Färdigskriven efter 08-derbyt, Toon-City fick jag följa via sms-rapporter från Erik Niva.

Han gav mig, det kan ni räkna ut, Styles.

Han gav mig inte, av någon obegriplig anledning, Richard Dunne.

Om ni såg matchen så vet ni. Manchester Citys irländske kapten får chansen på en hörna efter en timme, och dyngar bollen rätt upp i krysset, ribba in.

I Citys mål.

Det är den sortens självmål man kan garva åt, man kan slå sig för knäna och säga ”haha, herregud, vad är chansen – en på miljonen?!”.

Grejen med Dunne är att chansen (eller risken, om man nu håller på City) är närmare 76 procent.

The man sure knows his own-goaling antics.

Jag rankar (och länkar, så gott det går):

1. 20 oktober 2008: Newcastle–Man City 2–1.
Klockrent, ett konstverk. Ett Pippo Inzaghi-mål. Only not.

2. 13 februari 2005: Man City–Man United 0–2.
City jagar kvittering, men med en kvart kvar slår Rooney ett inlägg. Dunne rensar med en volley – i eget mål. Toksnyggt.

3. 28 december 2004: Man City–West Brom 1–1.
City är bergsäkra på tre poäng, två minuter kvar, Dunne helt opressad i eget straffområde när en långboll ramlar ner. Den studsar upp i Dunnes ansikte – och in. Extra poäng för det oväntade och för det väl valda tillfället.

4. 23 oktober 2006: Wigan–Man City 4–0.
Dunne håller inte fansen på halster, det får man ge honom. Redan efter tre minuter nickar han in matchens första mål, helt otagbart.

5. 5 april 2008: Man City–Chelsea 0–2.
Efter att ha förlorat bortamötet med 6–0 är City beroende av en bra start. Dunne to the rescue. Fem minuter in möter han ett inspel av Anelka, och får bra träff. 1–0. Till Chelsea.

6. 16 december 2001: Man City–Bradford 3–1.
Vanan med tidiga självmål är inget nytt. Den här gången behöver han en kvart på sig för att elegant nicka in en frispark från Lee Sharpe.

Man kan ju tycka att Dunne i och med sitt livslånga verk borde räknas som Citys bäste självmålsskytt någonsin. Vad fan, grabben ger ju aldrig upp. Men hur han än bär sig åt så är han för evigt dömd att stå i skuggan av Jamie Pollock.

Kan ni storyn?
Om inte: Det är 1998 och har precis slutat snöa, City slåss för överlevnad i the Championship, andraligan. Hemmamatch mot QPR, näst sista omgången. Måstematch. Så in i h-e måstematch.

I ställningen 1–1 tar Pollock fart från sin normala hemvist på mittfältet, för att ta en defensiv löpning. Han bryter passningen, och resten är – som det heter – historia.

Målet påminner inte bara om Gazzas i EM 1996, det skickade dessutom i praktiken ner City i tredjedivisionen och räddade QPR kvar.

Ett par veckor senare hölls en omröstning på nätet om vem som varit de senaste 2000 årens mest inflytelserika människa. Efter att ett par tusen QPR-fans gjort sitt var segraren (lite otippat före Jesus, Hitler och Winston Chruchill) en 24-åring från Stockton: Jamie Pollock.

Så ös på, Richard Dunne. Det kommer säkert omröstningar om tusen år också.

/Simon Bank

Hemkommen från 08-derbyt – och det är som att öppna paket på julafton.

The mighty, mighty, mighty Spurs och superköpet Pavljutjenko sänkte Newcastle i en match där det roligaste – utöver det jag just skrev – var att Guardians liverapportör hade den goda smaken att påminna mig om Chris Foy.

Domare Foy var mannen som i vintras visade ut Fulhams maskot, Billy the Badger, efter att han (the Badger, inte Foy) breakdansat inne på planen när andra halvlek skulle börja. Eftersom Billy hade varit ute på bus förut – han kramade bland annat om förre Chelsea-tränaren Avram Grant under ett SW6-derby – fick han vackert förklara sig efteråt.
Grävlingen lät en presstalesman läsa upp hans ursäkt:
– Efter att ha studerat videobevisen inser jag att varken min breakdance eller mina electric boogaloo-moves var bra nog.

Jo, jag har för mig att vi berättat det där förut. Men på den gamla papperstidningstiden hade vi inte de rörliga bilderna att underhålla er med.
Ergo:
a) Billys boogaloo-moves vs the Villa.
b) Billy doin the conga on his way to the Boro.
c) Billy är kärvänlig med Avram Grant:

Annars – ska ni bara ta med er två häpnadsväckande fakta från gårdagens ligacup så är det två om Brightons holländske målvakt Michel Kuipers, som skickade hem Triljonbiljardgazziljard-täta supermakten Manchester City med svansarna mellan sina svindyra ben.

För det första: innan Kuipers blev fotbollsproffs var han marinsoldat.
För det andra: hans moderklubb hemma i Amsterdam heter… FC Blauw-Wit!

Det där sista kräver baskunskaper i engelska för att humorn ska gå fram. Men det är som det är.

Fotnot: The gay bit i rubriken: Brighton är känt för att vara Storbritanniens HBT-tätaste stad. Motståndarfans brukar påpeka det, vänligt men bestämt. Ramsan ”You’re too ugly to be gay” är Brighton-fansens bästa svar hittills.

/Simon Bank