Morgonstund har inte guld i mund dagar som denna. Skrev till 02 i natt och 07.10 hämtade taxin till Gärdet och tv-huset.
Så nu vilar jag mina tankar några timmar till och ger er en text om varför jag älskar Italien och serie A. Den var införd i vår stora ligabilaga i augusti. Till er som har missat bilagan och även till er som mejlat och velat ha texten igen men inte hittat länk (den var aldrig på nätet). Här är den.

Varför jag älskar Serie A?
Tja, serien är ungefär som mina
gamla italienska pojkvänner.
Vacker, svekfull och förförisk.
Och helt oemotståndlig.

Förnuft och känsla. Att argumentera för en kärlek är alltid speciellt. Vissa väljer att försvara och förklara sin passion med just förnuft, radar upp fakta, statistik och meriter som argument. Och visst skulle jag kunna fylla hela den här krönikan med torra oemotsägliga fakta om italiensk fotbolls storhet, med guldet i VM 2006 som den senaste bjärt lysande fjädern i azzurri-hatten. Jag skulle kunna glänta på dörren till framför allt Juventus och Milans prisskåp och blända er med alla internationella pokaler. Jag skulle kunna rabbla namn på stjärnspelare och stortränare tills tungan vissnar och måste svalkas med en kall San Pellegrino.
Men jag pratar hellre om känslor. För mig är kärlek ofta raka motsatsen till förnuft; att älska är att begära även den vars alla fel och brister du känner.
 Jag har genom åren skrivit spaltmeter om Calciopoli, om mutorna, myglet, fusket, dopningen, våldet och rasismen som smutsar ner serie A. Jag har upplevt besvikelsen efter sega 0-0-matcher mellan taktiskt snålspelande storlag, efter veckor av längtan och förväntan. Jag har, förutom Italien, bott och jobbat även i England och bevakat PL helg efter helg och visst kan jag erkänna dess storhet och regnruggiga, pubsunkiga charm. På samma sätt kan konstatera att det är delikat fotboll som spelas i La Liga. Men förälskad, det är jag bara i serie A.
Trots alla fel och alla brister.
Tack vare alla fel och brister.
För det är inte de slätkammade gossarna som är de mest spännande… Det är lite som när en italiensk pojkvän ville släpa med en till Boboli-parken för att ”mata guldfiskarna” när han egentligen bara ville hångla bakom första bästa buske. Man följde med mot bättre vetande, lika delar skrämd som tjusad.
Så visst avskyr jag alla former av fusk, men samtidigt är en del av dramaturgin kring serie A allt det som föregår i kulisserna, som en ständigt pågående Divina Commedia.
Den som avfärdar italiensk fotboll har aldrig njutit den rena fotbolls-porr som en perfekt defensiv kan vara, aldrig fått gåshud av en glidtackling från Maldini eller en brytning från Nesta.
Den som säger att italiensk fotboll är tråkig har aldrig sett Totti tåga in på Olympiastadion vid ett Rom-derby, aldrig sett Kaká och Del Piero skapa konst i Botticelli-klass med fötterna, aldrig suttit på vansinniga Sao Paolo i Neapel och definitivt aldrig fått en hårig röv i ansiktet, något som jag råkade få när jag bevakade Juventus-Inter och en Juve-supporter ville visa de blåsvarta sin bästa sida.
Den som hävdar att serie A saknar känsla har aldrig på plats sett Zlatan göra mål i serie A-debuten, i ett regnigt Brescia, aldrig sett ett kvällsderby  i Milano när San Siro glöder som ett ufo på väg att lyfta, aldrig suttit på trottoarkanten i Florens och käkat panino medan de violetta fansen tågar förbi med sina flaggor, aldrig sett fansen på väg till match som stannar till för en snabb bön om seger vid en Madonna-bild i ett gathörn, aldrig tagit en morgon-cappuccino i en bar där gubbarna hänger runt disken och du kan prata fotboll, fotboll, fotboll med dem ända tills det är dags för lunch-apertivon.
Den som upplevt och levt med den italienska fotbollen kan inte förbli oberörd. Säsongen som kommer är dessutom som en enda gigantisk tiramisu att frossa i. Juventus är med igen på allvar och det behövs, för såväl konkurrensen inhemskt som för den italienska fotbollens status internationellt. Att vi nu har både Mellberg och Ekdal i Juve gör inte saken sämre.
I Inter ska Mourinho samtidigt  leva upp till sin skyhöga svansföring och ro hem CL-guld (allt annat är underkänt), allt medan Milan med Kaká, Pato och Ronaldinho i spetsen ska försöka återupprätta fornstora dagars storhet. Lägg därtill Fiorentina, Roma och ett Napoli som vill ha mer och mer och mer – precis som vår egen unike Zlatan.
Behöver jag säga mera? Ni ursäktar nog om jag drar mig tillbaka tills hjärtklappningen lagt sig.