”Ibrahimovic, faro dell’Inter”.
Zlatan kallas alltså för Inters fyr i en rubrik i Gazzettan i dag. Den svenska mindre ordagranna, men mer smidiga, översättningen skulle väl vara ”lbrahimovic, Inters ledstjärna”. Nog lyser han upp Inters väg i alla fall, vår grande svedese.

Inter som helhet får 8,5 i betyg av vår rosa italienska kollega och visst var laget som pånyttfött jämfört med blackouten, som Zlatan kallade den, mot Atalanta. Genoa, Roma och Udinese får 7,5. Sämst betyg får Juventus med blotta 5 och omdömet ”man kan förlora efter en serie guldmatcher men inte på det viset, inte utan att kämpa, som om man inte ens var på plats i Udine”.

Apropå just Inter blev jag i går uppringd av Inters presskontor. Vi hade sänt i väg en del ackredieringsansökningar, både via mejl och fax. Ändra fram tills nu, år 2009, har det varit så att klubbarna i de flesta stora fotbollsnationerna vill ha ackrediteringsansökingarna via fax. Ganska obegripligt då faxen inte varit direkt het sen JR:s tid.
Otroligt omständigt och tidskrävande och dessutom osäkert eftersom klubbarna inför stormatcher dränks av fax som riskerar att komma bort.
Nåväl, Inter är, liksom bland annat Juventus, en av de klubbar som nu tagit steget in i den moderna världen och vill ha ansökningar via mejl.
En av anledningarna till att klubbarna velat/vill ha dem via fax är att man inte velat få ansökningar från diverse fans-tidningar, radiostationer etc och tyckt att mejlen varit svår att kontrollera jämför med fax på papper med företagets logotyp på.

I går ringde i alla fall Inter som sagt upp och sa:
”Hej, vi har fått både fax och mejl från er och vi ville bara säga att vi snart inte kollar faxen alls längre, den stängs ner. Vi skulle inte vilja att ni faxade och att vi verkar som om vi av elakhet inte svarar och inte ger er ackreditering”.
Varför jag berättar det här är för att det tyvärr är så ovanligt att man får det här bemötandet från klubbar i den storleksordningen, även när man är Nordens största tidning, som vi.
Många är tyvärr väldigt arroganta, inte minst i Storbritannien.
Under alla de år jag följt den italienska fotbollen är det alltid lika spännande när man kommer till luckan för att hämta sin ackreditering. I Rom löste det sig alltid då jag skulle bevaka Lazio, även när ackrediteringen saknades, eftersom jag hade en del ingångar där, Mer än en gång har jag i halv panik fått jaga presschefen på mobilen medan kön med irriterade journalister bakom mig växt.
Med Roma har jag flera gånger fått besked att min biljett finns för att sen komma och finna att den inte als gör det. För det mesta har irriatiotionen över strulet dock smält bort i charmoffensiven från farbröderna i luckan som tagit sig all tid i världen att förklara, bortförklara, lova bättring och guld och gröna skogar, allt på bredaste Rom-dialekt.

Med Inter, Milan och Juventus måste jag dock tillstå att allt alltid gått väldigt professionellt till. Raka och snabba besked och ska biljetten finnas där så gör den det. Det intressanta med Juve är att klubben också blivit lättare att ha att göra med efter krisen. Alla mår vi bra av ett ”memento mori”, att minnas vår dödlighet.

I motsats till de som hävdar att storklubbarna kan skita i allt och alla och köra sitt race säger jag nämligen motsatsen. Ingen klubb är större än att den har råd att förlora sin ödmjukhet. Gentemot fansen framför allt, men även gentemot media och andra aktörer.
Framför allt handlar det väl om hur man själv vill bli bemött i slutändan.
Och, i dessa tider av bloggkrig och påhopp, är det alltid bra att få just sitt  ”memento mori” ibland, minnas det, även för oss skribenter.
Samt att ha i åtanke även att dem man möter på vägen upp, dem ska man möta på vägen ner…

/Jennifer

…och jag måste tillstå att jag är besviken på er. Om vi ska åka på den där klassresan nästa år så får ni ta och anstränga er lite framöver.

Supersoldaten heter, förstås, Petter Hansson. Nästa gång Vinnie Jones söker upp er med den där gamla frågan ”skulle du helst vilja ha mig eller Lineker bredvid dig i skyttegraven?” så ska ni stirra honom stint i ögonen och väsa fram:
– Ingen av er. Ge mig den där blonde psykopatbacken i Rennes, han som ser ut som en peroxidblekt Gary Busy på speed.

De två Knasen-epigonerna är Mikael Nilsson och – lite oväntat – Olof Mellberg. Enligt obekräftade uppgifter fick Olof sluta efter att ett kort, halländskt befäl börjat skrika om att han siktade för högt och långt med sitt eldunderstöd.

Slutligen, han som filmade sig ut ur lumpen efter tre veckor (en inte föraktlig del av hans tatueringar handlar om hans erfarenheter av kriget) är ingen annan än Christian Al-Chip Wilh El M’sson.

Ingen med alla rätt. Bakläxa på er allihop. I nästa vecka lottar vi ut en isländsk bank.

/Simon Bank