All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank

Rummet är fortfarande varmt, trots att det är efter midnatt. Tar en promenad i det svala mörkret på stan, plockar en öl ur minibaren, sköljs med i den där ganska ovanliga känslan av att inte vilja vara någon annanstans i hela världen.

Hotellen serverar frukost till elva, de har en John Cage-utställning på Macba och sedan ska ett av de läckraste lagen in the history of the world få bekänna färg mot ett av de tuffaste, hårdaste, elakaste, bästa lag som finns.

Stället att vara på: Barcelona.

En av de bästa sakerna, rent allmänt, med att vara i Spanien/Katalonien är förmånen att få läsa ett kvalitativt veckomagasin som Don Balón. Inte lika bra som France Football, men en bit på väg.

I senaste numret finns en stor intervju med Frederic Kanouté, och det är ju alltid en fröjd att läsa intervjuer med honom. En fotbollsspelare som tycker något, säger något, står för något, vill något.

Jag hade nästan glömt att han spelade med Paolo di Canio i West Ham. Skrattade när jag läste det. Vilket fenomenalt lurigt par.
– Jag mötte honom i West Ham. Han är en spelare med mycket talang… men galen, säger Kanouté.

Tycka vad man vill om Di Canio – och gud ska veta att man vill det – men han var också en av de befriande, rakryggade spelare som vågade använda sin prioriterade position till att stå för något annat än Playstation och dyra klockor.

Kanouté gör det fortfarande, samtidigt som han är upptagen med att dominera La Liga. Jag ska göra mitt bästa för att översätta ett par snitt ur Don Balón-snacket:

Om varför han inte spelar för Frankrike (där han är född, och där han spelade upp till U21-nivå):
– För att jag från 14-15-årsåldern följde den afrikanska fotboll som sändes i tv, som Afrikanska Mästerskapen, och det tilltalade mig. Från den åldern började jag tänka på att spela för Mali, så att spela för dem har alltid varit min önskan.

Förstod omgivningen i Frankrike ditt beslut?
– Jag tänkte mycket på det eftersom jag var på en lista på 30 spelare som kallats till en officiell U21-match. Många förstod mig inte, trots min förklaring, och tyckte att jag fattade ett dumt beslut.

Handlade det om rötter?
– Ja, för jag är född i Frankrike och hade bara varit i Mali på semester med familjen, och inte ens särskilt ofta eftersom flygbiljetterna var dyra.

Apropå beslutet, hade du känt dig som en utlänning i Frankrike?
– Ja, men det är nästan omöjligt för en svart eller arabisk person att inte känna sig utländsk i Frankrike. (…) Men det är en sak, och att lita av rasism är en annan sak. Det har jag aldrig känt av vare sig i Frankrike eller England, där de absolut inte fick mig att känna mig som en utlänning.

Där lever de i harmoni mellan raser och relgioner…
– Jo, de är multikulturella. Och, på religionstemat, jag bestämde mig i 19-20-årsåldern för att följa islam. Där finns svar, balans, frid.

Efter 9-11 och 11 mars (terrordådet i Madrid) bevakas muslimer väldigt noggrant…
– Jag vet, och jag förstår det. Men attentaten var en idioti från en fanatisk minoritet, och inget mer. De attackerna har skadat muslimerna, jag har hört mycket dumt om islam. Men man ska inte generalisera om alla muslimer, precis som man i Spanien inte generaliserar om alla basker.

Vad menar du?
– Jag är inte rädd för att åka till Bilbao trots ETA:s attentat, jag är inte rädd för alla basker eftersom de som gjort attentaten är en grupp fanatiker. I tv talar de inte illa om baskerna, men media blåste under skräcken efter de där attentaten (9-11, 11 mars) och en del politiker utnyttjade den skräcken.

Vem?
– George Bush använde terrorismen som ursäkt för att invadera Irak och attackera Afghanistan.

Har några backar förolämpar dig grovt för din religion eller hudfärg?
– Ja, och ett par av dem spelar i Spanien. Jag erkänner att det känns hårt att höra det, och jag vill reagera. Spelare i England förolämpar varandra mycket, men utan att ta upp hudfärg eller religion. Jag erkänner att det fått mig att tappa koncentrationen.

I vilket land finns mest rasism på läktarna?
– Jag kände inte av rasism på något enda arena i England, de har inte samma problem med rasism som här i Spanien, där det hörs rasistiska ljud från en del publik.

Skulle du (apropå Eto’o på La Romaredo häromåret) kunna lämna planen om du utsattes för upprepade rasistiska förolämpningar?
– Jag vet inte här och nu. Jag har aldrig upplevt den sortens problem. Det är en situation jag inte kan sätta mig in i nu, reaktionen beror på hur man känner.

(—)

Tanken stämmer överens med ditt sätt att vara, för du har redan tagit upp andra saker.
– Vad menar du?

Eftersom du en gång tejpat över reklamen på din matchtröja, och en annan gång lyft den för att visa ett budskap där du stöttade Palestina.
– Ibland kan spelare, eller artister, ta upp saker som andra gör med demonstrationer på gatan.

Och du gör det på gräset…
– När jag gör något känner jag att det är min plikt och min rätt. Jag gör det på planen för det är det bästa sättet för en fotbollsspelare.

Det är inte så vanligt…
– Jag är van vid att folk pratar om mig.

Du blandar fotboll och politik…
– Bara ibland, inte alltid. Idrottsmän måste också föra fram sina tankar. Till exempel kan jag säga att USA nu fått en bättre president.

Du är ett Obama-fan?
– Ja. Jag är förtjust i honom. På kort tid har han förändrat saker, och han kommer mer än något annat att förändra världen till det bättre. Bushs beslut var dåliga för alla, men med Obama tror jag att vi kommer att få det bättre. Han vill förändring och kommer att söka en motsatt världsordning än Bush, som bara skapade en kaotisk värld.

Mer Frederic Kanouté åt världen. Fler tänkande, tyckande fotbollsspelare.

Och apropå allt och inget så var det först idag som jag lärde mig att Barack Obama är vänsterhänt. Inget stort med det, om det inte vore för att Reagan, George W Bush och Clinton också var det. Liksom Gerald Ford, Truman, Hoover och James A Garfield.

Och med det har jag nog kommit så långt ifrån målet att jag lika gärna kan sätta punkt.

Punkt.

/Simon Bank

PS. En fråga till den stockholmsbaserade delen av läsekretsen: Finns det någon tidningsbutik i stan som är välsorterad nog för att ha France Football i sortimentet?

De där anti-gay-utspelen i Juve-celibaten Nicola Legrottaglies självbiografi var för sorgliga för att ens ge sig på.
– Det är modernt, sa Legro.
– För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet, maskulint eller femint, inte är bra. Som kristen måste jag uppmana bögar och lesbiska att läsa bibeln.

Vet ni vad som vore fint? Att skicka honom till Nigeria på prao.

Vid ett tvådagars seminarie i Abuja diskuterade representanter för damfotboll – forskare, supportrar, spelare, förbundsfolk – hur man ska kunna förbättra den nigerianska damfotbollen.

Lösningarna man kunde enas om handlade om ökad sponsring, mer jämlik fördelning av resurser, bättre tränare och… mindre sex.

– Det är dags att vi kallar en spade en spade. Vi har deltagit i vissa aktiviteter som försämrad våra prestationer på planen, och hädanefter ska vi sluta med sånt. Från och med nu kan jag tala om för er att Nigerias damspelare kommer att ta sina landslagsuppdrag mycket seriöst, och inte låta något komma i vägen för sin ambition, sa en veteranspelare enligt nättidningen Vanguard.

Målet är att konkurrera på allvar, med länder som USA och Sverige. Och alla som sett Nigeria spela vet att det finns stor potential i deras fotboll.

Bortom det småroliga i tanken på att landslagsspelare sexar bort sina vinstchanser så finns det ju något ännu mer intressant här.

Nigeria är ett av världens mest gay-repressiva länder. Homosexualitet är olagligt och till och med belagt med dödsstraff i de stater som omfattas av sharia-lagarna.

Samtidigt har jämställdheten legat på en konstant usel nivå. I en färsk, stor undersökning uppger 46 procent av de nigerianska kvinnorna att de till och med upplever att kvinnors situation försämrats under deras livstid.

Om du lever i ett land där kvinnor efterlyser jämlikhet och lesbiska efterlyser frihet är det kanske inte så konstigt om LAG med många lesbiska varit en fristad undan förtryck.

Jaja, jag har inte hört med Legro vad han tycker. Men beröringsskräcken för gays är varken särskilt ovanlig eller särskilt afrikansk.

Ur de senaste veckornas nyhetsflora på gayfotbollsfronten:

I Katalonien har Barça fått – och accepterat – spansk fotbolls första peña (supporterklubb) för homo- och bisexuella.
Gruppen vill inte bara stötta Barça, de vill också ge sig på homofobin i fotbollen. Steg 1: Att göra upp med homofobramsorna. När Spanien slog England häromveckan ropade hemmafansen det fulaste de kunde komma på efter David Beckham, samma sak som Barça-fansen brukar skrika efter Guti:
Att de är bögar.
– De ägnade mer än en minut åt att sjunga ”Beckham maricón”. Vi lämnade in ett klagomål mot det, säger peñans talesman Josep Ribes, som drömmer om en dag när en spelare skulle kunna komma ut som bög utan att det ens var en nyhet.

– Latinamerika verkar vara tuffast. Tänk om en sån som Leo Messi var bög och ville vara öppen med det.

Ja, tänk. I så fall vore det väldigt roligt om han skrev på för Juventus.

/Simon Bank

Bilagejobb kan knäcka den bäste.

Det kan också knäcka oss medelmåttor – men efter ett par dagars idogt gnetande i grottekvarnen har jag kommit ut på andra sidan, redo att ta ikapp vad jag missat.

Som lite katalanskt kvalitets-banter.

Reuters pekade mig åt rätt håll, ett par dagar för sent men det får ni ha överseende med. Vi har redovisat helgens mål från Spanien, men efterspelet har bjudit på ett par riktiga pärlor.

I lördags åkte Real Madrid, sårat och skamset efter DEN matchen på Anfield, upp till den baskiska katedralen San Mamés och vann med 5–2. En galen match, en stor uppvisning, alla nöjda och glada?

Not so much.

Joaquín Caparrós, Athletics tränare, sågade Juande Ramos efter matchen (”Real Madrid är ett bättre lag, han behöver inte upprepa det. Rafa Benitez kunde sagt samma sak i veckan, men lät bli eftersom han är en bra tränare”) men mest av allt var det domare Muñiz som fick sina doradas och sardinas varma.

Athletic åkte på sju gula och två röda kort i den där matchen, publiken var vansinnig och körde en gammal hederlig anti-Madrid-ramsa i hela andra halvlek:

– Asi! Asi! Asi gana el Madrid!

Så, så, så vinner Madrid. Jag ska inte trötta ut er med gammal, trött grundkurs i francoism, idéhistoria och moderna myter – utan bara konstatera att den här gången plockades ramsan upp på två håll efteråt.

Först var det Madrid-lojala AS som använde den som stor rubrik i tidningen:
Asi gana el Madrid.

Bara det var anmärkningsvärt, men det riktigt underhållande dröjde ett par timmar.

Dagen efter slog ju Barcelona Almeria med 2–0. Lagets maskot, den elvaåriga Bojan Krkic, gjorde båda målen och det var det andra som var av den där sorten som bara Barcelona (och möjligen Argentina) kan göra.

Här har ni målet, och innan ni börjar räkna så ska jag tala om att FC Barcelonas nätansvariga redan gjort det. I en sprickfärdig artikel på klubbens hemsida berättar de att det alltså går 37 pass mellan det att Xavi vinner boll och Bojan vallar in bollen i mål – och att sekvensens bollinnehav är 109 sekunder långt.

Här har ni texten från hemsidan, och är ni som jag så noterar ni särskilt redigeringens små subtila accenter i den första mellanrubriken.

Hur den lyder?

”El Barça gana asi”.

/Simon Bank

Medan Sverige tydligen är upptaget med annat så smalnar perspektiven av i Lyon.

Titanesque! skriker L’Équipe på sin förstasida, och det känns verkligen så. Det är underligt med den här sortens matcher, som känns så självklara när man sitter med den svala analysen: När de väl närmar sig så känner man lik förbannat att det här, ja, det här kan gå hur som helst.

Det kan det ju inte, Karim Benzema säger i en stor, bra intervju i France Football att han inte kan räkna upp en enda spelare i OL som skulle ta plats i Barça – men ändå. It’s football, bloody hell. Och Lyon har Karim, Juni och Cris på hörnorna. Det är inte h e l t självklart att Barcelona dansar härifrån med 2–1.

Jag var ute en sväng på stan precis. Vårsol, gåslever, oxe och Mont Blanc på Bocuse – och väldigt mycket fotbollsnärvaro på gatorna. Tv maler inslag, tidningarna kör extrabilagor, det är rött och blått överallt. Och som jag satt och tuggade lite med ett gäng katalanska farbröder så dök en fråga upp, som är av det slaget att vi skulle kunna diskutera den ett slag.

Jag undrar helt enkelt, och apropå Barça, hur konsensussympatierna ser ut i Sverige. Alltså, det finns ju lag som – medialt och allmänt – ses som goda och fina i Sverige och som alla bara ska hålla på.

Hur ser en sån lista ut?

Jag tänker så här:
•Alla svenskar håller på Barcelona i Spanien. Franco och det.
•Alla svenskar håller på Marseille i Frankrike. Uppror och förortsromantik. Zidane och grejer.
•Väldigt många svenskar håller på Roma i Italien. Totti, estetiken, en modern mediebild av att de minsann är underdog och romantik.
•I Tyskland har folk inget lag, men den mediala maffian har lurat ombord många på St Pauli-tåget. För att det är en så fin storu.
•Och i England finns mer historia, där har folk valt själva. Men det finaste man kan hålla på är lag som inte lockar medgångsfans: alltså är det Newcastle och Tottenham som är mest accepterat (även om de flesta förstås håller på Arsenal, Liverpool och Man United).
•Och, just det, i Skottland är det förstås Celtic som kramas av hela Sverige.

Med fem timmar till kick-off: Har jag rätt, eller vad säger ni?

/Simon Bank

Medan Afonso Alvés drömmer mardrömmar om Shay Given:

Har ni läst Roberto Saviano? Det är klart att ni har. Hela världen har gjort det.

I veckan har han rest runt i Spanien (olika hotell varje natt, mångdubbla bokningar, livvakter och poliser, allt för att minska riskerna för ett maffiamord). Han har varit på Costa del Sol och förklarat att Costa del Sol är ett paradis för maffiabossarna, och i torsdags var han i Barcelona för att ta emot ett pris.

Det var Kataloniens journalister som delade ut det årliga Manuel Vázquez Montalban-stipendiet. Vázquez var en katalansk nationalist, renässansmänniska, författare, humanist och Barcelona-socio, han dog för fem år sen och priset delas ut i två kategorier: Kultur/politik (det gick till Saviano) och sportjournalistik (det gick till Gazzetta dello Sport och Jennifers gamle chefskrönikör Candido Cannavò).

Saviano pratade, som sig bör, om maffian och hotbilden mot honom.

Han pratade, som sig bör, också om fotboll.

–          När jag var liten hade jag förmånen att få se Maradona, när jag ser Messi påminner det mig om honom.

Så långt fjäsket, men han hade en gammal spanskitaliensk beef att reda ut också. För inte så länge sen gick Fabio Cannavaro ut och ifrågasatte Savianos Gomorra – han tyckte att boken helt i onödan förstärkte en negativ bild av hans Italien och hans Neapel. I torsdags svarade Saviano, med ett leende.

–          Många Barcelonafans har skrivit till mig att ”vad kan man annat vänta sig av en merengue”? Jag vet inte om han sa så för att han är merengue, men i Italien är det många som delar hans åsikt, som tycker att man genom att berätta det här smutsar ner Italien. Men för mig betyder berättandet motstånd, att man skapar de nödvändiga antikropparna för att besegra den här konflikten.

Saviano hyllar FC Barcelona för att de uppmärksammar Montalban (Juan Laporta delade ut priserna), för att ”ett fotbollslag har intelligensen att förstå att idrotten kan skydda ordet”. Och Napoli? Kan han gå på matcherna längre?

–          Tyvärr inte. Men jag följer Napoli och jag tycker att De Laurentiis har gjort väldigt mycket. Självklart är jag fortfarande en tifoso…

Sen hade han förstås en hel del gott att säga om Maradona, och en hel del inte så gott att säga om Luciano Moggi.

 Inget nytt under solen. Men Saviano är värd allt gott, och tillhör ni det dussin som inte läst boken så gör det. Det är tamigfan en order.

/Simon Bank