Lång dags färd, och allt det där.

Tillbringade dagen i Canal Plus-studion. Supersöndag, med Nora Strandberg, Peter Henriksson, Tomas Nordahl och Marcus Birro.

Det är lite märkligt med de där sofforna. Ibland klickar det mesta, ibland blir det bara otajmat och märkligt. Tv blir aldrig mitt hem, men vi trivdes förträffligt ihop i studion i dag.

Det är varje gång en ynnest och ett privilegium att lyssna till Tomas när han pratar om ”pappa” och det knappt ens sjunker in att det är GUNNAR han talar om. Den störste vi haft.
När kamerorna var av pratade vi journalistik, bloggar, nöjesjournalistik, mobbning, Italien, L’Assassino, Milan-skvaller, Rossi, Giacometti, Beckett, Barcelona, språk och så en hel del om surrealismens överlägsna mästare 2008:

Tottenham Hotspur Football Club.

Det är Disneyland nu. En komedi. Hur kan man slå sönder saker som redan är sönder?

Spurs kan.

De står på botten och gräver sig jävlar i mig neråt.

Om ni missade det: Efter den sämsta ligastarten sen 1912 skulle Spurs hämta hem lite glädje, harmoni och värdighet i Stoke. En klubb som spelar raggarfotboll och har en rödhårig Peter Crouch till Tottenhamsupporter (Dave Kitson) på topp.

Vi kan berätta hur det gick för Spurs backar, så får ni en bild av matchen:
•En kom inte till spel och kan tvingas att sluta (Ledley King).
•En blev utvisad efter en kvart, och orsakade en Stoke-straff (Gareth Bale).
•En blev halvt ihjälslagen av sin egen målvakt, och vårdades med syrgas inne på planen (Vedran Corluka).
•En till blev utvisad (Michael Dawson).
•En till orsakade en straff (Jonathan Woodgate).

2–1 till Stoke efter elva minuters stopptid och en redan klassisk straffmiss – historiens sämsta säsongsöppning för Tottenham.
Vi fick inte så mycket tid över till förklaringar, men så var det också en match som spottade på alla förklaringsmodeller. Ett skämt. En slapstickfilm.

Om tiden funnits hade jag pratat om hur Spurs hamnade efter när Premier League-eran var nyfödd, att en svag ledning stod och såg på när Arsenal blev ett världslag – och att det är oerhört svårt att ta igen det försprånget.

Chelsea hoppade i kön tack vare rubel. Tottenham har stått längst fram i kön av utmanarna. Och hur lyckas man med det? Man ser till att ha ett bra lag, och så satsar man på att förstärka det med världsspelare eller potentiella världsspelare.

Spurs hade ett bra lag i fjol och i förfjol. Visst, det saknades en vänsterspelare, en Hard Man på mittfältet och en målvakt – men en uppsjö briljanta anfallare kompenserade det. Defoe, Berbatov, Robbie Keane.

Damien Comolli, sportchef och talangnäsa, skulle se till att nästa steg togs. Han satsade på briljans, på spetsspelare. Luka Modric hade varit en fantastisk spelare i ett fungerande lag. Giovani också om ett par år. Bentley har talang. Corluka är seg, men kapabel.

Men de kom till ett lag som sålt inte bara sina briljanta anfallare, utan också en hel hoper halvdana men trygga Premier League-spelare. Åtta av fjorton som spelade Ligacupfinalen har lämnat klubben. På ett par månader!

Mot Stoke var Jermaine Jenas lagkapten. Jenas. En kille som knappt klarar att ta ansvar för sin egen tandborste utan att bryta ihop. Men, det ska sägas, i teorin är han en fantastisk spelare som kan göra nästan vad som helst.

Stoke–Tottenham 2–1.

Sen gick jag hem, satsade 30 kronor på 4–0 till Inter och såg Roma falla i bitar.

Och snart är det måndag.

/Simon Bank