Mind Master Mou’s Mancunian Miracle?
Red’s Real Rafa Revelation?
Kongo-Kims Kanon-Knall?

Äh, de där bitarna – själva fundamenten i årets mest definierande fotbollsvecka – har ni ju redan läst allt om på annat håll, så jag tänkte göra en snabb scan av händelserna i en liga på närmare håll.

Jag borde egentligen skrivit det här i förra veckan, men det blev inte av. Och eftersom rätt många av dem som inte bor precis på andra sidan bron har koll på Superligaen så… I take my chances.

Spaningen går ut på att boys will be boys, att derbyn är derbyn, och att man inte alltid behöver vara så väl uppdaterad, eftersom det finns saker som aldrig förändras.

Förra veckan fastnade jag sålunda för ex-svenskarna Peter Graulund och Joseph Elanga.

Ni minns dem från allsvenskan.

Graulund var en galen, elak jävel som gjorde mål och armbågade med samma frasiga frisyr.

Elanga var en… eh… konsekvent inkonsekvent ytterbacksrusare i MFF.

Så när man droppar in och kollar läget, vad ser man då?

Jo, först gör Elanga ett katastrofderby, är sämst på planen (i konkurrens med, faktiskt, Samuel Holmén, som varit en besvikelse i Bröndby i år) – men säger själv att han är ”nöjd”. Självkritik har aldrig varit hans starka sida.

Sen följde jag upp med att bänka mig framför Midtjylland–Bröndby i söndags. Ken Fagerberg mot Max von Schlebrügge, Mads Albaek mot Alex Farnerud. Och Elanga som vänsterback i BIF.

Hans match i korthet:
3 min: Sparkar bort bollen efter avblåsning. Gult kort.
25 min: Fäller Danny Olsen på straffområdesgränsen. Rött kort.

Bröndby klarade 1–1 (Farnerud skickade upp 1–0 i krysset, typ, före utvisningen), och det sensationella var att Elanga faktiskt bad medspelarna om ursäkt efteråt.
– Första varningen var inte rättvis, för jag hörde inte signalen. Den andra är inte så mycket att säga om, jag kommer sent in i tacklingen, sa Jolly Joseph till Ekstra Bladet.

Han har alltså mognat.

Graulund, då?

Being Graulund.

Förra helgen sprang han in i Randers gamle City-keeper Kevin Stuhr-Ellegaard. Med berått mod och armbågen före. En vidrig tackling. Den här helgen har han ägnat åt att vara avstängd – och åt att såga avstängningen, danska fotbollsförbundet, det juridiska systemet och Tobias Grahn. I den ordningen.

Mest var han sur över att handläggandet tagit så lång tid, att avstängningen blivit två matcher och att liknande fall – alltså, fall som Graulund tycker är liknande – behandlats snabbare och snällare.
– Jag ger inte två pottor piss för deras bedömning, meddelar mannen.

Elanga är Elanga, Graulung är Graulund. Jag lovar att meddela när något nytt händer.

/Simon Bank

Karneval i Nice, och gillar man sånt är det inte mycket som slår den.

Men här ska vi koncentrera oss på andra karnevaler. Coppa Carnevale går ju in i slutspelet alldeles idag, och det är värt att titta närmare på.

Torneo di Viareggio, ute på den toscanska landsbygden, är ju världens kanske mest intressanta juniorturnering. Tio fyralagsgrupper, italiensk bas och så inbjudna toppklubbar från övriga världen. Amauris karriär började här, många av de största har visat upp sig, tv sänder och storklubbarna har en scout per benskydd på plats.

Den italienska dominansen brukar vara total (Partizan och Prag-klubbarna Dukla och Sparta har varit där och vunnit, Juventud också – annars är har de vunnit samtliga gånger). Och turneringen är alltså viktig. Så viktig att Juventus skickat både Albin Ekdal och Ariaudo direkt från a-lagsbänken och till slutspelet. 

I dag spelas alltså åttondelarna, och ska vi nu bli lite nordiska så kan vi alltså konstatera att Ekdal går in som en av tre centrala mittfältare i Juve (de möter Lazio nu klockan tre) bredvid Lucorna Marrone och Castiglia. Där har de i alla fall två suveräna passningsspelare.

Ännu intressantare är det att det faktiskt finns ett nordiskt lag med i slutspelet. För första gången har danskarna representation i åttondelen – och det är Midtjylland.  

Och då ska ni veta att Midtjylland är speciellt, på så vis att de dessutom var den första danska klubb som satsade på att bygga en fotbollsakademi för att utveckla unga spelare. De gjorde det för fem år sen, med en modell de lånat från Nantes – som för inte särskilt länge sen var bäst i Frankrike på den biten – och de har nått bra resultat.

Nu är de i åttondel i Viareggio, möter Siena, och de gör det med Ken Fagerberg förmodligen på bänken (han har spelat och gjort mål i gruppspelet). 

Om ni vill med och grotta ner er i lite modern, nordisk talangutveckling så kan vi kika på gubbarna i startelvan Midtjylland ställer mot Siena:

Lördag kväll efter ännu en dag på bokmässan, snabbstopp på hotellet.
Är ledig så jag nöjer mig med att önska er alla en skön kväll och tacka för alla svar om favoritspelare.

Och så bjuder jag på lite musik att inleda kvällen med.

Vilken är er favorit-fotbollslåt? När vi har fester med Sportbladet, eller bara sitter på ett hotellrum och varvar ner tillsammans ute på jobb, kör vi ibland gamla klassiker.
Lite längre ner får ni en av dem, i svår konkurrens med Reseptenn, Vi er røde, vi er hvide som ni får här:
http://www.youtube.com/watch?v=HqNA266NIJo
Jag har alltid tyckt om Danmark och dess landslag, var där mycket som liten.

Men, samtidigt, minnena från VM 1990 i Italien, då jag var 17 år och vi var i Florens, är också svåra att överträffa:
http://www.youtube.com/watch?v=kgMFe5uQu_Y

Men, vad tycker ni? Och nu menar jag inte klubblåtar, utan mästerskaplåtar.

Här är också, för er mer Italien-passionerade, översättningen till Un estate italiana.
Ha en fin kväll, var ni än är.

Det kanske inte kommer att vara en sång som ändrar spelets regler
Men jag vill leva det så här, det här äventyret
Utan gränser
och med hjärtat i halsgropen

Och världen är ett färgspel
Och vinden smeker flaggorna
Det kommer en rysning som
sveper i väg med dig
Du smälter i en omfamning av glädje

Magiska nätter, följer ett mål
under en italiensk sommarhimmel
I dina ögon
viljan att vinna
en sommar
ett äventyr till

Den där drömmen som börjar som barn
och som tar dig allt längre
Det är ingen saga
och från omklädningsrummen
kommer killarna ut,
det är vi.

Notte magiche…