Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

Breaking News!

Med bara ett par timmar kvar till Champions League-kvällen kom alltså chocken:

Ett av kvällens huvudnummer är uppskjutet, på grund av… sand.

Yes siree. You bet. Believe you me. Sand.

Det är, som ni förstås räknat ut, mötet mellan saudiska mästarna Al-Hilal och iranska Saba Battery som inte blir av. Och som vanligt när det rör sig om nyheter från den här delen av världen så är det Chippens Oksana som satt mig på rätt spår.

Oksi – och nu är jag ärlig – skriver den enda wag-blogg jag läser och uppskattar, och nu håller hon på att blåsa bort i en sandstorm som drar in över Rijadh. Och nyss blev det alltså klart att även matchen blåste bort.

Annat intressant från asiatiska Champions League? Jodå, en revolution i det lilla. Asiatiska lag har ju alltid varit begränsade av den där tre-utlänningar-per-lag-regeln. Nu har förbundet utökat kvoten till 3+1, det vill säga ”tre icke-asiatiska utlänningar och en asiat”.

För Al-Hilals och Christian Wilhelmssons del betyder det att Fulham-lånet Seol Ki-Hyeon går in i laget.

När nu matchen spelas.

Up, up and away, nu ska jag hem och se hur Europa klarar sina stormar ikväll.

/Simon Bank