Det var inte straff. Det slår den italienske domarbasen Pierluigi Collina fast efter att ha granskat reprisbilder från Milan-Catania (1-0). Collina var även på plats på San Siros läktare och tycker att den lovande domaren Gervasoni gjorde rätt när han inte dömde för hands på Kaladze på slutet. ”Han håller ut armen som han gör på grund av hur han springer, inte för att stoppa bollen”, är slutsatsen.
Rätt eller fel? Döm själva. Intressant är i alla fall den genomgång av de knivigaste och mest omdebatterade situationerna i den senaste omgångens matcher som Gazzetta dello Sport kör varje måndag efter att ha studerat reprisbilder om och om igen. Här ser ni länken.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Primo_Piano/2008/12/08/moviola08.shtml

Vi har flera gånger på sistone diskuterat, bland annat i Laul Calling, hur man bättre ska kunna göra bra journalistik kring domarnas insatser. Det här tycker jag är ett sätt; bra och konstruktiv journalistik istället för att ha en spelare som ”rasar” och en domarbas som försvarar domarens insats.
Heder, på tal om domarbasar, ändå till Bosse Karlsson som jag tycker har ett bra förhållande till oss journalister och förstår vårt jobb och eftersträvar en konstruktiv dialog. Bosse var ju också med, på telefon, i senaste programmet.

I övrigt grå himmel utanför Globen och en rivig vind i julgranen utanför mitt fönster, få se om den står pall. Själv står jag i alla fall starkare efter helgens vila. Mille grazie till capo Jan Johansson som gav mig kompledigt med kort varsel så att jag kunde hämta andan på Seglarhotellet i Sandhamn. Framför allt skönt att kunna andas havsluft och lyssna till tystnanden bortom staden. Även om jag som vuxit upp på västkusten aldrig kan tycka att skärgården här slår det öppna havet, de öppna landskapen.

I morse var det tv-soffan i Gomorron Sverige som vanligt. Esk, Engstrand och jag pratade handsbolls-EM, skidor, skidskytte och Sörenstam. Då jag jobbar så mycket sena tider är det aldrig en höjdare att gå upp före 07 för mig. Tack och lov dock för sminköserna som gör underverk. För mig som jobbar i en värld med nästan bara män är det också mysigt att sjunka ner i en stol och bli sminkad och fixad av tjejgänget där som består av allt från rara tjejer i 25-årsåldern till häftiga kvinnor i 50 +. Framför allt är samtalen så sköna, om allt ifrån jobb och barn till skvaller och sminktips och en kvinna som berättade om hur hennes mamma brukade blondera muffen.
Den berättelsen och de andra riktiga godbitarna spar jag dock till min roman som är under fullt arbete.

Hörs senare,

Jen