Bästa kommentaren efter Romas hemmaförlust mot Cluj står De Rossi för:
”Man kan säga att vi saknar tur. Men vi saknar många andra saker också”.
Kanske saknar man Fabio Capello. Inget ont om Spalletti som jag verkligen gillar. Bara hans underbara toskanska dialekt är ju en orsak att charmas av karln. Men framför allt är han en duktig tränare. Ändå kan jag dagar som denna inte låta bli att tänka på den gamle räven Capello, vinnaren.
Senast jag träffade honom var då han lämnat Rom för Turin. Våren 2005 i mixed zone efter Juventus-Real Madrid, då jag fick höra honom lovprisa Zlatan som gjort en mycket bra match och överglänst sin gamle idol Ronaldo.
Strax intill stod David Beckham och pratade tålmodigt med News of the World, tidningen med makt att rasera de flesta karriärer och privatliv.
Även Capello har nu fått känna på de brittiska medierna och deras jakt på förbundskaptener. Samtidigt vill jag inte rakt av kapa de brittiska medierna, det vore för lätt. Under min tid som korrespondent i Storbritannien slogs jag också ofta av hur skickliga de är, även om pressetiken är en annan. Dessutom är engelskan ett fantastiskt rubrikspråk. Inte sällan skrattade jag högt för mig själv när jag satt med kommande dags tidningar.
(Dessa levererades vid midnatt brittisk tid till lägenheten med bud, och då hann man fortfarande skumläsa, leta efter nyheter och skriva hem till avdelningarna nyheter, sport och nöje, om än under stor stress).
En som underskattade de brittiska journalisterna var helt klart Sven-Göran Eriksson. I maj 2001 var jag i London tillsammans med Abbe Bonnier och Svennis och min gemensamme bekant PG Skoglund. Vi gick ut och åt med Svennis på San Lorenzo, en av Londons flottaste italienare, belägen i fina Knightsbridge. Det sägs att även Lady Di brukade dinera där.
Hur som helst försäkrade då Svennis, som var tämligen färsk på posten som engelsk förbundskapten, att han hade koll på medierna. Det hade han inte skulle det visa sig… Han var van vid Italien där privatlivet, mestadels med rätta tycker jag, fick vara privatliv, åtminstone i sporttidningarna.
Hur som helst åt vi gudomlig mat och eftersom det var precis runt det italienska valet, som jag skulle tillbaka till Italien och bevaka, pratade vi en del politik. Restaurangägaren kom och satte sig hos oss över grappan och jag slogs av hur skickligt Svennis parerade alla försök att få honom att inta en politisk ståndpunkt.
Åren går och nu är signor Eriksson i Mexico. Jag gläds åt hans framgångar och när det gäller eventuella privata tillkortakommanden säger jag bara: den som är utan synd ska kasta första stenen..