”Valencias böganfallare” – Alejandro Lago valde i alla fall rätt vecka att öppna just den säcken.

I Brighton, Storbritanniens inofficiella HBT-huvudstad, har en utställning precis slagit upp portarna. Den går under namnet ”Fans, Stands and Homosexuality” och är en tredelad fotografisk undersökning av ”fotbollens andra kulturer”.

Richard Baskott visar bilder från Afrikanska Mästerskapen. David Bauckham visar sina foton från de engelska amatörligorna. Och Jason Bartholomew-Hall gör det han alltid gör: Strider mot myten att bögar inte spelar fotboll.

Just 2008 är det tio år sen den ende öppne gay-personen inom engelsk toppfotboll tog livet av sig. Justin Fashanu var 37 år, anklagad för att ha våldtagit en 17-årig kille i Maryland, men det fanns också en tid när han bara var den hetaste unge fotbollsspelare som fanns, när han sänkte Liverpool med årets mål 1980 och blev den förste svarte spelare som kostade mer än en miljon pund.

När han kom ut som bög mötte han häcklande, hån och hat, både från läktare och från gamle tränarlegenden Brian Clough.

Det fanns ingen plats för bögar i fotbollen. Och under de tio år som gått sedan han hängde sig i ett engelskt garage har ingen toppspelare kommit ut som öppet homo- eller bisexuell.

De senaste åren har engelska FA hållit debatter, startat kampanjer, det har kommit en usel tysk film på temat bögfotboll och åtminstone två svenska damlandslagsspelare har kommit ut som gay. Men fortfarande är herrgarderoben så stängd att inte en enda böganfallare kunnat öppna den.

Inte ens de från Valencia.

/Simon Bank

Det finns, som bekant, saker som inte går så bra ihop med fotboll.
Indien.
Jean-Alain Boumsong.
Ernst Brunner.

Till listan lägger vi nu ”Remembrance Day”.

Ni är kanske bekanta med hur översvallande framför allt England hedrar alla dem som gav sitt liv och mer under krigen? Det är tysta minuter, ceremonier, och knallröda poppy-blommor på varje kavajslag (efter vallmoröda stridsfält, en symbol för alla som dött i fält).

I går var det 90 år sedan krigsslutet i första världskriget, och i söndags hölls stora ceremonier runt om hela landet.

I Scarborough också. Problemet var att minnesmonumentet vid Oliver’s Mount ligger alldeles bredvid fotbollsplanerna där alla Sunday League-lag spelar sina matcher.

Och det gick som det gick.
– Det skreks och svors, till och med när prästen läste bönerna. Jag skämdes så. Jag går upp dit varje år för att lägga en krans och minnas grabbarna jag förlorat. Det kändes fruktansvärt, dundrar Peter Parkinson, vice ordförande i Scarborough-avdelningen av Royal British Legion.

I dag har fotbollsspelarna fått be om ursäkt, gång efter annan. De hade ju, när allt kommer kring, kunnat bryta matchen ett litet tag.

Åtminstone under de två tysta minuterna.

Just det: Jag glömde en sak. Norr om gränsen fick Celtic kritik för att det applåderades under den tysta minuten före matchen mot Motherwell i helgen. Det utlöste en debatt om hur man egentligen ska fira tysta minuter på fotboll.
Applådera – som i Italien?
Eller vara helt tyst – som man alltid gjort på öarna?

Jag är lite kluven själv, men lutar åt att applåderna är lite mer effektfulla, att det känns bättre att skicka ett ljud än en tystnad till himlen. Men ni får gärna omvända mig med bättre argument.

/Simon Bank