Fin dag som inbäddad vid EM-fronten. Intervjuer är gjorda, presskonferenser besökta och texter ska skrivas.

Tills vidare kan vi dra den här debatten en vända till.

Jag är alltså övertygad om att det i mångt och mycket är en generationsklyfta vi har att göra med här. Att äldre, som vuxit upp med Stoke och Wolves som främsta influenser, tycker att fil,ningar/förstärkningar rimligen bör bestraffas medelst tjära, fjädrar, stegel och yxa – medan 80-talister i mycket högre grad tycker att filmningar/förstärkningar är en del av spelet, på samma sätt som andra små regeltöjningar (tröjdragningar, tjuvnyp).

I bloggfamiljen Bank/Niva är vi inte helt överens i grundfrågan. Det är välgörande, eftersom vi annars har en åsiktsgemenskap som vilar någonstans mellan 97 och 98 procent (de sista två procenten handlar om musik och bildkonst).

Innan jag går all in som Filmningarnas Förste Försvarare vill jag göra ett nytt inlägg, som gäller de systematiserade eller frapperande filmningarna. Där tycker jag att reglerna är för mesiga, precis som de förr var det mot fult spel.

En spelare som uppenbart går in för att skada, med sträckta dobbar och en sekund för sent kan stängas av i en månad eller två. Det tycker jag är helt rätt. Det strider mot spelets mest grundläggande överenskommelser om respekt för motståndare och kollegor.
Jag hade gärna sett en likadan regel för de allra vidrigaste filmningarna. När Rivaldo filmar bort Ünal i VM 2002 så att hela världen ser att han inte förstärker, utan ljuger. Eller när Gilardino dyker mot Celtic i Glasgow, trots att ingen spelare finns inom tre meter.
I regelboken finns bara utrymme för gult kort där. Jag hade gärna sett att den sortens våldsamt falska filmningar kunde ge ett rött kort.

Var skiljelinjen ligger?

Det vet vi. Vi vet exakt vad skillnaden mellan Wernblooms förstärkning och Rivaldos skådespeleri ligger. Det handlar, precis som med handsregeln, bara om att kunna formulera den skillnaden.

Take it away, i respektfull och demokratisk anda – vad tycker ni?

/Simon Bank