Eftersom det inte bara är en mans värld utan också en VM-kval-värld så känns det viktigt att lyfta fram att det händer annat också.

Till exempel:
En svensk spelare har precis kommit ut från en upphaussad semifinal i Champions League.

Olympique Lyons satsning på damlaget är både logisk och modern, och med början idag skulle president Aulas få betalt för sin modesta men substantiella investering.

Det gick… sådär.

Lyon fick bara 1–1 mot Duisburg inför 10 000 på Stade Gerland i det första mötet. Norskan Ingvild Stensland dyngade in en Juninho-frispark före paus, men med en halvtimme kvar slumpstudsade Duisburgs belgiska Femke Maes in en kvittering.

Lotta Schelin, OL:s stora stjärna, spelade hela matchen. Hon var inte nöjd efteråt.
– Jag är förbannad. Besviken. Så här dåligt får det bara inte vara, säger hon till er favoritblogg.

OL spelade sitt 4-3-3, men hittade inget vettigt anfallsspel vare sig med det eller efter paus när de testade ett rakare 4-4-2.
– Jag sprang hela tiden, visade mig och var med men rörde bollen max fem gånger i andra halvlek. Det var skit, rent ut sagt. Men det är verkligen en match kvar, vi måste köra. Det ska bli spännande, säger Lotta.

Och det ska det, förstås. Returen går i Tyskland i helgen. När jag var nere och träffade Lotta Schelin före jul trodde hon att OL hade allt som krävs för att gå hela vägen i europaspelet i vår, att de skulle kunna ge Aulas den där europatiteln han drömmer om.

Men så kom en smäll i vägen.

Jag berättade i förra veckan om hur de amerikanska klubbarna gått in och plockat två av OL:s absolut främsta spelare, och varför de kunnat göra det.

Lägg till två skador, så har ni OL idag. Ett lag med stukat självförtroende och kraftigt försvagad trupp.

Jag tror inte att de kan gå hela vägen längre. Men, framför allt, verkar inte Lotta Schelin vara särskilt säker heller längre.
– Alltså… nu vet jag inte. Men det är bara att köra på, säger hon.

Imorgon möter Umeå ryska mästarna Zvezda 2005 borta i Kazan i den andra semin.

UIK är sämre än på länge. Men deras chanser att gå hela vägen har inte blivit mindre.

/Simon Bank

Nej, vetni, jag ska inte stjäla det analytiska nöjet från Erik Niva, som sitter och – hoppas jag verkligen – fryser på Bernabeu.

Men jag kan väl få säga att det inte finns ett enda lag i världen som är i närheten av Liverpools sätt att spela fotboll utan boll. Inte som Lyon gjorde igår, inte på det där springa-stressa-sättet, utan genom att bara döda livslusten hos sina motståndare.

Ni såg? De ligger så kompakt, är så oerhört välartat lojala och taktiksmarta. Jag vet ju vad ni tycker om en sån fiskarpojk som Dirk Kuyt. Att han är en Forest Gump. Att bollen hatar honom. Men han är ju absolut nödvändig i de här matcherna.

Det tog fem minuter för Madrid bara att rulla sig förbi första försvarsblocket (Torres, Gump), sen tog det tio minuter för dem att komma förbi block två (Mascherano, Xabi) och sen fick de antingen skjuta eller ge upp. Det är förstås ett bevis på vad Real Madrid saknar (fart, direkthet), men också ett oerhört bevis på vad Liverpool har.

Att Benayoun får göra mål på nick i en CL-åttondel tänker jag inte kommentera, eftersom jag inte är säker på att det är sant.

Uppstudstankar om resten?

Juve och Chelsea hamnade i den där psykologiska fällan som 1-0 ofta är i den här sortens matcher. Ett bra resultat för hemmalaget, ett acceptabelt för bortalaget. All bets off (även om the Tinkerman spetsade laget med Trez på slutet, av ren hämndlust antar jag). Fin Kalou-passning till Drogbas mål. Och gamla Chelsea hade inte låtit Nedved skjuta en millimiter från stolpen på stopptid. Å andra sidan hade gamle Nedved skjutit på andra sidan stolpen.

Jag noterar att det grekiska attackhotet var ungefär lika vasst som jag varnade för igår, Karagounis kan sina saker. Och det räckte alltså för Villarreal att byta Eguren mot Pires för att ordna en straff. Plus för Pana, om de klarar psykologin.

Och så darling Franck, då. Två mål, två assist, och det är inte underligt att Bayern börjar bli oroligt för att förlora honom (vad än Klinsmann sa i går – det är klart att de undrar). När France Football häromveckan spekulerade i vem som ligger bäst till för Guldbollen 2009 så konstaterade de att Messi leder solklart och att Ibrahimovic är den ende som verkar kunna utmana.

Simon says: Glöm inte eran egen Franck i FC Hollywood.

UPDATE: Franck på fransk tv i detta nu. Jodå, han funderade på att lägga en Panenka-straff igen men ”Jag tänkte att det var bättre att säkra resultatet…”.

/Simon Bank

Medan Sverige tydligen är upptaget med annat så smalnar perspektiven av i Lyon.

Titanesque! skriker L’Équipe på sin förstasida, och det känns verkligen så. Det är underligt med den här sortens matcher, som känns så självklara när man sitter med den svala analysen: När de väl närmar sig så känner man lik förbannat att det här, ja, det här kan gå hur som helst.

Det kan det ju inte, Karim Benzema säger i en stor, bra intervju i France Football att han inte kan räkna upp en enda spelare i OL som skulle ta plats i Barça – men ändå. It’s football, bloody hell. Och Lyon har Karim, Juni och Cris på hörnorna. Det är inte h e l t självklart att Barcelona dansar härifrån med 2–1.

Jag var ute en sväng på stan precis. Vårsol, gåslever, oxe och Mont Blanc på Bocuse – och väldigt mycket fotbollsnärvaro på gatorna. Tv maler inslag, tidningarna kör extrabilagor, det är rött och blått överallt. Och som jag satt och tuggade lite med ett gäng katalanska farbröder så dök en fråga upp, som är av det slaget att vi skulle kunna diskutera den ett slag.

Jag undrar helt enkelt, och apropå Barça, hur konsensussympatierna ser ut i Sverige. Alltså, det finns ju lag som – medialt och allmänt – ses som goda och fina i Sverige och som alla bara ska hålla på.

Hur ser en sån lista ut?

Jag tänker så här:
•Alla svenskar håller på Barcelona i Spanien. Franco och det.
•Alla svenskar håller på Marseille i Frankrike. Uppror och förortsromantik. Zidane och grejer.
•Väldigt många svenskar håller på Roma i Italien. Totti, estetiken, en modern mediebild av att de minsann är underdog och romantik.
•I Tyskland har folk inget lag, men den mediala maffian har lurat ombord många på St Pauli-tåget. För att det är en så fin storu.
•Och i England finns mer historia, där har folk valt själva. Men det finaste man kan hålla på är lag som inte lockar medgångsfans: alltså är det Newcastle och Tottenham som är mest accepterat (även om de flesta förstås håller på Arsenal, Liverpool och Man United).
•Och, just det, i Skottland är det förstås Celtic som kramas av hela Sverige.

Med fem timmar till kick-off: Har jag rätt, eller vad säger ni?

/Simon Bank