Sex före match eller inte?
Återkommer till det lite längre ner. Men först lite i efterdyningarna av CL-rundan i går.

”Vi förtjänar att få Barcelona eller Manchester United”.
José Mourinho som på sitt vanliga blygsamma vis uttalar sig om lottningen till åttondelsfinalerna i CL.
Han förnekar också att man underskattade sina gruppmoståndare Werder Bremen och det stämmer nog. De problem man haft har snarare varit, som jag även skrivit om i tidningen, oförmågan att ladda om efter stormötena mot inte minst Roma och Juventus, i ligan.
The Special One utlovar ett helt annat lag i februari: ”Då ska ni få se det riktiga Inter. Då blir det synd om de som får möta oss”.
Det låter lovande, hoppas att det stämmer, jag vill gärna se Inter och Zlatan nå långt denna gång. Men skryt när du rider hem, Mourinho, talk is cheap.

Roligt, och viktigt, i alla fall är att Inter, Juventus och Roma är vidare; jag vill se de italienska lagen dominera i CL. Och det bäddar också för fina jobbresor i vår…
(Jag är också glad att Arsenal tog sig vidare, det förtjänar man och vi tittare förtjänar deras fotboll, även om den ibland blir för mycket känsla och för lite förnuft för lagets eget bästa).
Men, tillbaka till la bella Italia: Att Inter skulle gå vidare kändes mest väntat men det är Juventus och Roma som imponerat.
Trots den tuffa hösten vann huvudstadens vargar grupp A och det är mycket starkt. Det är bara att ge Spalletti rätt när han pratar om ”ett intelligent och moget Roma”.  Moget är även Juventus, med grånande men glödande Del Piero och Nedved som härförare. Sättet laget spelat på, med segrarna mot Real Madrid inte minst, är nog för att man ska börja le mitt i gråvädret.
Italiensk fotboll behöver sina lag i CL och Juve är, med sin enorma vinnartradition, ett av de som alltid känns farligast. Även om man på pappret just nu har lite för åldersstigna stjärnor. Men, som sagt ovan, det är ju dessa som levererat mest hittills…
Att det känns surt för det rödsvarta folket att mäktiga Milan står utanför är en annan sak. Tills vidare får man nöja sig med Uefa-cupen, men Milan är förstås ett lag för den största scenen.
Hoppas i alla fall att även Fiorentina blir klart för Uefa-spel i kväll mot Steaua Bukarest.

”Dåligt väder, snöalarm i norr”. Rubriken som möter en när man surfar in på il Messaggero, med centralredaktionen i Rom. Italienarna blir alltid lika tagna på sängen av snön som kommer varje år. Men det blir ju å andra sidan vi svenskar också, i alla fall här i Stockholm och söderut. Två decimeter snö och inget fungerar, trots att vi borde vara mer vana än gli italiani kan man tycka…

Roligare då med Messaggeros rubrik:
”Gärna sex före match, det viktiga är sömnen efteråt”.
Det är Sergio Parisse, italiensk landslagsstjärna i rugby, som uttalar sig i en intervju med veckotidningen Grazia. Parisse är förlovad med före detta Fröken Franrike, Alexandra Rosenfeld. Enligt Parisse är det inga problem med en privatmatch före matchen:
”Det viktiga är att få en tillräckligt antal timmar sömn efteråt”.
Hans uttalande väcker dock uppmärksamhet eftersom det här är ett ämne som det debatterats om i årtionden och även forskats om: Sex eller inte sex före match? Är det skillnad på sporter? Kvinnor och män?
Tränare och ledar tycker olika: vissa tillåter, andra förbjuder. (hur man nu ska kunna kontrollera det i de fall spelarna bor hemma).
Debatten går vidare…
Nedan, en krönika från mig om just detta, från december i fjol, då ämnet var på tapeten i en debatt som egentligen handlar om något större: vad kan man kräva av stjärnorna, vad ska de offra för sporten, klubben och fansen? Är vi för seriösa i dagens toppidrott?
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1460599.ab

/Jennifer

Ett rättsfall, politiska förvecklingar, ett frisläppande, en opinion, en fotbollsmatch, ett intervju och fem timmar mitt i en stad som gått från raseri till något slags lättnad.

Får det plats i en tidningskrönika?

Det är klart som fan att det inte gör. Så här är lite av det som inte fick plats.

Laddningen till den här kvällen har ju växt för varje dag som gått sedan polisen grep Santos Mirasierra vid supporterbussen den 1 oktober. OM-spelarna har värmt upp i Libérez Santos-tröjor (mot Valenciennes), fansen har draperat hela Virage Nord i ”Santos Présent”-banderoller (mot Lille), och hela Frankrike har engagerat sig.

Klockan fyra i dag kom alltså beskedet om att Santos släpps mot borgen på 6000 euro. Jag frågade Bolo Zenden, han berättade att spelarna fått veta det direkt när nyheten kom – det säger en del om betydelsen fallet har här.
– Det betyder mycket för fansen, och klubben har en väldigt nära relation till sina fans. Våra supportrar ska ha beröm för hur de skötte sig i kväll, sa han.

Det blev ingen explosion. Från Rue Teisserie upp längs Boulevard Rabatau, kring Rond Point du Prado och upp på Boulevard Michelet var alla väggar tapetserade med budskap, fansen sjöng om Santos och hade banderoller på läktarna – men de följde uppropet som supportergrupperna gått ut med:

Utan hat och utan våld, men med raseri och bestämdhet ber vi er att inte gå in på Stade-Vélodrome, eller åtminstone vänta med att gå in till efter avspark.

Eller, de följde inte alls uppropet, eftersom förutsättningarna förändrades. När det stod klart att Santos skulle släppas (här kan ni se hans systers reaktion) bestämde sig supportrarna för att fira det med att gå på matchen.

– Allt hade varit fullkomligt om vi bara hade vunnit också, sa Eric Gerets.
– Jag hoppas bara att Santos såg matchen, att han såg alla som bar hans t-shirt. Man måste vara från Marseille för att klara det, det vi just gjort – spelarna, fansen, media, alla – det visar att vi trots allt är en stor familj.

Och det kan ju finnas något i allt det här som är lite otäckt, det finns rätt många både hel- och halvkriminella på OM:s läktare som inte förtjänar något kollektivt martyrskap. Men lik förbannat är bevisningen mot Santos så svag att det är lätt att misstänka att han fälls mer som representant än som individ. Och det är sjukt.

Kan han vinna i nästa instans är det en seger för publiken, på samma sätt som det varit viktigt för det svenska supporterkollektivet att föra Malmö FF:s (i Köpenhamn) och Djurgårdens fall vidare.

Hur som helst.

Här nedanför har ni en liten skärva verklighet från Marsiglia, före och under matchen. Doften av merguez, joints och avslagen öl får ni föreställa er själva.

Nu ska jag knoppa in och ladda om. I morgon: OGC Nice–Grenoble. Sex, drugs, Cyril Rool.

/Simon Bank

Efter kollegan Nivas inlägg om lagsånger  kom jag på mig själv med att nynna på en Lazio-hymn under min löprunda. Sakta vek den höstlövsbetäckta marken undan för mina ögon och för min inre blick vajade ljusblå flaggor på Olimpicos läktare, smekta av en ljum Rom-bris…

År 2001 sa jag upp mig från mitt fasta jobb på Expressen efter nio år där som bland annat nyhetsreporter och korrespondent i London. Jag hade lärt mig mycket, men ville ut, bort, vidare – och jag längtade till Italien. Alltid Italien…
I drygt två år bodde jag så i Rom och det sista året även en del i  Milano. (Har också bott i Florens, som yngre, innan jag började på Journalisthögskolan).
Då och då ska ni få små tillbakablickar, men i dag nöjer jag mig med att delge er (tur dock att ni slipper höra mig sjunga) den sång som då betydde mycket för mig.
Tyvärr satt jag ofta på pressläktaren, men blotta minnet av de gånger jag stod i Curva Nord, mitt i det ljusblå flagghavet, och hörde ”Lazio grande Lazio”, kan fortfarande ge mig gåshud.

Jag är ingen fanatisk laziale, jag kan utan problem hylla Totti eller äta stekta, panerade grönsaker på Fricandò i rödgula kvarteren Trastevere, där ägaren har ett halsband med Roma-vargen som berlock. Jag var mitt i en stad i vilt rus när Roma vann ligan 2001, året efter Lazio, och kände inte att jag behövde fly staden, som de mer inbitna ljusblå fansen.
Tvärtom njöt jag av att fotbollsmakten för ett ögonblick åter flyttat söder om Milano och Turin.

Likväl är det något visst för mig när jag på Youtube trycker igång den sång som en gång var så speciell för mig, blundar och lämnar Bromma för Rom.
Här nedan får ni några av textraderna, fritt översatta. Det finns lite olika varianter, men jag kör denna. Det roligaste är att det är på Rom-dialekt, inte på vanlig italienska. Så om ni undrar över stavning och grammatik så är det därför det skiljer sig. Till exempel står det so, istället för sono, och ”er cuore”, istället för il cuore: hjärtat.

De ord som når just mitt hjärta mest är de om ”det är redan två timmar som vi väntar här” för de säger så mycket om hur det är att vara en riktig supporter,
om att komma i tid till stadion, samlas med folk som delar samma passion och kärlek, att tillsammans vänta på matchen som man längtat till hela arbetsveckan, stå där
i flagghavet i skälvande förväntan med hjärtan som slår i samma takt.

So’ gia du ore, che stamo qui a ’spettà,
me batte er core, cominceno a gioca’
mille bandiere, famo sventola’
entra la Lazio, lo stadio sta a scoppia’
Lazio grande Lazio…

Det är redan två timmar, som vi väntar här,
mitt hjärta slår, de börjar spela,
tusen flaggor, som vi får att vaja,
Lazio kommer in, stadion håller på att explodera
Lazio, stora Lazio…

Och i kväll börjar Champions League. Mums. Har redan en CL-jobbresa inbokad längre fram i höst.
Själv drar jag dock nu ut på annat jobb. Ett inspirerande sådant. Vad får ni läsa om  i morgon.

A dopo!