Mina fem cents i Hansson-gate:

Så jävla fel var det väl inte?

Nej, jag hade inte dömt straff, och ja, det finns ett se-mig-och-mitt-OTROLIGA-stopptids-mod-symptom här någonstans – men om vi håller oss till juridiken så… ja, det går att döma straff i det läget.

Fallifall. Vad jag ville komma till är något som kommit bort litegrann i efterskvalpet.
Att Steven Gerrard dyker in som bara Stevie G kan, med hjärtat i handen och hela sin big-and-fookin-hardness i fötterna ser ju alla. Jag älskarn fört. Men vi ser ju också att han lägger sig/förstärker när han fått den där lilla knuffen.

Det är armar upp, mjuka ben – och det kan man ju ta. The modern, international game och allt det där. Jag har försvarat värre filmningar än så, och gör det gärna igen.

Men grejen är ju att Big Man Stevie G inte är vem som helst. Inte någonsin, och framför allt inte när det handlar om att lägga sig lite billigt.

Jag plockar ner hans självbiografi ur hyllan, slår upp sidan 415 och citerar stycket om Rooney-Ronaldo-situationen i VM 2006:

Om Wayne hade gjort som de flesta utlänningarna gör och lagt sig ner vid minsta beröring så hade England fått frisparken. Men vi är England. Vi fuskar inte. Vi tar smällarna. Vi bryr oss inte när motståndarna drar i våra tröjor.
(—)
Det är vidrigt, men det lönar sig. ”Ska England börja köra med det” tänkte jag. ”Ska vi börja lära oss hur man lägger sig och attackerar domaren för att påverka hans beslut? Eller ska jag, Wazza och resten av England fortsätta vara som vi är – ärliga? If we can’t beat them… så måste vi kanske ansluta oss till fuskarna”.

Allra bäste Stevie, om det är fusk att lägga sig lite enklare än nödvändigt så tror jag bestämt att du redan anslutit dig.

/Simon Bank