1 Man United   28 20  5  3  49-16   65
2 Liverpool       29 17 10  2  49-21   61

Så mycket att säga, så mycket att skriva – men just nu räcker det fint med att konstatera att bortaläktaren på Old Trafford står och mässar en ramsa om och om igen:

– Rafa’s crackin’ up, he’s crackin’ up, he’s crackin’ up…

Det är så man tar sina revanscher. Och när boken någon gång skrivs klart om Rafa Benitez tid som Liverpool-tränare så kommer man i alla fall att kunna läsa att han gav supportrarna ett par av de finaste stunderna i klubbens historia.

Istanbul, Real Madrid, Besiktas, ett knippe derbyn… och United away den 14 mars 2009.

Om Madrid blev manglade av ett chockartat tidigt presspel så var det mer hjärna idag. United ser slitet ut. Trött. De är inte dåliga, men de har svårt att hitta det där sprudlande löpspelet offensivt (Sir Alex verkar ha kylt ner Tevez för mycket, han har svårt att hitta tillbaka till sig själv). Framför allt ser de mjuka ut i mitten, för första gången på evigheter.

Liverpool hade rätt sorts press, gjorde rätt sorts val. Och det var rätt sorts spelare som vann matchen.

Den oerhörde Torres.

Den overklige Captain Fantastic

Och så varsitt drömmål av Fabio Aurelio och (av någon märklig anledning) Dossena.

Stevie G var överlägsen, Torres näst bäst, Alan Wiley trea.

1–4. Imorgon kommer det att blåsa ute vid Carrington.

/Simon Bank