En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.
Man borde förstås vara i Frankrike.
I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.
Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.
Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?
I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.
L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:
Bra tecknat. Dåligt fotat.
Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.
– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.
Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:
Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?
Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.
Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:
– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.
•••
•••
Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.
Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.
Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.
Rätt svar: Ingen.
Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.
Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…
”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.
Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:
1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”
Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.
25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.
Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.
Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.
Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.
Allez, les Ultramarines!
•••
•••
Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.
Då tror jag på OM, hela vägen.
Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.
Bland de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.
31 procent.
På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.
Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.
– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.
– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…
Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.
What could possibly go wrong?
/Simon Bank
