”Of course I didn’t take my wife to see Rochdale as an anniversary present, it was her birthday. Would I have got married in the football season? Anyway, it was Rochdale reserves”

Detta apropå vissa deserterade bloggelements usla säsongsplanering.

Med Wegerup utflyttad och Niva på träningsläger så får vi väl rocka den här båten bäst vi kan, ni och jag.

Från en fotbollsvärld som halkar på sina egna pappersmuggar och hetsar mot sina egna domare kan vi börja med att notera att det fortfarande finns drag av stil och klass.

För ni noterade väl att John Terry efter hallabaloot i SW6 gick rakt in i Barças omklädningsrum för att önska lycka till? Som the lads at whoateallthepies konstaterade – det hade varit mindre förvånande om Terry hade gått windmilling in i det där omklädningsrummet. Det är möjligt att han överlät det till Drogba.
– Jag vill tacka John Terry för att han kom in och gratulerade oss. Han är en sann gentleman, berömde en imponerad Pep Guardiola.

Och när det handlar om Tom Henning Øvrebø vill vi jag på den här bloggen bara framföra två saker.

1. Fotbollens goda krafter har ett gemensamt ansvar för att se till att domare inte hotas.

2. Åk till Japan, Tom Henning.

Japan? Jorå, han skulle kunna lära sig ett och annat av den japanska supertalang-Fifa-hårding-36-årings-domaren  Yuichi Nishimura.

För rätt precis ett år sen dömde Yuichi en match i J-League mellan Oita Trinita och FC Tokyo. Och det ska ni veta om Yuichi, att han är inte typen som tar en massa skit.
Mitt i andra halvlek blir en Trinita-spelare fälld, och Trinita-spelaren Taikai Uemoto protesterar mot att Tokyo-liraren kommer undan utan varning. Varpå domare Nishimura förklarar, lugnt och pedagogiskt, vem som dömer matchen:

– Håll käft! Du ska hålla tyst och fortsätta spela. DÖ!

Domaren anmäldes, men fick – trots att flera spelare hört konversationen – stöd av det japanska förbundet. Som generalsekreterare Tashima så delikat förklarade:
– Vi försöker inte förneka att de hörde det. Men vi har bestämt att domaren inte använde de orden.

•••
•••

Annars går vi ju, lite som Erik Niva, i väntans tider.

Vi väntar på slutspurter i Bundesliga och Ligue1, vi väntar på att se NUFC stå eller rasa, vi väntar på den franska cupfinalen och vi väntar på att dominobrickor ska börja falla.

Om C-Ron går till Real Madrid går Ribéry till United och kanske Higuaín till Inter eller Zlatan till Madrid, och Eto’o kanske försvinner och gör plats för en center som kanske heter Dzeko, eller så hamnar han i Arsenal när Adebayor föryngrar och förslöar Milan lite till.

MEN INGENTING HAR HÄNT ÄN.

Allt vi kan göra är att ducka för de fem-centare som läggs in i debatten. I dag noterar vi att Zinedine Zidane – som lär få en roll i Real Madrid när Florentino Perez är tillbaka i sommar –  rekommenderar sin lille landsman Franck Ribéry att välja just Madrid.

– Jag hoppas att han vill gå till Real Madrid. En sån spelare vill du alltid ha i ditt lag. Det vore kanske bäst för honom att spela i Spanien, säger Zizou i franska Canal Plus.

•••
•••

Själv har jag mest ägnat veckan åt allsvenskan. Satt på Vångavallen när United släckte Arsenal, på Söderstadion när Chelsea länge stängde Barça.

På Hammarby-temat vill jag rekommendera en fin liten hyllningstext från ett annat ställe här under vårt tak.

Ska vi sen se till supportersidan av saker, så kan vi konstatera både att Hammarby är en av klubbarna där supportrarna har anledning att vara missnöjda – och att det nu finns nya sätt att visa det.

RAEC Mons ligger toksist i belgiska ligan, fansen har varit vansinniga länge – men klubben har bestämt sig för att inte låta dem hänga upp sina protestbanderoller på stadion längre.

Vad göra?
Jodå, då får man se till att bli kreativ. För att sprida sitt budskap (i huvudsak ”direction démission!”, ”avgå, styrelsen!”) ringde de helt enkelt in den belgisk rappern K-Libre, skrev en text – och skred till verket.

Hur bra det är? Inte speciellt. Men rätt roligt.

Où Mons jouera, on sera là.
Même en D3, on sera là.
Pour poser la bâche, on sera là.
Oui à chaque match, on sera là.

Där Mons spelar, kommer vi att vara.
Till och med i division III, kommer vi att vara.
För att hänga upp våra banderoller, vi kommer vara där. Ja, på varje match, vi kommer vara där.

Tja, det är ju i alla fall bättre än den här hiphop-akten, som postades i kommentarerna nyss.

Nu kör vi. Erik Niva läser på om blöjbyten – vi har FF hela helgen!

/Simon Bank

All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank

The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank

Sitter och skriver på min lediga kväll på min sida tills i morgon, där blir det mer italienskt.

Tills vidare bjuder jag på en krönika från min fredagssida i våras, som jag fick otroligt många positiva, fina och tänkvärda mejl om.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1748946.ab

En krönika om en av alla de supportrar som fotbollen trots allt handlar om, eller i alla fall borde handla om.