…ledig lördag förmiddag, solskenet ligger som en pipande kattuge över Stockholm och ber om uppmärksamhet och långpromenader.

Så vad gör man då?

Everton-Fulham on the telly, och slöbläddrande i L’Équipes specialnummer om Pelé ur deras otroliga légends-serie. Och jag hade nästan glömt bort den när jag såg den, en bild från Michel Platinis jubilumsmatch. Det är den 23 maj 1988, på stade Marcel-Picot i Nancy – och både Pelé och Maradona är där.

Och… ja… ser ni inte det Sven-Nylander-underhållande i den bilden så får ni nog titta en gång till.

/Simon Bank

Eftersom jag har en lätt känsla av att Erik Niva has been somewhat overspursing den här bloggen det sista så tar jag ansvaret att gå vidare.

Eller, ansvaret att ta två steg tillbaka, om jag ska vara ärlig.

Dagen före den synnerligen förutsägbara Spurs-fiestan på Emirates var det ju den gamle Spurs-spelaren Diego Maradona vi pratade om.

I dag fyller alltså Mästaren år, och då finns det två saker att berätta om Argentinas nya landslagsprojekt.

Den första är att den tänkta organisationen redan vacklar. Sergio Batista, den skäggige vattenbäraren från -86 om ni minns, vill inte jobba under Maradona. Eller, rättare sagt, han vill inte vara underordnad i landslagsorganisationen utan hellre vara kvar med José Luis Brown som huvudansvarig för U21-laget.

Den andra nyheten är att om nu Batista verkligen säger nej så öppnar det för andra namn. Bland annat Héctor Enrique.

Och honom känner ni förstås till.

Inte?!

Det var ju han som var hjärnan, dirigenten, själva regissören bakom världshistoriens bästa fotbollsmål. Att hans prestation fallit i glömska här i Europa säger bara väldigt mycket om hur svårt vi har att uppskatta uppbyggnadsspelet i fotboll.

Här är det igen, njut av briljansen i passningen. Maradona gör målet, men han behöver ju i princip bara sätta dit foten.

Och om jag nu ska knyta ihop Diego-säcken för i dag så gör jag det genom att återkoppla till Manu Chao, som jag skrev om häromdan. Han har inte bara sjungit en fenomenal Maradona-hyllning, utan två.

Här är den andra, i avskalad nakenhet: Si yo fuera Maradona, viviría como él (Om jag vore Maradona, skulle jag leva som han).

Nu ska jag återgå till att summera allsvenskans vinnare och förlorare. Någon som har några idéer?

/Simon Bank

Med anledning av att gud behagat kliva ner till människorna och ta över argentinska landslaget kan det vara på sin plats med en liten fråga.

Hänger genialitet på planen ihop med genialitet utanför?

Eller, mer konkret: Hur har det gått för världens bästa spelare som tränare?

Både Platini och Beckenbauer har ju gjort ”en Maradona” och gått mer eller mindre direkt till förbundskaptensjobbet, men låt oss kolla några till.

Vi utgår från den topplista som de tidigare guldbollsvinnarna röstade fram 1999 och ser på hur topp-tio klarat sina tränarkarriärer:

1. Johan Cruyff (rankad 3:a som spelare)
Tog över sitt gamla modershus Ajax (hon städade där) och ledde ett ungt lag till cupvinnarcupvinst 1987. Byggde sen ett av historiens bästa lag i Barcelona, och vann åtta titlar – däribland Europacupen – på fem år.

2. Franz Beckenbauer (6)
Ledde Västtyskland till två VM-finaler, förlorade 1986 (mot Maradona) och vann 1990 (mot Maradona). Har dessutom lett Marseille (1991) och Bayern München (1994) till en ligatitlar.

3. Alfredo di Stéfano (4)
Stora framgångar både i Argentina och Spanien. Vann ligan med River och Boca, ledde Valencia till ett knippe cupfinaler och till ligatiteln 1971. Kom sen tillbaka och vann cupvinnarcupen 1980 (mot Arsenal. På straffar). Tränade även Real Madrid (en supercup) och Sporting.

4. Zico (9)
Tog över Japan efter hemma-VM 2002 och vann asiatiska mästerskapen två år senare. Tog över Fenerbahçe 2006 och ledde dem bland annat till kvartsfinal i Champions League. Nu tränar han ett uzbekistkt lag för att ”utveckla uzbekisk fotboll och tjäna en sjuhelvetes massa cash” (eller, han sa bara det första).

5. Michel Platini (5)
Ledde franska landslaget i fyra år, från 1988 till -92. Hade fenomenala resultat i kvalet och i träningsmatcher, men misslyckades totalt i Sverige-EM.

6. Marco van Basten (8)
Tog steget direkt från Ajax b-lag till holländska landslaget efter EM 2004. Holland har varit grymma i kvalen, och i gruppspelen, men åkt ut direkt i slutspelet både i VM -06 och EM -08. Nu tränar han Ajax.

7. Ferenc Puskás (7)
For världen runt och tränade lag som Colo-Colo, ungerska landslaget och Panathinaikos. Enda betydande framgången kom när han ledde Pana till Europacupfinalen 1971.

10. Pelé (1)
Ingen tränarkarriär. Har mest ägnat sig åt att felaktigt förutspå varje ny trend i den moderna fotbollen.

10. Diego Maradona (2)
Tränade Mandiyú de Corrientes (en vinst, sex oavgjorda, fem förluster) i två månader och Racing (två vinster, sex oavgjorda, tre förluster) i fyra månader i mitten av 90-talet.

10. Gerd Müller (10)
Tränar u-lag i Bayern. Varken mer eller mindre.

10. Lev Jasjin (10)
Jobbade i Dynamo Moskva hela livet, men aldrig som tränare.

/Simon Bank

PS. Jo, en grej till. Apropå Santa Maradona – som mycket väl kan vara en av världens tre bästa fotbollslåtar – så är det inte helt osannolikt att Diego Maradona debuterar som förbundskapten på Stade Vélodrome i Marseille den 11 februari. Samma arena som just Manu Chao brukar hänga på. Världen är bra fin ibland.