Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör kan vi andra ägna oss åt det tyngre artilleriet.

Om ett par timmar släpps den svenska landslagstruppen till högdensitetsmatchen i Porto. Det kan ni läsa hur mycket ni vill om överallt. Här kör vi med hardcore-material istället.

Samma dag som Sverige möter Serbien ska Australien möta Uzbekistan, ett lätt farthinder (nu när inte Bob Lindeman tränar uzbekerna längre) på vägen mot de riktiga kvaltesterna.

Eftersom intresset sjunkit i det nihilistiskt post-hiddinkska fotbollslandet Oz har förbundet kopplat in en reklambyrå som ska lansera Uzbek-mötet som en kamp för överlevnad.

Hur? Med det rätt opigga greppet viral-videos. Hur som – spionfilmen från det hemliga uzbekiska träniongscentrat är rätt underhållande och välgjord.

Väl bekomme.

Och om vi nu ska ge oss in i kartdebatten så kan vi bara konstatera att fotbollskartan är på god väg att ritas om.

All the women who are independent are throwing their hands up at us. Jag vet inte hur mycket ni hängt med i kriget mellan Lyon och den nya, amerikanska damligan, så här är grundkursen för dummies:
Två av Lotta Schelins lagkompisar, Camille Abily och Sonia Bompastor, skrev på för Los Angeles Sol och Washington Freedom. De amerikanska klubbarna brydde sig inte om att de stod under kontrakt, helt enkelt eftersom ett kontrakt i Frankrike inte är värt något.

Varför? Jo, eftersom kvinnor inte är proffs.
Eller… det är de ju visst (Lotta Schelin tjänar mycket pengar på sin fotboll, andra jobbar deltid vid sidan om), men inte på samma sätt som män. Det enda som knöt Abily och Bompastor till OL var att de var registrerade för klubben. Därför kunde de behandlas som vilka arbetare som helst, de sa upp sig och bytte jobb.

Jean-Michel Aulas, OL:s påve, blev förstås vansinnig, hotade USA-kiubbarna med en stämning på en halv miljon euro och kopplade in det Franska Fotbollsförbundet i processen. Med små chanser att lyckas.

Allt det här har ett par veckor på nacken. Men i morse kom en artikel i spanska Público som fick mig att ta upp tråden.

Här kan ni läsa om hur tjejer i Cáceres reagerar över det absurda regelverket i spansk fotboll, som explicit reglerar att kvinnor inte kan bli proffs. José Maria López, president för damlaget i Cáceres, har nu skickat in papper till förbundet för att driva en process som leder till nya regler, så att även kvinnor kan få proffslicenser.

Vänta här.

Ska bara kolla.

Jo.

Det är verkligen 2009..

/Simon Bank

Apropå Richard Money så är det värt att framhålla att han redan varit huvudtränare i Newcastle en säsong.
Newcastle Jets, that is.
I Australien.
Han kom dit, tog laget till semifinal, men fick kicken (efter ”mutual consent” som det heter) bland annat för att Jets spelade för trist fotboll. Så jo, han ska nog klara sig fint i Toonland.

Men jag tar inte upp det här för att retas. Jag tar upp det för att skriva om en intressant trend i australisk fotboll. (Det här är alltså inget för er som tycker att ”intressant trend i australisk fotboll” är ett oxymoron)

Vad betydde det egentligen för inhemsk aussie-fotboll att landslaget 2006 kvalade in till sitt första VM på 32 år?

Det betydde att Guus Hiddink blev gud, förstås. Men också att självförtroendet i klubbfotbollen, tron på det egna kunnandet, växte sig stort och starkt. Paradoxalt nog var det en utländsk tränare som fick Australien att tro på Australien.

Hur det yttrat sig?
Säsongen 2005-06, när Money styrde Jets, tränades fem av åtta klubbar i A-league av utlänningar (och Perth Glory av utomjordingen Steve McMahon).
I dag, tre år senare, tränas sju av åtta klubbar av aussies och den åttonde av en nyzeeländare – och just den klubben (Wellington Phoenix) är från Nya Zeeland.

That’s all for you A-league lovers. For now.