Medan curvan på San Siro sjunger sitt ”Yooo neeeveee wolk alooon” kan det vara på sin plats att berätta att dagen redan är räddad. Åtminstone ur fotbollsestetiskt perspektiv.

Ni kanske noterade att Andreas Isaksson hade en jobbig dag i Amsterdam? Ajax var inte sådär översvallande imponerande på något enda sätt, men de var bättre än ett likblekt PSV.

Rasmus Lindgren var som vanligt. Klok, strukturerad, passningssäker och lite långsam på den första fem-sex meterna. Kennedy Bakircioglü använde sina fina fötter till att spela kontrollspel och att dyka in i straffområdet då och då, utan resultat. Jag skulle säga att de var godkända, max.

Två andra saker fick rädda matchen.

Först och främst – Urby Emanuelson. Jag vet inte vilka krav ni ställer på en hyfsad vingback – men i min värld räcker det rätt långt när de kan förarbeta så här. Lyftningen över backen är ren, skär Bergkamp-porr. Om Isaksson haft nån skam i kroppen hade han släppt in den direkt.

Annars gillar jag alltid att se Ajax, eftersom det betyder att jag får se Luis Suárez. En medelklasstriker, förstås, men det roliga med honom är att han är så fruktansvärt sugen på att göra mål.
Allt han gör genomsyras av det. Varje löpning, varje bollkontakt, varje tanke. Det krävs ett under av självbehärskning av honom varje gång Ajax gör avspark, för helst skulle han vilja skjuta direkt.

Jag tror faktiskt bara att jag kan påminna mig en enda spelare i världen som är lika enkelspårigt, ljuvligt målkåt.

Och han spelar i min tv just nu, mot Chievo.

/Simon Bank