En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.

Man borde förstås vara i Frankrike.

I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.

Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.

Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?

I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.

L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:

Bra tecknat. Dåligt fotat.

Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.

– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.

Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:

Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?

Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.

Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:

– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.

•••
•••

Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.

Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.

Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.

Rätt svar: Ingen.

Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.

Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…

”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.

Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:

1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”

Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.

25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.

Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.

Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.

Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.

Allez, les Ultramarines!

•••
•••

Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.

Då tror jag på OM, hela vägen.

Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.

Bland  de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.

31 procent.

På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.

Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.

– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.

– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…

Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.

What could possibly go wrong?

/Simon Bank

Javafan, bara för att en match skymmer sikten så kan man väl inte släppa taget om allt annat?

Så resonerade Raymond Domenech under EM i fjol, och så resonerar jag nu. Meta. Domenech – har ni läst här så vet ni att jag håller honom som marginellt bättre lämpad att leda Frankrike än vad Harald Schumacher skulle vara – firade ju Frankrikes sorti ur EM med att fria till sin älskade Estelle Denis.

Tre saker kan man säga om det.

Den första? Att jag gärna hade friat till Estelle också. Hon är både intelligent, rapp och förtjusande söt.
Den andra? Att Domenech var en komplett idiot som förvandlade ett nationellt sporttrauma till en story om det egna kärlekslivet.

Återstår gör den tredje, och det säger vi först nu:

Grattis dådå, sopskalle.

Alldeles före Frankrikes blytunga dubbelmöte med Litauen har nämligen Estelle tackat ja. Det är franska kvalitetstidningen Aujourd’hui Sport som avslöjar saken, men Estelle förklarar också att hon inte vill störa uppladdningen inför matchen.
– Om nyheten kommer ut så kommer jag att förneka…, säger hon.

Med det lämnar jag er för ett par timmar framåt. Ska kolla upp hur Lagerbäck har det med Ulla Elm brudarna, och ägna mig åt min nya favorittjej Béatrice Martin.

UPDATE:
Enligt L’Équipe kommer Domenech att peta Karim Benzema och spela såhär i kväll:
 Mandanda – Sagna, Squillaci, Gallas, Evra – Toulalan, L. Diarra – Luyindula, Gourcuff, Ribéry – Henry. Om de inte vinner nu kommer han att behöva all kärlek han kan få – för det franska folket kommer inte att vara nådigt.

/Simon Bank

Den enda sanna glädjen är, som bekant, att vara off to Wembley cause we beat the arsen… skadeglädjen.

Därför, och av den enkla anledningen att kapitalet behöver arbetskraft (jag ska tota ihop ett dokument om idrottsvärldens intressantaste återkomst), tänkte jag förgylla er lördag med en liten berättelse från den franska ankdammen.

L’Équipe, Frankrikes största tidning med mer trovärdighet än en formtoppad Skalman, toppade i förrgår med nyheten att Laure Manaudou – en av landets absolut största idrottsstjärnor – ska flytta till USA och ta ett uppenhåll på obestämd tid.

L’Équipe drog stort på en bild av hur Manaudou flanerar i Marseille – och hela Frankrike hängde på.

Ingen såg något fel. Inga konkurrenter reagerade. Inga läsare hörde av sig. Ingen sa ett endaste ord, förrän L’Équipe fick ett telefonsamtal på kvällen som informerade dem om ett litet problem:

Det var inte Laure Manaudou på bilden.

L’Équipe hade lyckats med konststycket att fånga simmerskans exakta look-a-like på bild, i samma stad där Manaudou skulle befinna sig.

Det är en exakt motsvarighet till om Sportbladet skulle publicera en bild av Therese Alshammar, med ansiktet fullt synligt, utan att någon i hela Sverige märkte att det inte var hon.

Som Titus Bramble så träffande brukar uttrycka det:
Ibland blir det bara fel.

Riktiga Laure. Tror jag.

Ursäkten i dagens L’Équipe är helgens roligaste läsning. Annars har vi tagit ett avbrott i folksporterna att analysera det årliga kaoset i PSG och Marseille för att följa division VII-laget Schirrhein. Landets nya media darlings har sensationellt gått till sextondelsfinal i franska cupen.

Men de får, tyvärr, dyngstryk av Toulouse. Gignac – den nye Elmander – gör mål i varje match och gamle djurgårdsdansken Sören Larsen har inget sinne för cupromantik. 3–0 i paus.

Nu börjar andra halvlek. Nästa gång vi hörs tänkte jag berätta om ytterligare ett skäl till varför Nils Liedholm var ett geni medan Raymond Domenech är en nolla.

Tills dess kan jag bjuda de blödiga av er på en fin liten kortfilm som inte har ett dugg med fotboll att göra. Den gick på Arte i går och jag gillade den. Ibland räcker det så, visst?

/Simon Bank

Innan vi ger er en mer vidlyftig summering av kvällens cuphändelser vill jag lyfta fram ett par saker som snabbt förtjänar att nämnas.

Först och främst: Paris Saint-Germain är vidare i franska ligacupen efter att ha sänkt Nancy totalt besvärsfritt (2-0, Luyindula x2). Näste man att bli hutlöst dyrt köpt av Premier League heter Mamadou Sakho, är 18 år och spelar mittback som om han fötts till det.

I kvartsfinalen ska PSG nu möta Lens – och varför är det intressant, undrar ni.

Då har ni inte läst tidningen tillräckligt noggrant det senaste, säger jag.

Det är det ena ni ska bära med er från kvällen, enligt den här bloggen.

Det andra? Äh, bara att the Spurs go marching on.

/Simon Bank

En reserapport, skriven medan taket är på väg att regna in.
(Det kan vara det hårdaste regn jag någonsin upplevt)

Tisdag:
Upp i svinottan, packa två väskor, ut till Arlanda, mellanlandning i Amsterdam, vidare till Rivieran – och så rakt ut på en läktare för att fördjupa sig i hur fransk division III-fotboll står sig nu för tiden.

Medan Erik Niva står på ett tak och skriker åt Madrid-hållet till har jag alltså begett mig till en cup där skrällar inte längre är en skräll.

I kväll har lilla Metz kört över självaste Lyon på bortaplan (3-1, kunde blivit fem, sex på slutet, efter att Rémy Vercoutre Pål Lundin-dribblat bort Lyons chans och Kim Källström spelat 90 minuter). På annat håll har Vannes slagit ut Auxerre, också fullkomligt rättvist.

Men själv valde jag att se Union Sportive Créteil (bottenlag i National, tredjedivisionen) drömma sin cupdröm på Stade de Ray i Nice.

Det gick inte alls. Matchen slutar 3–0, men jag är mest där av andra skäl.

Emotionella, ty det renar själen att betala fyra euro för att gå på fotboll, dricka en öl, äta brända mandlar, och bara vara publik.
 
Psykologiska, ty det är alltid intressant att stå några meter ifrån Cyril Rool och försöka räkna ut när han ska få sitt första kort.

Nyfikna, ty den hyperspännande lille ghananen Abeiku Quansah debuterade i europeisk fotboll, en vecka efter sin artonårsdag.

OGC Nice har verkligen blivit ett fint lag under Frederic Antonetti. I somras blev de av med alla sina toppspelare – Ederson och Lloris till Lyon, Balmont till Lille, Laslandes till handboll, och miniputten Bakari Koné till OM – och jag var rätt säker på att de skulle rasa den här säsongen.

Det har de inte gjort.

Antonetti är en superb organisatör. Ett gammalt, tryggt försvar, ett klokt innermittfält och så snabba, snabba anfallare på det. Nizza hänger med i år också, och på Stade du Ray sjunger man Antonettis namn.

OGC:s ultrasgrupper Brigada Vielha och Armada Rumpetata öser på i 90 minuter. Cyril Rool mördar Créteils minste spelare och får gult kort efter 20 minuter. Sen gör han om det, vilket får domaren att ta ett kvartssamtal med honom i paus.
– Cyril, du kan verkligen inte göra såhär. Jag måste visa ut dig då, Cyril. Cyril?

Och Cyril skakar på huvudet och förstår ingenting.

Rool, bakom galler. Ah, the poetry.

Quansah får bara sista 20, som en 18-årspresent, men han har både farten och fötterna. Vi får ge honom en säsongs pryo i europeisk fotboll innan vi dömer honom på allvar.

Hur som helst, en fin kväll var det. Och jag hann hem lagom för att se tv-bilderna som bevisar att den franska cupmagin lever och har hälsan.
De senaste tio åren har Calais (div 4), Amiens (div 3), Châteauroux (div 2), Sedan (div 2) och Guegnon (div 2) spelat cupfinaler i Frankrike. Inget annat europaiskt land är i närheten av en sån skrällfrekvens.

Än går det allså cupvågor i La France.

Däremot har det precis slutat regna.

/Simon Bank