Det är 25 år sen det spelades europacupfinal här senast. Totti drömde att det skulle bli Roma–Liverpool igen, men Totti är världens naivaste underbaraste romantiker så han fick fel.

Jag har också fastnat i historien. Under en dag som är en enda stor karta över rörelser framåt, mot Match, Avspark, Upplösning, så har jag konstant fastnat med blicken nitad bakåt.

Det är inte mitt fel.

Den förste Paul Scholes fick syn på när han joggade in på planen för det där dagen-före-match-passet var en 43-åring som ser ut som 26. Teddy Sheringham stod på läktaren, skrek ”Scholesy!”, pekade på bröstet, och fick the Ginga Ninja att försöka nå fram med en crossboll.
Bollen landade femton meter för tidigt.

Idag är det på dagen tio år sedan Teddy vände mot Bayern München i Barcelona, och jag tänkte på att Scholes var avstängd den gången, och jag tänkte på det som Sir Alex sa nu:
– Vi är bra på att göra saker först av alla.

Han menade the treble från 1999, och syftade på att inget lag hittills försvarat en Champions League-titel.
Sedan kom Pep Guardiola in, och Ronald Koeman och Hristo Stoitjkov kom fram och kramade om honom, och de stod och pratade väldigt länge och såg ut som små pojkar som blivit alldeles för stora. Och jag tänkte att det är nästan på dagen 17 år sedan de vann en Europacup-final ihop.

Och jag tänker på de där fantastiska bilderna av när Barça slog ut IFK Göteborg 1986, hur Pep Guardiola var bollpojk och sprang in för att krama sina hjältar.

Och jag tänker på att Sir Alex coachat sitt lag i 153 Champions League-matcher.

Och jag tänker på att Pep bara coachat i 13.

Och jag tänker på att det är 30 år sen Sir Alex gav sig ut i Europa första gången, med Aberdeen.

Annars har jag mest njutit av att sitta och se världens två bästa fotbollslag jogga runt och känna in det ovanligt uppräschade Stadio Olimpico. Jag saknar fortfarande Decos och Ronaldinhos uppvärmning, när de stod och drog 50-meters crossbollar till varandra utan att släppa ner bollen på marken, men Barça har börjat med en ny passningslek som roar mig.

En cirkel med kanske tio spelare runt, och två som jagar i mitten. Ett tillslag, väldigt små ytor, och det roliga är att målet är att spela – tror jag – 20 passningar utan avbrott. När de lyckas plockar siste mottagare upp bollen med händerna – och så applåderar alla i cirkeln de två förlorarna i mitten.

Jaja. Jag tror i alla fall att United spelar med Anderson istället för Fletcher, Ji-Sung Park och Giggs runt honom och Rooney överallt. Barça känns väl rätt solklart, med undantag för vänsterbacksplatsen. Jag säger Keita, men det kan förstås lika gärna bli gamle Sylvinho (vilket, för första gången in the history of the world and everything else, låter lite tryggare).

Spelarna jag unnar hjälterollen, i tur och ordning:
1. Scholes.
2. Carles.
3. Rooney.
4. Messi (for Paris).
5. Xavi.
6. Iniesta.
7. Giggs.
8. Ji Sung Park (för att höra alla koreanska journalisters frågor efteråt)
9. Bojan (om han nu ändå får vara uppe så sent så…)
10. Berba… äh, skojade bara.

Nu ska jag skalla kudden och drömma om matchen. Jag gjorde det i natt också. Den slutade 4-2 till… Malmö FF.

Det är inte bara Rolle som drömmer att MFF gör mål, och det är inte bara jag som bär med mig historien runt i Rom. I kväll kommer ni att få se en fantastisk snygg koreografi i Uniteds curva sud.
For Sir Matt, står det.

/Simon Bank

Alla lag har sina skador under en säsong. Alla lag har sina svackor.

Det gäller att tajma in dem rätt, och just ikväll känns det som att Manchester United lyckats med det i år också.

Andra halvlek mot Spurs, första halvlek mot Arsenal ikväll… det otäcka, rörliga, rödglödgade United är tillbaka. Break’s over.

Fletcher? Magisk.
Carrick? Tillbaka i sitt perfekta och ännu mer rörliga quarterback-jag.
Rooney? Ballon d’Or-ish.
Rio och Vidic? Inte så långt ifrån maj 2008-fräscha.

Peter Wennman kommer att lämna den utförliga rapporten från Old Trafford, men i initialanalysen är det bara att böja sig för en lysande laguttagning och en lysande match.

Arsenal har spelare som varit bra i perioder av säsongen – Nasri bar dem stundtals i höstas, Cesc har varit Cesc-bra i vår – men de förlorade mittfältet med 100-0 i kväll. Ferguson visste att han skulle möta ett defensivt lite nervöst Arsenal, utan Gallas blir det så – så vad gjorde han?

Han lät sitt lag dra isär Wengers med det här slutspelets bästa djupledsspel. I förstaläget, på Tevez, eller i andraläget, på Carrick eller Ronaldo. Medan ett långt Arsenal försökte hänga ihop drev Fletcher (hans bästa match någonsin?) upp passningstempot till en ohygglig nivå.

Det var som att se ett Barcelona som varierade med en djupledstanke. 7–1 i skott på mål efter en halvtimme. Vore det inte för en fenomenal Almunia hade det stått 3–0 redan där. Hade de mött Tottenham hade de vunnit matchen med 5–0.

Det här är första gången Sir Alex och Wenger möts över två hela matcher, och Wenger lever fortfarande. Hans lag orkade inte anfalla särskilt smart när de väl vann bollen (Adebayor behöver vara varm för att vara bra), men de klarade sig tack vare sin grundkompetens.

Kan de vända? Tja, de har Walcott och – om han känner för det på tisdag – Adebayor. Han kan kasta in en killer som Eduardo från start. Men Ferguson kan åka till North London och luta sig tillbaka och se vad the Arsenal tänker göra. Han kan spela Berbatov från start, med Rooney och Ronaldo på rulle.

Och han har, för första gången på länge, sin bästa uppställning på benen och i form.

Näst sist av allt: En liten påminnelse av en bild som inte kommer att vevas i något enda highlights-paket, men som fastnade hos mig. Första halvlek, en boll rinner ut mot sidlinjen och Kieran Gibbs möter Cristiano Ronaldo i en 40-meters sprintlöpning för att hinna den först.

Det var som att se en OS-final på hundra meter. Oerhörd fysik, oerhörd fart. Jag tänkte att det är väldigt sällan man ser den sortens totalexplosioner i spansk eller italiensk fotboll. Och att ett av Serie A:s stora problem är att man så sällan prioriterar just den sortens spelegenskaper.

Sist av allt: Svennis-skalan.

Môcke bra:
Rooney – Walcott.

Môcke, môcke bra:
Carrick – Gibbs.

Môcke, môcke, môcke bra:
Fletcher – Almunia.

Så vad säger ni?

80–20 nu?

/Simon Bank

All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank

The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank

4–0.

Först när matchen är slut, när alla rinner ner från läktarna som lyckligt sockervadd, ser jag den där röken som alltid lägger sig över Camp Nou när det är kvällsmatcher.
Jag brukar alltid tycka så mycket om den, men ikväll glömde jag att titta upp. Det fanns liksom för mycket som hände på annat håll.

4–0.

Vad säger ni?

Det kan verkligen ha varit den bästa halvlek jag sett ett klubblag göra. Mina invändningar sparar jag till tidningen, för just här och nu – med room service, nåt kallt att dricka och Gombrowiczs Dagbok som väntar – känns det bara alldeles för perfekt för att tjuras ner.

Barça lekte boll som bara de gör, och Bayern sprang in i sitt värsta trauma någonsin på den här arenan. Och då har de ändå att jämföra med. If you know what I mean.

Det började ju rätt illa för Barcelona. Före avspark spelades den där nya, ohyggligt sega klubblåten Boig per tu upp, och den där biten kan ju mycket väl vara det största estetiska snedsteg fotbollsvärlden sett sedan Napoli gav Kalle Corneliusson tröja tio.

Men när matchen började…
Bayern höll ju helt enkelt inte ihop. Det är lätt att konstatera. Mot världens skickligaste passningslag måste man skydda området kring boxen som den sista droppen vatten, men Klinsmann har byggt ett hysteriskt osäkert och oorganiserat lag.

Demichelis och Breno (”världens bäste back” som Uli Hoeness sagt) hade bara spelat en match ihop den här säsongen. Butt i målet har bara spelat en match över huvud taget. Och resten såg jag inte ens.

Bild, sportjournalistikens ständigt sansade sanningsvittnen, gav samtliga Bayern-spelare sex (lägsta möjliga) i betyg. Motiveringen om Christian Lell säger en del om hur tonläget kommer att vara kring Säbener Straße i veckan:

Rätt betyg för honom är inte uppfunnet ännu. Åskådare, felplacerad, efteråt-löpare, främst mot Messi. Eftersom vi inte kan ge en sjua eller åtta till Lalla…, äh, Lelli, så får även han en sexa.

I övrigt kan jag bara som kortast notera…
…att Barça nu inte släppt in mål på fyra matcher – vilket nog är viktigare för dem än ensataka offensiv-shower om de nu ska vinna CL.
…att Rafa Márquez tog en oetisk proffsvarning genom att maska i slutminuten, därmed är han avstängd i München. Förnedring, kallas det.
…att Bilds test med nergrävd weisswurst på Camp Nou inte föll så väl ut.
…att med Gerrard (väl?) och Ribéry ute ur Champions League så är det inte omöjligt att general Xavi blir Messis störste rival i kampen om guldbollen.
…att det vore intressant att se en match mellan Sporting och Barça.

Och just det, här är målen.

Liverpool–Chelsea får ni berätta för mig om. Jag vet bara att om jag vore sportchef i England så hade jag skyndat mig att köpa loss Lokomotiv Moskvas jättebäbis Milan Milanovic.
Varför? För att det verkar funka väldigt bra när engelska klubbar köper serbiska backar från Moskva.

/Simon Bank

Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

Morgonpromenad genom Castellón, en sömnig stad ett par minuter från Vila-real. Saluhall, kaffe, paraplyer i regnet.

Noterar att Marca busat på sin förstasida idag, ett montage där Kakà, inklippt mellan Zizou och Di Stefano, tar emot Real Madrids tröja nummer fem. De ger sig nog inte den här gången.

Men Madrid är utslaget, och jag är här för Champions League.
 
I brist på annat går jag igenom kvartsfinalerna och översätter dem till den nya, internationella måttstocken för folkmängd.

Just det, Kinna-index.

Man kan säga att det bor runt 15000 människor i Kinna (jag räknar inte med Per Kiltorp och Mathias Andersson). Men hur många Kinna behövs det för att få ihop ett lag som kan kvala in till kvarten i världens största turnering

Det beror på vilka man frågar.

•Chelsea (London, 8 miljoner invånare) är som 530 Kinna.
•Arsenal – 530 Kinna.
•Manchester United – 145 Kinna.
•Barcelona – 113 Kinna.
•Bayern München – 85 Kinna.
•Liverpool – 33 Kinna.
•Porto – 16 Kinna.

Återstår gör Villarreal.
Från en stad som är som tre Kinna. Det är verkligen ofattbart – jag har utvecklat den känslan i en krönika i dagens tidning som kommer ligga på nätet så snart som våra net-kids är klara med sitt play station-spelande viktiga planeringsarbete.

Jag är hysteriskt taggad inför den här matchen – alldeles oavsett att de senaste tecknen på torget här nere var lite oroväckande.

/Simon Bank

En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank

Ja, gott folk, då närmar vi oss. Räknar ner till i morgon kväll och beklagar lite att jag inte är i Turin, i synnerhet som Juventus senare återkom med nya besked: jag fick ackreditering… Nåväl, nu blir det tv:n och sitter just nu och läser igenom förhandstexter på alla möjliga sajter. Intressant att notera är hur folk i olika länder tror att det går.

Som i Gazzettans omröstning på nätet, siffrorna är rätt annorlunda mot vad till exempel vi svenska, mer neutrala bedömare kommit med. Men, vi får se vem som får rätt. Intressant att notera är att det är Inter som folk tror minst på av de italienska lagen. Fast det är väl snarare så att respekten för Manchester United talar, samt att Inter har bortaplan.

Champions League: alla vigilia del ritorno degli ottavi chi passerà il turno tra Inter e Manchester United? (så här kvällen före CL-åttondelarna, vem går vidare?)

Manchester Utd 65.8%
Inter 34.2 %

Juve-Chelsea
Juventus 50.7%
Chelsea 49.3%

Roma-Arsenal
Arsenal 50.3%
Roma 49.7%
Numero votanti (antal röstande): 20491

I Inter-lägret lever dock hoppet, enligt mina svartblå kollegor som följer laget varje dag. Man har till och med hunnit med att ordna en modegala för välgörenhet med Inter-spelarnas fruar och barn som modeller. Dock inte signora Ibrahimovic och gossarna.
Bilder hittar ni på Gazzetta.it, en bit ner under huvudrubriken ”In vetrina”, i skyltfönstret, och gå sen in under bilden längst ner till höger. Om nu någon vill lugna CL-nerverna med något annat.

/Jennifer

”Mellberg pratar redan bättre italienska än Totti”
Så skrev en av mina läsare här, i kommentar till ett inlägg. Rätt kul faktiskt.
Jag är lite svag för Totti, framför allt för de nostalgiska känslor han väcker från mina år i Rom då han och Nesta ägde staden. Men skratta kan man ju göra ändå.
Och Mellberg har verkligen lärt sig italiano imponerande fort. Visst, han kunde spanska. Men så likt är det inte. Han börjer verben fint och hela baletten.
Så nog verkar han smälta in väl i Italien alltid…

Själv smälter jag snart bort i stress så det blir ett kort inlägg nu.
Bjuder på min fredagssida
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article4030702.ab
Mina länkar strular av någon anledning. Har fått ny dator, kan vara det. Jag har mejlat vår helpdesk men tills det åtgärdas får ni som är intresserade gå in på vår hemsida istället. Eller köp tidningen!

Sen ligger nya Laul Calling ute också snart. Missa inte vår diskussion om lottningen i CL, till åttondelsfinalerna. Vi diskuterar riggade lottningar och jag slår fast att jag hoppas att Juventus och Arsenal inte får mötas redan nu eftersom  jag gärna vill ha kvar båda de lagen längre fram. Nu vet vi ju också att det blev Roma och Arsenal som möts istället. Tror att Roma får det svårt men jag tror ändå samtidigt att Arsenal passar de gulröda bättre än till exempel Chelsea.
Dem får istället Juventus ta sig an och det är ju ett möte som får det att vattnas i munnen redan nu. Vi såg ju mot Real Madrid vad Juve kan åstadkomma och jag är inte så säker på att Chelsea är så klara favoriter där som vissa tycks tro.
Inter-Manchester United blir också ljuvligt att följa, förhoppningsvis krockar det inte med någt annat så att jag kan se i alla fall Inters hemmamatch på plats i Milano.

Intressant är att det blir tre gånger Italien mot England. Få se vem som går ut segrande ur maktkampen…

Nu skriver jag EC för i morgon samt en årskrönika. Sen har jag tagit semester. Det blir lite bloggande kanske men betydligt mindre den kommande veckan.
Dags att hinna läsa lite mer, se några filmer och framför allt umgås med nära och kära.

/Jennifer