Jo, en sak till. Rubriken ovan är från ett sms jag skickade till en fotbollsskribent från Malmberget vid åttasnåret i går kväll.

Referensen? Fotbollsskribenten från Malmberget må vara tungt nere med gitarrbaserat helvetesskrän, men han spikade den på två röda och svarade ”Caravan of Love”.

Happy Hour hade varit ett bättre svar, men likafullt: Housemartins.

”Hulls fjärde bästa band” debuterade 1986 med albumet London 0, Hull 4 och när det kommer till pop var det kanske årtioendets bästa skiva. Det hade, hur som helst, alla årtiondens bästa slogan: ”Take Jesus. Take Marx. Take Hope”.

Men… tråden, var har jag lagt min tråd?
Jo, just det. Housemartins, fotboll, musik, fotbollsmusik.

Den som lyckats bäst med sin karriär post-Housemartins är förstås Norman Cook (han som heter Fatboy Slim när han säljer triljarders dansskivor), och när jag läste Jennifers inlägg om fotbollslåtar kom jag på att jag glömde att tipsa er om en Cook-intervju i samband med Brightons hallelujah-seger mot Man City i ligacupen.

Norman Coom sitter i Brightons styrelse – men här berättar han varför han aldrig kommer att skriva en fotbollslåt.
– I’m not a big fan of football songs. ”World In Motion” and ”Three Lions” are the only ones I’d cross the road to spit on if they were on fire.

Undantaget lite fransk rap (klicka, för guds skull) är vi rätt överens där, Fatboy och jag.

/Simon Bank
PS. Visst är den där läktarfilmen från Albions-City magisk? Jag är inte så förtjust i de där värdelösa youtube-läktar-grejerna i vanliga fall, men den fångar verkligen nåt.