Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Rubriken först: Det sägs att Gustav V, tenniskung och Hitlervän, en gång råkade hamna öga mot öga med Schalke 04:s gamle 30-talshjälte Ernst Kuzorra.

Kungen var tvungen att ursäkta sig, det första han gjorde:
– Var i hela världen ligger Schalke?

Och frågan är faktiskt mer relevant än man kan tro.

Schalke ligger i Gelsenkirchen, men det finns något otvunget sydländskt över den här fenomenalt märkliga fotbollsföreningen. Det svänger om Schalke. Och nu har det svängt igen.

På ett par dagar har de hunnit med att kicka sportchefsfiaskot Andreas Müller, byta lagkapten, se supertalangen Manu Neuer skänka bort poäng till HSV, förkorta och så, igår, avsluta tränaren Fred Ruttens kontrakt.

Det är den 22:a tränaren som får lämna Schalke sedan Bundesliga-starten 1963, De toppar den tabellen (som ni får lite längre ner).

I fjol var det Mirko Slomka som fick gå, och jag gillade honom mer. Han hade idéer och lockade i alla fall ibland fram det där extremcharmiga draget som finns i Schalke. Rutten använde oftast olika varianter av 4-3-3 (han kom från Twente och är holländare, it’s what they do), men hans misslyckande handlade rätt lite om spelsätt och system.

Han lyckades aldrig tämja lejonet.

Schalke har alla möjligheter i världen (Gazprom backar upp, de har publiken bakom sig och en grym arena), men de har också en trupp med så mycket karaktär att den bågnar. Det är lite som Bayern, med skillnaden att de imploderar av all sin karaktär, medan Bayern exploderar.

De har sina Rafinha, sina Krstajic, de har Tysklands bäste unge målvakt i Neuer, de har geniet Rakitic och basketspelaren som inte orkar spela i landslaget (Kuranyi).

– Schalke är en superklubb och har enorm potential med fans över hela Tyskland, sa Rutten i dag på förmiddan (så dags hade han bara fått kontraktet förkortat).

Det var ju alldeles riktigt sammanfattat.

Frågan är nu vem som kan förlösa Bundesligas mesta losers.

Först och främst behöver de förstås en stark sportchef. Det har pratats om Sammer, Bierhoff och Oliver Kahn. Stora tyska spelare. Men gamle Schalke-bossen Rudi Assauer har dömt ut alla orutinerade alternativ (som Kahn).
– Schalke behöver en mästare. Inte en lärling, dundrar han.

Och Rudi Assauer ska man ju lyssna på. Inte bara för att han ser ut så här:

Assauer har dessutom varit med och dragit hem ett par pokaler till Gelsenkirchen. Ibland gjorde han i och för sig så här med dem, så att de fick sig en törn. Men ändå.

Schalke 04 är en fantastiskt underhållande förening, man har aldrig tråkigt när man följer dem. Om man, som jag, är en värdekonservativ jävel som vill att fotbollsvärldens alla identiteter ska vara som de alltid varit, så är de en pärla.

Man ska veta var man har lag, och med Schalke ska man i alla fall alltid veta att man aldrig vet var man har dem.

Keiner mag uns scheiß egal.

/Simon Bank

Just det. Jag skulle ge er Bundesliga-sparkade-tränar-ligan också. Från 1963 och framåt. Väl bekomme:

1. Schalke 22 stycken.
2. Eintracht Frankfurt 20.
3. VfB Stuttgart 19.
4. Köln, Dortmund 18
5. Kaiserslautern, Nürnberg 17
6. HSV 15
7. Hannover 14
8. Fortuna Düsseldorf, Borussia M’Gladbach 13

Livet som journalist vore så mycket lättare om man slapp läsare.

Jo, lite fattigare också. Kanske lite meningslöst. Men man hade i alla fall kunnat gå och lägga sig i tid.

Nu har en ur det här gänget legat på om att jag måste berätta om Ivica Olics lilla fussballspornografiska mästesverk, och vem är jag att säga emot?

Så här:
Markus Rosenbergs sista utpost i Werder Bremen heter Tim Wiese. Wiese är, hur ska jag säga… eh… äh… ja, vafan, Tim Wiese är dum i hela huvudet. Det var han som toksågade förbundskaptenen Jogi Löw när Löw valde att satsa på Manu Neuer före honom (han tyckte att han inte ”passade in”, och det i ett lag där Jens Lehmann varit förstekeeper!), och när han senast mötte Hamburg och Ivica Olic såg det ut så här.

Som jag skrev när det hände: Han gjorde vad varje tysk toppmålvakt skulle gjort. Om de hette Schumacher och mötte Frankrike 1982, vill säga. Wiese kung-fu-sparkade Olic i halshöjd, och var inte ens nära att be om ursäkt.
– Das ist mir jetzt auch scheißegal, sa han. Jag bryr mig inte ett skit.

Och där kunde historien varit slut. Om det inte vore för att Hamburg mötte Werder i dag igen, att matchen stod och vägde vid 1–1 med en kvart kvar – och att Ivica Olic fick bollen i högerinnerposition, som det brukar heta i radiosporten.

Vad som hände sen får ni gissa er till, eller se här.

Om ni vill så får ni hjälpa till att lista andra exempel på stora revanscher i fotbollsvärlden. Själv tänker jag verkligen skalla min piemontiska kudde nu.

/Simon Bank

Ni tror att ni vet hur en intervju går till? Journalisten frågar, spelaren eller tränaren svarar, som de ska?

Jo. Oftast. Inte alltid.

Ibland kommer inga svar, utan bara nya frågor. Om livet, om meningen, om hur det kommer sig att vi människor är så olika.

Det här är ett så kallat intro för att bjuda in till en av de intervjuer som refereras oftast när vi fotbollsjournalister snackar jobb (alltså, när vi inte är upptagna med att diskutera den semantiska halten hos Perecs modernistiska berättelseexperiment).

Sydsvenskan träffar ett svenskt fotbollsproffs, en före detta landslagsman, i hans nya proffsklubb. Det går… sådär.

Det är Lars Dareberg, Sydsvenskans fenomenale fotograf, som anonymt och med rätt många års distans bjuder på hela referatet på sin blogg.

Här har ni den: Journalist möter (en i och för sig fantastisk) fotbollsspelare och talar om livet. Djupet – i alla avseenden – är häpnadsväckande.

Kan vi sätta oss i cafeterian?
– Hur lång tid tar det?
Det beror på vad du har att säga.
– Jag har inget att säga!

Har proffslivet blivit vad du hade väntat dig?
– Ja.
Vad hade du förväntat dig?
– Det här.
Är inte Möchengladbach en håla?
– Jag bor inte i Möchengladbach, jag bor i Rhyte.
Rhyte, hur stavar man till det?
– R, H, Y….. nej, jag vet inte, du får kolla upp det.
Är Rhyte ett samhälle eller en förstad till Möchengladbach?
– Jag vet inte, jag bara bor där.
Hur många mål gjorde du i våras?
– Sju
Inget under hösten?
– Jo, ett i min debut.
Åtta totalt då?
– Nej, sju
Hur många landskamper har du gjort?
– Sju- åtta
Så många, vilka matcher?
– USA, Skottland, Turkiet och Hong Kong tror jag.
Den sista var väl under Asien-turnén i maj?
– Nej, Seoul.
Men det blir ju bara fyra landskamper?
– Ja, kanske det, jag vet inte så noga.
Din karriär, när kom du till MFF?
– När jag var 15, 16, 17 år sådär.
Debuten?
– Mot Trelleborg.
Jaha, var det inte mot AIK du gjorde din första match?
– Jo, det var andra gången jag debuterade.
Hur ser du på framtiden?
– Jag är bara 23 och har framtiden för mig. Blev ju proffs tidigt, kom hit när jag var 20 och nu har jag varit här ett år.
Då måste du väl vara 21 år?
– Ja, det stämmer nog.
Kan du tyska nu?
– Jag förstår allt dom säger och kan även prata.
Vad gör du på fritiden då?
– Sitter mest hemma med flickvännen. Bio kan man inte gå på, alla filmer är dubbade, man begriper ingenting vad dom säger.
Vad har du för fritidsintressen annars?
– Jag fiskade mycket hemma i Sverige. Det kan jag inte göra här nere, men det är ganska många som gör det faktiskt. Fast jag vet inte var, jag har inte sett något vatten.
Trivs din flickvän med livet här nere?
– Hon tycker nog det är långtråkigt när jag är borta.
Vad gjorde hon hemma i Sverige?
– Hur FAN ska jag kunna veta det. Vänta lite, undersköterska finns det något som heter så?
Ja det gör det, jobbade hon alltså inom vården?
– Ja något inom vården var det nog.

/Simon Bank

Som världsmästarcoachen Carlos Alberto Parreira så klokt sammanfattade den moderna fotbollens innersta hemligheter alldeles nyligen:

– The ball is round.
– The game lasts for 90 minutes.
– The next opponent is always the hardest

Bayern–Bochum 3–3. Vilken sanslös osannolikhet till fotbollsmatch!

Det var kallt, det var jävligt, det blåste rakt igenom lederhosen och tyrolerhattar (jodå, casual-modet är annorlunda här nere) och Bayern München hade just avgjort mot Bochum tack vare tre hyfsade mål av jätten van Buyten och brassen Zé Roberto. 3–1.

Men vad tror ni Bochum gjorde då?
De tog fram spadar och skyfflar, grävde upp matchen igen och så sprang Dabrowski och Grote in två mål på en minut.
Insanity, indeed.

Bayern har förstås problem. Kaiser Franz gick i veckan ut och försvarade Klinsmanns rotationssystem (han har använt 21 spelare hittills), men sa också att han förväntade sig att den hackiga säsongsstarten skulle ge med sig och att laget skulle hoppa upp på rätt spår i helgen.

Det finns enorma kvalitéer i laget, inget snack om det. Grymma kanter med Lahm bakom Ribéry och Oddo bakom Schweinsteiger, och kompetenta spelare över hela planen. De blir lite baktunga i mitten när både Demichelis och Zé Roberto spelar, men när Zé tog ett mer offensivt ansvar och löpte in i ytorna bakom Ribéry och Schweini efter paus så fick de mer offensiv rörelse.

Näe, det stora problemet i dag var att Klose var kass och att Luha Toni går runt och är lika lik den riktige Toni som Brolle Jr är lik Elvis Presley.
Han (Luha, inte Brolle) hade fem-sex kanonchanser i dag, men missade allihop. Då är det svårt att vinna fotbollsmatcher. Den runda bollen, ni vet. 90 minuter och det. Och i nästa omgång möter Bayern Karlsruhe borta – always the hardest opponent.

Nu ska jag ge mig ut och titta på oktoberfestklädda sydtyskar, äta fet kvalitetsmat mat och kontemplera över de viktigaste fakta som sveper in från övriga fotbollseuropa i detta nu.

Som:
Nice–Socheaux 1–1.
Gult kort (60): Cyril Rool.

/Simon Bank

Jorå, en fin lördag, det här.

Sitter och räknar ner till match på Allianz Arena. 35 minuter, två sekunder i detta nu, när laget joggar in och speakern skriker:
– Hier ist der FC Bayern München.

Jodå. Där är dom.

Sydkurvan? Halvtaggad, så här långt.

Bayern är ju mästare och allt, men de har rätt mycket att bevisa under Klinsmann-eran. Michael Rensing, målvakten, är på väg mot den värsta debutsäsong en Bayern-målvakt haft sedan Sepp Maier 1963, laget har en Stolperstart, som man säger i det här landet. Sliter sig till oavgjort mot Lyon, hackar i Bundesliga och nu börjar det gnällas i korridorerna.

Och, vet ni, de kan sitt gnällande här.

I stan är det annars sista helgen på Oktoberfestivalen – och på Allianz Arena firas den med klass, stil, ompaompa-orkester och en ordentlig björnmaskot som jag först misstog för Mark van Bommel.

25,32 kvar till match nu, Bochum (utan skadade Matías Concha) på besök och vill ni veta varför i hela världen jag är just här, just nu – så får ni läsa morgondagens tidning.

Nu ska jag titta på Franck Ribéry och Luha Toni.

/Simon Bank

Werder Bremen åker till Allianz Arena, utan Torsten Frings, Clemens Fritz och Daniel Jensen. De åker dit efter en svajig start, med lite press på sig, och utan riktig stadga i laget.

De åker alltså hem med 5–2.
Bayerns största hemmaförlust på 29 år, på Oktoberfestens första dag.

Jag kan känna att jag borde vara mer överraskad än jag egentligen är, men det här är ingen supersensation. Det här är bara Bremen. Det är de siamesiska tvillingarna Thomas Schaaf och Klaus Allofs, det är anfallsfotboll som om det inte finns en morgondag, det är galna dueller från morgon till kväll – och har man en bra dag kan det bli precis så här. Och så här. Och så här. Och så här. Och så här.

Bayerns torwart Michael Rensing är inte bara den ende 24-årige elitidrottare som kan få ryggskott av att knyta skorna (som i våras), just nu är han en rätt usel målvakt också. Han gav bort två, resten gjorde Markus Rosenberg och resten på alldeles egen hand. Rosenberg gjorde två mål, målpassade till Pizarros och vi pratade om just det här – Bremens galenskap – på landslagssamlingen senast.

– Det är bara framåt, framåt, framåt, sa Rosi.
– Men ni måste ju lära er att spela försvarsspel också. Annars håller det inte i Champions League, sa jag.
– Nej, men det är bara framåt, sa Rosi.

Sett till målskytte är Bremen Europas bästa lag de senaste tre åren. Jag ger er siffrorna en bit ner, så ni tror mig. Och om ni tittar på de där listorna – de innehåller alla lag i de fem stora ligorna som snittat mer än 1,9 mål/match – så kan ni också se att alla andra lag som finns med där har gjort rätt bra ifrån sig i Europa.
Inte Werder Bremen.

Vill de klara det måste de lära sig att spela defensivt också.
Fast fan vet om de hade varit lika charmiga då.

Och så listorna dådå:

07/08:
1. Real Madrid 84 mål, snitt/match 2,2.
2. Werder Bremen 75 mål, 2,2.
3. Manchester United 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 76 mål, 2,0.
4. Bayern München 68 mål. 2,0.
6. Sevilla 75 mål, 1,97.
7. Arsenal 74 mål, 1,95.
7. Lyon 74 mål, 1,95.
9. Roma 72 mål, 1,9.
9. Juventus 72 mål, 1,9.

06/07:
1. Werder Bremen 76 mål, snitt/match 2,24.
2. Manchester United 83 mål, 2,18.
3. Inter 80 mål, 2,1.
4. Barcelona 78 mål, 2,05.
5. Roma 74 mål, 1,95.

05/06:
1. Werder Bremen 79 mål, snitt/match 2,32.
2. Barcelona 80 mål, 2,1.
3. Bayern München 67 mål, 1,97.
4. Lyon 73 mål, 1,92.
5. Chelsea 72 mål, 1,9.
6. Manchester United 72 mål, 1,9.

/Simon Bank

I kväll vill jag passa på att tacka Viktor Elm för att han finns, och Erik Niva för att han tog upp den där viktiga tråden om ansiktsmasker.

Det påminde mig ju om att jag aldrig utvecklade det där om Torsten Frings näsa.

Ni kan storyn? Frings var med och förlorade mot Mönchengladbach, och dagen efter drog han iväg på en sponsorträff med ett fraktföretag. Upplägget lät idiotiskt, att leka sport dagen efter en match mitt under säsongen.
Men Bremen-spelarna skulle bara lira lite fotbollstennis, så inget skulle väl kunna gå fel.

Klart det skulle.

Frings, den ende levande fotbollsspelare som ägt en tvättbjörn vid namn Billy, upptäckte att det fanns basketkorgar i närheten. Och så gick det som det gick. Efter ett par minuters basketspel bröt han näsan.

Så, för att avsluta alltihop:

Så här såg Frings ut med mask:

Och som en jämförelse, så här ser han ut i vanliga fall:

Det är Torsten som är till vänster på bilde… det är Torsten som är i mitte… äh, jag vet inte riktigt. Men nån i det där rövarbandet är Torsten Frings. En hjälte.

/Simon Bank