Märklig fotbollsdag idag. Eller, i alla fall den lilla bit av den jag hunnit med att se på egen hand.

Bredare målsvep lär dyka upp när någon i familjen orkar ta sig tiden. Det här är en kommentar på språng.

Wolfsburg vinner nog Bundesliga, trots allt. De var inte bra idag, de spelade Werder-fotboll, med öppna spjäll, och hade en hel del tur.

Och den sortens tur kan vi kalla Meister-glück.

Leverkusen prickade ribbor, fick en fullkomligt skandalös straff mot sig, men var ändå med länge och väl. Bayerns sparkapital Toni Kroos höll på att lura vargarna på två poäng, och då hade de skade- och självförtroendekrisande pojkarna på Säbener Straße fått lite vittring.

Istället joggade monstertunge Grafite in 2–1, hans 22 mål – på Misimovics artonde målpassning. Sehr schön.

Har ni läst Erik Nivas Vfl-dokument idag så förstår ni varför Wolfsburg orkar så mycket, så länge. Om någon detalj förtjänar att läggas till så är det förstås att Magath bland mycket, mycket annat använt sig av en hypermodern försäsongsträningsmetod (Saison-Vorbereitungsausbildungsmethode). Jag skämtar inte.

Efter Tyskland vände jag, och varenda en av er antar jag, blickarna mot Wemberlee.

Två anmärkningsvärda saker efter 2-1 till Chelsea:
1. Arsenal är alltså på väg mot sin femte raka säsong utan en titel.
2. Arsène Wenger måste ha gjort en av sina sämsta matcher i karriären.

Arsenal var ju ett horribelt fotbollslag långa perioder i höstas. Deras enorma lyft i vår har berott på tre saker. De har fått tillbaka sin lille underbare general (Cesc), de har fått in en Andrej Arsjavin som efter en halvdan start stått i en klass för sig, och de har rätt ofta kunnat använda Adebayor som tung spets.

Igår var Adebayor blek (det är han alldeles för ofta, eftersom han är mer intresserad av sig själv än av laget), Cesc en katastrof (det är han aldrig) och Arsjavin på bänken.

Och vad i hela världen gjorde han där? Chelsea är ett tufft, elakt lag som hittat tillbaka till sina vinnarhjärtan – Arsenals enda chans var att spela ut dem, hitta klapp-klapp-trianglar och hoppas på att kunna spela fram van Persie eller Ade till ett mål.

Wenger skickade ut dem utan Arsjavin. Självmål. Imorgon är det Rooney mot Everton.

Den här dagen avslutade jag med att se ett rätt trött men slutsekundsdramatiskt italienskt derby. Var redan Serie A-besviken efter Genoas tapp mot Lazios gangsters Musslan/Zarate Kid, och derbyt var mer tjurigt än stiligt. Balotelli, däremot, var fin. Och hans mål var kontringsfotboll som allra, allra bäst.

Mer har jag inte sett än. Ja, utöver det faktum att Crvena Zvezda ju sjönk ännu djupare ner i helvetesmörkret idag, när Dragan Mrdja bombsköt in matchens enda mål för Vojvodina i Belgrad och skickade ner Stjärnan på tredje plats i ligan.

Vilken klubb som fostrat Mrdja?
Gissa en gång.

/Simon Bank

Medan Erik Niva ägnar sig åt de flashiga, glittrande salongerna i Champions League (och åt sig själv) – låt oss ägna en tanke åt en fallen stjärna.

Om ett par veckor blir serbisk klubbfotbolls största ögonblick myndigt. Det är arton år sedan Darko Pancev sköt europatiteln till Röda Stjärnan.

Alla klubbar som vunnit mästarcupen sedan dess lever, i olika grad, fortfarande det goda livet. I Belgrad är det annorlunda. Att Crvena Zvezda släpar efter Partizan i ligan i år igen är en sak. Att de snurrat runt sex tränare på två år är en annan. Men det är ekonomin som är det stora problemet.

Zvezdas spelaraffärer är ifrågasatta. Har allt gått rätt till när Pjanovic såldes till Spartak? När Zigic lämnade för Racing? Och hur var det med Drulics kontrakt med Zaragoza?

När Zvezda förlorade derbyt senast vet ni hur det såg ut. Fotbollsvåldet är värre än på länge, politiskt färgat och accentuerar, inte minst efter Kosovos självständighet. Men nu har klubbens spelare och fans fått annat att bry sig om. Krisen (en kvarts miljard i skulder?) är så total att konkurs är ett realistiskt hot. I måndags träffades klubbens tyngsta supporterledare för att hitta en ekonomisk krisplan.

Presidenten Dan Tana – en av världens mest fascinerande klubbledare – har bett klubbens tre miljoner supportrar att bidra med vad de kan. Zvezda har inga betalande medlemmar, men om alla pyntade in en hundralapp så…

Är det här på riktigt då? Är det verkligen en kris? Eller bara ett skrik?

Tja, det bästa tecknet på hur illa en klubb drabbats brukar vara om spelarna märkt av det eller inte. De är alltid de sista som märker av besvären, och i Zvezdas fall är det… illa. Tidigare i år kom rapporter om att truppen inte fått betalt på flera månader.

Cedomir Janevski, tränare:
– Det är svårt att koncentrera sig på spelet när du inte får betalt.

Mirnes Sisic, mittfältare:
– Om Röda Stjärnan inte åtminstone kan ge mig pengar för tak över huvudet så spelar det ingen roll vad de är skyldiga mig i lön. Jag kommer inte att ha något annat val än att flytta hem till Slovenien och bo hos mina föräldrar.

– Det är som Titanic. Värst är det för de unga spelarna, vi ger dem pengar så att de kan köpa sig något att äta och dricka.

De senaste veckorna har klubben lyckats betala tillbaka delar av lönerna, men problemen är långt ifrån över. Imorgon eftermiddag ska Dan Tana hålla ett viktigt möte med spelartruppen. Zvezda står vid ett stup och tittar ner, och om inget radikalt händer kan en av Europas största fotbollsklubbar tvingas slå igen.

Vad som saknas? Ett stabilt klimat och en stark ledning. Det har pratats om att en stabil, stark makedonier skulle vara på väg tillbaka in i ledningen. Kan Darko Pancev rädda Crvena Zvezda igen, arton år senare?

/Simon Bank