hundra meter. Oerhörd fysik, oerhörd fart. Jag tänkte att det är väldigt sällan man ser den sortens totalexplosioner i spansk eller italiensk fotboll. Och att ett av Serie A:s stora problem är att man så sällan prioriterar just den sortens spelegenskaper.

Sist av allt: Svennis-skalan.

Môcke bra:
Rooney – Walcott.

Môcke, môcke bra:
Carrick – Gibbs.

Môcke, môcke, môcke bra:
Fletcher – Almunia.

Så vad säger ni?

80–20 nu?

/Simon Bank

Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank

Kort avbrott i det portugisiska slitet för att lyfta sänka blicken till gräsrotsnivå.

De av er vars fotbollskonsumtion ligger på klassat-som-handikapp-nivån vet förstås redan att Real Madrid gått ut och chockvärvat en av Arsenals nyckelspelare för bara ett par veckor sen.

Jorå.

Paul Burgess, planskötaren på Emirates, ska hädanefter se till att Gútis och Raúls passningar går rätt (ja, kanske främst Gútis då).

Det där kan ni ta som en intäkt för att fotbollsvärlden tagit steget över in i total sinnessjukdom. Eller så kan ni ta det som ett gott bevis på att Arsenal vet precis hur man undergräver sina konkurrenters slagkraft.

Vi har ju sett det här förut.

1996 gav sig en av Arsenals grannklubbar – vi kan kalla den Tottenham, eftersom den heter det – in i fiendeland och gjorde precis som Real Madrid. De snodde planskötaren.

Darren Baldwin, som fått sin skolning under Arsenals legendariske grundsman Steve Braddock, skulle fixa till mattan på White Hart Lane, se till att Spurs fick de bästa av förutsättningar. Och hur tror ni att det gick?

Jo, ett par omgångar in på säsongen kommer Liverpool dit, Steve McManaman rullar iväg årets lamaste skott från 30, fladder-pagen Ian Walker går ner för att plocka upp det och  – ja, ni vet ju resten.

Dryga 1,50 in på det här usla klippet (det enda jag hittade) har ni en påminnelse om hur Arsenal bemästrar den ädla konsten att söndra inifrån.

/Simon Bank

London N5.

Vi kan rabbla plast, premier-league-kapitalism och den själsdöda inramningen på Emirates bäst vi vill, men det är fortfarande en speciell jävla känsla att ta tunnelbanan ut till en match. Just så; en match. A bit of banter, lukten av kebab, att prata med en pappa som tar med sin sjuårige son på hans första match (med Arsenal-tröja, benskydd och kortbyxor, trots att det börjar bitas i vinden).

Sånt.

Vi fick inte se så mycket. Arsenal i post-europeisk kris, vilket är vanligt, och i extrem målskytteskris, vilket är mer ovanligt. Fyra 0–0-matcher i rad, av laget som hela världen älskat för deras klapp-klapp-fotboll.

Fulham var, på sätt och vis, bättre. Inte så att de dominerade eller hade fler chanser, men de var ett stabilare lag. De visste vad de skulle göra, och gjorde det.

Fulham hade matchens bäste målvakt (Schwarzer), matchens bäste försvarare (Hangeland), matchens bäste mittfältare (Murphy). Rob van Persie borde gjort ett mål eller två, Nasri är en bra Arsenal-spelare, men jag är tveksam till spelare som Denilson, Vela och – faktiskt – Arsjavin.

Jag tycker inte om det här Arsenal. Förut rullade de runt, men de var bäst i världen på det så det var fint att se på. Nu rullar de runt, slår inlägg, men det vet att det inte finns någon som verkligen vill göra mål.

En bild: Mitt i andra halvle får Denilson chansen på en andraboll efter hörna. Bollen kommer fint, han möter på sexton meter, pendlar med benen, ska just smälla till – men istället släpper han bollen två meter i sidled.

Fulham bryter (eftersom de är ett fungerande, tryggt fotbollslag) och kontrar. Denilson ser ut som en idiot. Det här är ett Arsenal utan ryggrad, utan idéer, utan spelare som kan offra allt för att göra mål.

Javafan. 0–0, alltså. Usel stämning, ett bra Fulham.

Fredrik Stoor ligger inte bättre till i Fulham än att han inte ens fick chansen när Paintsil var avstängd. Men han kom in när Baird skadade sig, och gjorde en acceptabel halvlek.

Stoors problem? Det är att han inte vet när han ska vara smart och när han ska ösa på. Det var ett par gånger när hans mittfältare har bollen under halvkontroll och han hade valet mellan att stanna kvar och att sticka iväg.
 
Såhär: ”Jag har Arsjavin och van Persie bakom mig, vi har 0–0 och 30 kvar på Emirates och min medspelare har ett 50-50-läge, Vad ska jag göra? Jag sticker!”.

Jag är inte så säker på att det är rätt val att satsa på. Efteråt frågade jag Roy Hodgson, han sa förstås att han var nöjd med Stoor, men han skämtade också, med precis så mycket allvar att man inte kan göra något av det:

– Svenska spelare brukade vara taktiskt utbildade direkt. Men nu vet jag inte… jag och Bob kanske får åka tillbaka…?

Jag sa att de var välkomna.

Annars: Vekt Liverpool, löjligt billigt segermål för Frank och grymt klassavslut av Saha.

Imorgon är jag kvar i London. Nån som vet om det finns någon särskilt match att kolla på?

/Simon Bank

Mellberg nickade i stolpen när Zenit-Juventus spelade 0-0. Men Niclas Bendtner missade inte när han till sist fick sitt läge och gjorde kallt 1-0. Arsenal vidare och jag glädjs eftersom jag inte kan låta bli att uppskatta ett lag som alltid vill spela fotboll.

Men, en annan fundering som jag haft länge och som poppade upp igen efter att jag sett Bendtner: varför, varför, varför drar så många manliga spelare av sig tröjan när de gjort mål? Varifrån kommer det behovet? Finns det forskning på det här? Kan någon vänlig karl där ute förklara behovet av att strippa när man gjort mål?

Jag kan missminna mig men har för mig att Malmö FF:s damslag´(numera omdöpta efter en lotion) skyttedrottning Luiza Pendyk en gång drog upp tröjan och visade sport-behån efter ett mål. Tror att det var hon, rätta mig om jag har fel. Men det kändes mer beräknande (pr för henne och behån) än spontant.

Det är ungefär med tröjavdragandet som med män och det här med att klä ut sig till kvinnor. Svensexa, maskerad, Halloween: en inte så liten del av det manliga släktet missar aldrig en chans att dra på lösbröst (alltid i XL), peruk och kjol då tillfälle bjuds.
Det såg man också bland alla svenska fans på plats under EM, där var många Pippi-killar, fejkade dalkullor och liknande.

I love you guys, men ibland kan jag inte låta bli att fundera…

/Jennifer

Känner ni till David Miliband? Det är klart ni gör. Englands utrikesminister far världen runt och gör sig till, skakar händer, håller möten och skriver EU-uttalanden ihop med Carl Bildt.

Han har problem.

Miliband är ju inte bara utrikesminister, han är dessutom Arsenal. Fanatiskt Arsenal. När Liverpool sparkade ut hans gäng ur Champions League i våras skrev han en drapa om Peter Fröjdfeldt på sin officiella regeringsblog:

Ingen bra kväll för europeiskt enande på Anfield… ett tveksamt svenskt domslut, en holländare som ramlade lite för lätt och en schweizisk back (de är inte med i EU men borde komma överens med oss allihop) som fick halva norra London att förbanna att han ens släpptes in i landet.

Hårda bud.

Just den här veckan är Miliband iväg på fredsresa i Mellanöstern, och lättare jobb kan man ju har. Han sliter med Iran- och Israelfrågan, han försöker få Syrien att distansera sig från Hamas. Men när han tog en promenad i Damaskus så stötte han på ett mer svårlösligt problem.

Inte konflikterna. Inte terrorn. Inte oljan.

Manchester United.

– Folk på gatan ville prata politik, men även fotboll. Det fanns för få Arsenal-fans och får många United-fans, suckade Miliband.

Carl Bildt hälsar via sin presstalesman att ”Arsenal är ett bra namn, men att han inte följer hockey lika intensivt som han gjorde förr”.

/Simon Bank

Ni minns Arsène Wengers utbrott efter Stoke, vars spelare bara var ute efter att skada Arsenals?

Ni minns vad han sa på presskonferensen?

– The one who is tackling is not the brave one, for me the brave one  is the one trying to play football.

– It happened at the weekend. Do you really feel that Delap tried to play the ball when he tackled Walcott or that Shawcross tried to play the ball when he tackled Adebayor off the pitch? All the players have been injured deliberately.

Om le Professor var gnällig eller hade rätt får var och en avgöra. Jag lutar åt att han hade rätt, och att det finns ett problem vad gäller domarnivån i England, som tillåter karriärshotande tacklingar och kallar dem ”tuffa”.

Men, till poängen – det fina med den här sortens uttalanden är att de öppnar en milsbred aveny för ironi och sarkasmer.

Den här gången hann lokalblaskan The Sentinel först, med sina spelarbetyg till matchen Wigan–Stoke:

Wigan–Stoke 0–0

SORENSEN: Fine aerial work first half and important saves in the second to deserve clean sheet. Never tried to injure anyone 8

GRIFFIN: Maintained rich vein of form and led by example. Never tried to injure anyone 8

HIGGINBOTHAM: Some decent deliveries first half, but reduced to excellent defensive display in the second. Never tried to injure anyone 8

SHAWCROSS: A couple of iffy challenges left you wondering, but came through with strong mental and physical display under extreme pressure at times. Never tried to injure anyone 8

AB FAYE: Outstanding with the ball at his feet as he looked the coolest player on the field at times. Never tried to injury anyone 8

OLOFINJANA: Little chance to shine on a day when he simply had to dig in with the rest. Never tried to injury anyone 6

DIAO: Stuck to his task superbly as he almost became a third centre-half in the end by putting feet and head in where it might have hurt. Never tried to injure anyone 7

AMDY FAYE: Showed nice creative touches before that gave way to more mundane defensive duties with sensible tackling and great team ethic. Never tried to injury anyone 7

DELAP: Only three really long throws, but contributed so much more with another reminder of why he’s a full-back’s dream partner. Never tried to injury anyone 7

SIDIBE: Always struggling to muck in after a couple of bangs eventually left him departing prematurely. Never tried to injury anyone 6

FULLER: Not much of a goal threat, but wonderful work in isolated areas to play his part in excellent team ethic. Never tried to injure anyone 7

SUBSTITUTES
KITSON (for Sidibe, 48): Passing not its usual standard, but got his tackles in during what was always destined to be unglamorous offering. Never tried to injury anyone 6

CRESSWELL (for Am Faye, 84): Soon got booked, but he’s always useful in backs-to-the-wall operation. Never tried to injure anyone 6

WHELAN (for Olofinjana, 86): Not his type of game and few chances to pick his pass. Never tried to injure anyone 6

/Simon Bank (Never tried to injure anyone)

Samir Nasri räddar livet på the Arsenal, så det kan väl passa bra att uppmärksamma en annan immigrantgrabb från Marseille.

Har ni hört om Santos Mirasierra?

Han är en av de centrala supportergestalterna på Stade Vélodrome i Marseille, enligt organisationen Fare (Football Against Racism in Europe) har han varit en av de drivande krafterna i arbetet mot rasism och diskriminering på fotbollsläktarna i Frankrike.

Men när OM spelar i Grenoble i kväll är inte Santos Mirasierra där. Han sitter fast i ett fängelse i Madrid.

När OM var i Madrid för att spela mot Atlético i Champions League bestämde sig den lokala polisen för att försöka ta ner en banderoll som pryddes av en dödskalle. Har ni varit på Marseille-matcher så har ni säkert sett den.

Det blev som det blev, rörigt och bråkigt på läktaren. Saker kastades, en polis fick sys med sju stygn och Santos Mirasierra greps. Han har ingen kriminell bakgrund, och enligt ett enigt franskt fotbollsetablissemang fanns det inget skäl att frihetsberöva honom.

Men nu har han suttit fast i Spanien i snart sex veckor, och åklagaren har yrkat på ett åttaårigt fängelsestraff.

Tre saker är intressanta med fallet.

Det första är Santos Mirasierras historia, att han av bland annat Fare ses som en positiv supporterkraft.

Det andra är att Olympique Marseille mangrant, från spelare till styrelse till fans, tagit ställning för honom. Det har varit läktarprotester, officiella protester, till och med hiphop-låtar som spelats in med budskapet ”Libérez Santos”. Till och med Uefa har ifrågasatt polisens agerande. Santos är alltså, som Le Monde konstaterar, huligan i Spanien – men offer i Frankrike.

Det tredje, och kanske mest intressanta, är att spansk polis har en – ska vi säga – rätt pressad historia när det gäller internationella matcher.

Bara de senaste åren har såväl Tottenhams som Boltons supportrar fått stryk av polis i Sevilla respektive Madrid. Och i båda fallen slöt klubbarna upp bakom fansen, mot polisen, eftersom de ansåg att ordningsmakten både legat bakom oroligheterna och använt övervåld.

Vad händer när de som skyddar är de som begår övergrepp?
Det återstår att se, men när Marseille spelar i kväll kommer ni att höra ropen om en spansk-fransk kille som riskerar åtta års fängelse för ett brott som bara polisen sett.

Jag kommer att följa bevisningen med stort intresse. Liksom returmatchen i Marseille den 9 december.

/Simon Bank