…och i Frankrike då?

Jo, det känns som att vi fortfarande inte har några svar, däremot är det hög tid att vi formulerar om en fråga.

UT: Kommer Lyon att ta sin åttonde raka ligatitel?
IN: Kommer Lyon ens att ta en Champions League-plats?

Jag hoppas verkligen att ni såg matchen i går kväll, för en bättre bild av OL:s problem är svår att tänka sig. Tidigare år har de visst haft sina brister, men de har vunnit på att kunna peta i en extra växel och köra över sina motståndare med en överlägsen offensiv.
Har inte det fungerat? Ja, då vann man på sina överlägsna spetsegenskaper; Junis frisparkar, Benzs killer moves.

Men så skriver vi 2009, Claude Puel – mannen som Sir Alex vägrade skaka hand med efter förnedringen i Lille – har kommit för att lära OL hur man spelar europeiskt. Bättre defensiv organisation, större trygghet i systemet.

Och Lyon lydde.

OL av idag ÄR ett bättre organiserat lag, klokare i defensiven och förmodligen på en del sätt bättre rustat för att gå långt i Europa. Men de har tappat det de vann ligan med.

– Jag är en ärlig man, och man måste säga att Marseille och Bordeaux har jobbat på bra de senaste två säsongerna. I år förtjänar de kanske att gå hela vägen, sa Juninho före matchen mot Bordeaux.

Sen åkte hans lag till Gironde och levde upp till det uttalandet.

De var bra i början, men mer solida än blixtrande, och när allt kom till kritan så var det Bordeaux som hade allt det OL brukade ha. De var tyngre i sitt presspel, rappare i sin offensiv, de gav understöd i anfallsspelet och de gjorde mål tack vare att de är bra på fasta.

Wendel curlade ett superskott, Alou Diarra drog in returen. Sen var det inte mer med det.

När OL var på väg ut på planen efter paus, i underläge med 0–1 i årets viktigaste match, passade Jean II Makoun på att skratta brett och busa med en tv-kamera.

Såg det ut som ett lag som tänker vinna ligan? Nä, inte särskilt.
Såg det ens ut som ett lag som tänker ta en Champions League-plats? Kanske.

OL har PSG, OM och – i sista omgången – Toulouse kvar.

Som det ser ut nu, som det såg ut i går, så kommer tusen engelska mediekanaler att göra sig en heldag efter den där sista omgången.

After eight years, Lyon finally get Toulouse.

•••

Från övriga storligor – ett litet stat-pack att njuta av så här medan ni väntar in en allsvensk derbykväll.

England:
Robbie Keane fortsätter göra fina saker för Spurs, och det är lätt att få för sig att hela hans potential omförlösts sedan han kom hem till N17.

På sätt och vis är det ju rätt. På sätt och statistiskt vis är det fel.
Setantas intressanta januari-fönstersporr gjordes inför helgens matcher. När de avslutats kan vi enkelt konstatera att Keane nu ganska på pricken har samma målsnitt/spelminut som han hade i Liverpool.

Should’ve given the boy a chance, Rafa,

Italien:
Super-Pippo var så olycklig att han på allvar övervägde att ta sitt, domarens, linjemannens, Ancelottis och hela Piacenzas liv när han fick sitt första mål bortdömt för en solklar offside.
Sen blev han glad igen, allt som behövdes var ett hat-trick. Hans tionde i Serie A.

Ingen har gjort fler hat-tricks de senaste 20 åren. Här har ni de som försökt bäst:
1. Pippo 10.
2. Beppe Signori, van Basten 9.
3. Crespo, Roberto Baggio 8.
4. Batigol, Montella 7.
5. Abel Balbo, Trézéguet, Di Vaio 6.

Spanien:
Som ni kanske noterat så har Barça nu två spelare (Messi, Eto’o) som gjort 20 mål. Det är sjunde gången i La Ligas historia som en klubb har ett så vasst anfallspar.

De tidigare sex? Varsågod:
2002/03: Nihat, Kovacevic (Real Sociedad).
1996/97: Suker, Raúl (Real Madrid).
1960/61: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1958/59: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1951/52: Kubala, Cesar (Barça).
1941/42: Mundo, Gorostiza (Valencia).

Nöjda så?

/Simon Bank

4–0.

Först när matchen är slut, när alla rinner ner från läktarna som lyckligt sockervadd, ser jag den där röken som alltid lägger sig över Camp Nou när det är kvällsmatcher.
Jag brukar alltid tycka så mycket om den, men ikväll glömde jag att titta upp. Det fanns liksom för mycket som hände på annat håll.

4–0.

Vad säger ni?

Det kan verkligen ha varit den bästa halvlek jag sett ett klubblag göra. Mina invändningar sparar jag till tidningen, för just här och nu – med room service, nåt kallt att dricka och Gombrowiczs Dagbok som väntar – känns det bara alldeles för perfekt för att tjuras ner.

Barça lekte boll som bara de gör, och Bayern sprang in i sitt värsta trauma någonsin på den här arenan. Och då har de ändå att jämföra med. If you know what I mean.

Det började ju rätt illa för Barcelona. Före avspark spelades den där nya, ohyggligt sega klubblåten Boig per tu upp, och den där biten kan ju mycket väl vara det största estetiska snedsteg fotbollsvärlden sett sedan Napoli gav Kalle Corneliusson tröja tio.

Men när matchen började…
Bayern höll ju helt enkelt inte ihop. Det är lätt att konstatera. Mot världens skickligaste passningslag måste man skydda området kring boxen som den sista droppen vatten, men Klinsmann har byggt ett hysteriskt osäkert och oorganiserat lag.

Demichelis och Breno (”världens bäste back” som Uli Hoeness sagt) hade bara spelat en match ihop den här säsongen. Butt i målet har bara spelat en match över huvud taget. Och resten såg jag inte ens.

Bild, sportjournalistikens ständigt sansade sanningsvittnen, gav samtliga Bayern-spelare sex (lägsta möjliga) i betyg. Motiveringen om Christian Lell säger en del om hur tonläget kommer att vara kring Säbener Straße i veckan:

Rätt betyg för honom är inte uppfunnet ännu. Åskådare, felplacerad, efteråt-löpare, främst mot Messi. Eftersom vi inte kan ge en sjua eller åtta till Lalla…, äh, Lelli, så får även han en sexa.

I övrigt kan jag bara som kortast notera…
…att Barça nu inte släppt in mål på fyra matcher – vilket nog är viktigare för dem än ensataka offensiv-shower om de nu ska vinna CL.
…att Rafa Márquez tog en oetisk proffsvarning genom att maska i slutminuten, därmed är han avstängd i München. Förnedring, kallas det.
…att Bilds test med nergrävd weisswurst på Camp Nou inte föll så väl ut.
…att med Gerrard (väl?) och Ribéry ute ur Champions League så är det inte omöjligt att general Xavi blir Messis störste rival i kampen om guldbollen.
…att det vore intressant att se en match mellan Sporting och Barça.

Och just det, här är målen.

Liverpool–Chelsea får ni berätta för mig om. Jag vet bara att om jag vore sportchef i England så hade jag skyndat mig att köpa loss Lokomotiv Moskvas jättebäbis Milan Milanovic.
Varför? För att det verkar funka väldigt bra när engelska klubbar köper serbiska backar från Moskva.

/Simon Bank