Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalala, Cristiano Doni shalalalalalalalalaaaa…

(To the tune of Frankie Vallis gamla Ljungberg-dänga Can’t Take My Eyes Off You).

Jo, serni, Atalanta är värda sina sånger i dag. Eller igår. Framför allt var de värda resan hit.

Vi var inte så många som åkte upp från Milano. Inters och Atalantas supportergrupper har ju, om man säger, en rätt komplicerad historia. Inte Darren-Bent-nick-komplicerad, men ändå. Om ni minns

Communale i Bergamo är den där gamla sortens italiensk fotbollsklump. Om den vore en hockeyspelare skulle den vara Kenny Jönsson; rätt ful, väldigt äkta, älskvärd och lite vardagssnål sådär. När det regnar, som igår, är det paraply fram – och när det är dimmigt, som igår, måste man ha kikare för att se att den där banderollen på andra sidan är upphängd av en Glenn Stromberg-fanclub.

Atalantas ultrás högtidlighöll femtonårsdagen av Celestino Colombis död 1993 (han fick hjärtinfarkt när han kom i kläm för en polisstormning utanför stadion), och laget klippte sönder Inter i små, små bitar.

Jag har skrivit om Cristiano Doni förut i den här bloggen, det är han säger att han blir som Stålmannen när han tar på sig Atalantas tröja – och den som protesterar har antingen inte sett den riktige Stålmannen eller den riktige Doni.

Doni var magisk, nickade fram till ett mål och gjorde två. Floccari sprang sig in i nästa landslagstrupp (?) och Simone Padoin gjorde den där sortens mittfältsarbete som känns mer än det syns. Han var precis jävla överallt.

Pang.
Pang.
Och pang.

Den dag Atalanta börjar spela den här sortens springande push-and-run-fotboll även på bortaplan (som allt fler småklubbar vill göra nu för tiden, även mot de stora) så slåss de om europaplatser på allvar.

Men of the match:
•••Doni
••Floccari
•Padoin
•••Inters maskot
••Mourinhos rock
•Julio Cesar

Och dagens hederspris går, förstås, till Bobo Vieri.

Han byttes in med en minut kvar, här är vad han hann med på den minuten:
1. Demonstrativt vägra gå in i en närkamp.
2. Springa offside två gånger.
3. Skjuta iväg bollen.
4. Bli varnad.

Det finns bara en Bobo. Däremot finns det två svenska landslagsmittbackar – eller tre, när Lagerbäck vill göra sig till – och de hade lite olika öden i kväll, som ni säkert lagt märke till.

Här är bilderna, hur som helst, av när Olof Mellberg skäggskallar in poängräddande 1–1 i 180 km/h och när Petter Hansson – som var väldigt bra i ett konstant tillbakapressat Rennes – blev sist på bollen när Rennes efter ett halvår och nitton omgångar förlorade en ligamatch igen.

Och med den sortens mittbackspoesi tar jag ledigt ett bra tag. Things to do, places to see, éclaires to eat.

/Simon Bank