När ni tuggat i er allt det lördagsgodis Erik Niva försett er med här nedanför (där ni bland annat ser varför Darren Bent INTE ska försvara på hörnor) tycker jag att ni ska gå vidare med något lite mer svårtuggat.

Det var ju derby i Bukarest i går.

Dorinel Munteanu (Rumäniens meste landslagsman) debuterade som Steaua-tränare efter att gamle bekantingen Marius Lacatus avgått i veckan, och Gigi Becali (världens i särklass galnaste president) förklarade förutsättningarna med en psykopats medfödda talang för diplomati:

– Om Munteanu når bra resultat blir han kvar. Annars sparkar jag honom direkt.

Och 1–1 mot Dinamo är ju ett bra resultat.

Kapetanos nickade in 1–0 för Steaua efter åtta minuter, och i slutminuterna visade Dinamo att de också kan det här med inlägg- och nickspel när Cristea kvitterade.

Bra drag på läktarna verkar det ha varit också, men om jag ska välja en ingång i den här matchen så väljer jag att kika närmare på den där Dinamo-backen som inte riktigt lyckades få undan bollen före Steauas ledningsmål.

Minns ni Júlio César Correa?

Är ni intresserade av vad livet kan göra med en hyfsad back från den brasilianska nordkusten så är han värd en minut eller två.

Júlio fyller 30 om två veckor, han lämnade Brasilien i tidiga tonår för att spela professionellt i Honduras och CD Marathon.

Här är klubbarna han varit i sedan dess:
Real Valladolid.
Real Madrid.
Milan.
Real Sociedad.
Benfica.
Austria Wien.
Valladolid igen.
Bolton.
UANL Tigres, Mexiko.
Olympiakos.
Dinamo Bukarest.

Ett årtionde, elva klubbar – och det är inte skitklubbar heller. Han har vunnit Champions League med Real Madrid (han spelade från start i semifinalen mot Bayern år 2000), han har vunnit österrikiska, grekiska och mexikanska ligan.

Men han har aldrig blivit kvar någonstans. Júlio César är en av världens allra mesta resande män (dagens bonusinfo: Ricky Nelsons Travelin Man är den första musikvideo som nånsin gjorts).

Nu är han i Dinamo och gör det rätt bra. Jag kan inte påstå att jag följt hans karriär i detalj, men jag minns att han fick möta sitt gamla Real Madrid i Champions League i fjol, på Bernabeu.

Och i ett par minuter, innan Robinho och gänget vaknade till liv…
…så var han faktiskt matchhjälte.

/Simon Bank

Jaha, nu har alltså Hatem Ben Arfa bett om ursäkt.

Han vägrade alltså att värma upp när Marseille mötte arvfienden PSG i söndags, och fick sig följdriktigt en uppsträckning av Eric Gerets.

Hatem är en supertalang, som värvades för superpengar, och som haft en helt okej säsongsstart – men han gillar inte att sitta på bänken.

Det är som det är med den sortens talanger.

Själv kommer jag att tänka på en – hittills oberättad – historia om en svensk talang.

Minns ni Cesar Pacha?

Om ni följt stockholmsfotbollen – och AIK i Europa på 90-talet – så gör ni förstås det, bröderna Pacha hade hur mycket talang som helst, Cesar kunde blivit något riktigt stort, om han velat. När han blivit tonåring togs han ut i pojklandslaget, som en av alla talanger med tindrande ögon och framtiden i handen.

De flestas ögon slutade tindra med åren. Cesars slutade tindra när han sattes på bänken på den första landslagssamlingen.

När förbundskaptenen – som jag har för mig var Ulf Lyfors – i andra halvlek vände sig mot de hoppfulla på bänken så fastnade han för Cesar.
– Okej, Cesar, gå och värm upp, sa han.

Varpå Cesar Pacha drog in händerna i sin overalljacka, ryckte på axlarna och sa – på bred stockholmska:

– Ääeee. Ja orkante.

/Simon Bank