Med allsvenskan på ingång – en mördande massa jobb.

Är det inte skrivande så är det radio, och är det inte radio så är det tv, och är det inte tv så är det nåt som heter web-tv, och är det inte det så hänger vi här inne på bloggen.

Innan vi sparkar igång det här med allsvenskan tänkte jag sjunka ner i en korsbefruktning som multimedialandskapet bjudit på de senaste timmarna.

Först satt jag i en web-tv-studio med terriern Robert Laul. Sedan gjorde jag en telefonintervju med en reporter från P3-programmet Christer, döpt efter Majornas snyggaste syntare.

I webb-tv sändes ett inslag (ni kan se det här på sidan någonstans, spetsigt rubricerat) där Hammarby-tränaren Tony Gustafsson jargong-jäklas med Aftonbladets Jenny Modin.
– Har du inte knäppt byxorna? frågar Jenny.
Tony, som slarvat med knäppningen, flinar och svarar:
– Nä, du satt ju bredvid.

Sex-attack? Skamlös flirt?! Trakasserier??!!

Nä, låt oss gå rätt långt förbi de tabloida rubrikerna och fundera ett varv till. För jag tycker det är värt att förhålla sig till det här.
Vad hände? En professionell journalist gör sitt jobb, och får veta av den hon intervjuar att hon inte bara är journalist utan också kön. Ett potentiellt knull, kanske.
Visst. Men det var ju ett skämt. Ett uppenbart skämt. Ingen tog illa upp. Tony är absolut ingen sexistgris, det vet både jag och Jenny Modin. Han är en go grabb som pratar det språk han brukar.
Värmländska – och jargong.

Det är alltså inte särskilt allvarligt, ingen som helst skada skedd. Bara ett skämt som blev lite dumt och plumt. Som vi alla trillar dit på ibland – jag förmodligen oftare än Tony Gustafsson.

Ett par timmar senare sitter jag och intervjuas av Christer-reportern, och det handlar om ett gammalt hjärteämne: Bögar och fotboll.

Och det slår mig, någonstans mitt i, att de här två sakerna är två grenar på precis samma träd.

Det handlar om Jargongens förbannelse. Det som betyder inget för mig men allt för någon annan. I större delen av mitt liv har jag suttit i omklädningsrum med en, som jag tyckt, bra jargong. Hänsynsfull. Human. Kärleksfull. Öppen. Glimten i ögat.

Men efteråt har jag funderat på hur det hade känts att vara bög i samma omklädningsrum, i samma varma jargong, med samma små tjuvnyp. Att alltid, genom jargongens själva marinad, få veta vad som är normalt och inte. På andra sidan värmen fanns det ju en systematik i allt det där snacket – som inte betydde något – om vad vi var och inte var.

Vi skojade om vår (anti)bögighet, Tony skojade om sex.

Vi visade att vi egentligen inte var bögar, Tony visade att en tjej är ett kön oavsett om hon är journalist eller inte.

Tony Gustafsson har bett om ursäkt efteråt, uppriktigt och värdigt.

Jag tror att det finns många varma, underbara, grabbiga, kärleksfulla omklädningsrum som borde göra det också.

/Simon Bank

De där anti-gay-utspelen i Juve-celibaten Nicola Legrottaglies självbiografi var för sorgliga för att ens ge sig på.
– Det är modernt, sa Legro.
– För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet, maskulint eller femint, inte är bra. Som kristen måste jag uppmana bögar och lesbiska att läsa bibeln.

Vet ni vad som vore fint? Att skicka honom till Nigeria på prao.

Vid ett tvådagars seminarie i Abuja diskuterade representanter för damfotboll – forskare, supportrar, spelare, förbundsfolk – hur man ska kunna förbättra den nigerianska damfotbollen.

Lösningarna man kunde enas om handlade om ökad sponsring, mer jämlik fördelning av resurser, bättre tränare och… mindre sex.

– Det är dags att vi kallar en spade en spade. Vi har deltagit i vissa aktiviteter som försämrad våra prestationer på planen, och hädanefter ska vi sluta med sånt. Från och med nu kan jag tala om för er att Nigerias damspelare kommer att ta sina landslagsuppdrag mycket seriöst, och inte låta något komma i vägen för sin ambition, sa en veteranspelare enligt nättidningen Vanguard.

Målet är att konkurrera på allvar, med länder som USA och Sverige. Och alla som sett Nigeria spela vet att det finns stor potential i deras fotboll.

Bortom det småroliga i tanken på att landslagsspelare sexar bort sina vinstchanser så finns det ju något ännu mer intressant här.

Nigeria är ett av världens mest gay-repressiva länder. Homosexualitet är olagligt och till och med belagt med dödsstraff i de stater som omfattas av sharia-lagarna.

Samtidigt har jämställdheten legat på en konstant usel nivå. I en färsk, stor undersökning uppger 46 procent av de nigerianska kvinnorna att de till och med upplever att kvinnors situation försämrats under deras livstid.

Om du lever i ett land där kvinnor efterlyser jämlikhet och lesbiska efterlyser frihet är det kanske inte så konstigt om LAG med många lesbiska varit en fristad undan förtryck.

Jaja, jag har inte hört med Legro vad han tycker. Men beröringsskräcken för gays är varken särskilt ovanlig eller särskilt afrikansk.

Ur de senaste veckornas nyhetsflora på gayfotbollsfronten:

I Katalonien har Barça fått – och accepterat – spansk fotbolls första peña (supporterklubb) för homo- och bisexuella.
Gruppen vill inte bara stötta Barça, de vill också ge sig på homofobin i fotbollen. Steg 1: Att göra upp med homofobramsorna. När Spanien slog England häromveckan ropade hemmafansen det fulaste de kunde komma på efter David Beckham, samma sak som Barça-fansen brukar skrika efter Guti:
Att de är bögar.
– De ägnade mer än en minut åt att sjunga ”Beckham maricón”. Vi lämnade in ett klagomål mot det, säger peñans talesman Josep Ribes, som drömmer om en dag när en spelare skulle kunna komma ut som bög utan att det ens var en nyhet.

– Latinamerika verkar vara tuffast. Tänk om en sån som Leo Messi var bög och ville vara öppen med det.

Ja, tänk. I så fall vore det väldigt roligt om han skrev på för Juventus.

/Simon Bank

”Valencias böganfallare” – Alejandro Lago valde i alla fall rätt vecka att öppna just den säcken.

I Brighton, Storbritanniens inofficiella HBT-huvudstad, har en utställning precis slagit upp portarna. Den går under namnet ”Fans, Stands and Homosexuality” och är en tredelad fotografisk undersökning av ”fotbollens andra kulturer”.

Richard Baskott visar bilder från Afrikanska Mästerskapen. David Bauckham visar sina foton från de engelska amatörligorna. Och Jason Bartholomew-Hall gör det han alltid gör: Strider mot myten att bögar inte spelar fotboll.

Just 2008 är det tio år sen den ende öppne gay-personen inom engelsk toppfotboll tog livet av sig. Justin Fashanu var 37 år, anklagad för att ha våldtagit en 17-årig kille i Maryland, men det fanns också en tid när han bara var den hetaste unge fotbollsspelare som fanns, när han sänkte Liverpool med årets mål 1980 och blev den förste svarte spelare som kostade mer än en miljon pund.

När han kom ut som bög mötte han häcklande, hån och hat, både från läktare och från gamle tränarlegenden Brian Clough.

Det fanns ingen plats för bögar i fotbollen. Och under de tio år som gått sedan han hängde sig i ett engelskt garage har ingen toppspelare kommit ut som öppet homo- eller bisexuell.

De senaste åren har engelska FA hållit debatter, startat kampanjer, det har kommit en usel tysk film på temat bögfotboll och åtminstone två svenska damlandslagsspelare har kommit ut som gay. Men fortfarande är herrgarderoben så stängd att inte en enda böganfallare kunnat öppna den.

Inte ens de från Valencia.

/Simon Bank