Söndag eftermiddag, flödande oktobersol mot mitt hotellrums fönster,  inne i rummets skuggor Napoli som hyllas på min tv i RAI Sport medan Panucci, tre zapp bort, intervjuas i Canale 5, i ett underhållningsprogram.

Neapel och Juventus, ja, apropå hyllningarna och en viss ung man som gjorde debut för Juventus.
”Ha una bella testa”. Han har ett vackert huvud, alltså en bra personlighet.
Så säger Claudio Ranieri om Albin Ekdal. Jag förde ett resonemang kring detta redan i  inspelningen av senaste Laul Calling där jag deltog på länk då jag inte kunde vara med i studion. Jag pratade också  om hur högt Mellberg står i kurs hos Ranieri.Men tyvärr är programtiden begränsad, det klipptes bort.
Just beträffade den biten föredrar jag morgonsoffan i SVT där vi kör direktsändning och man vet att det man säger, det kommer med. Vi har en kvart och kör kort, komprimerat och konkret.
Nå, med tanke på att Ekdal gjorde debut i går kändes Ranieris ord extra intressanta.
Jag är inte förvånad. Alla hemma i Bromma, med BP-koll, säger ju dessutom samma sak. Därmed inte på något sätt sagt att Ekdal är en man (yngling) för Juves startelva än, men varje inhopp är förstås ett viktigt steg på vägen.

Juventus åkte dock på en ny förlust, mot Napoli, och kommer allt annat än stärkta i självförtroendet mot Real Madrid i övermorgon. Ligan är dock en sak, CL en annan och spanska lag har historiskt haft svårt att slå Juve på hemmaplan. Ja, inte bara spanska lag för den delen…
Själv har jag i alla fall fått ackreditering, fick beskedet av Juves pressavdelning i går. Ibland lönar det sig att vara besvärlig och inte ge sig. Eller, vad säger jag? Ibland? Alltid.

Den andra goda nyheten är att Jenny Modin kommer ner i morgon för att göra web-tv.  Även om jag har många vänner här och dessutom själv är här för att jobba, inte roa mig, så är det inspirerande att miss Modin kommer. Vi kan göra bra jobb och det är roligt med någon som kan bidra till att jag ser min italienska vardag med nya, hungriga  ögon.

Det kan behövas. Själv sitter jag i skrivande stund på det hotell där jag bor i Milano då jag inte bor hos vänner. Första gången jag övernattade här var våren 2002 och om jag blir sömnlös i natt kan jag ju ligga en stund och fundera på hur många nätter jag sovit här totalt. Hur som helst är det ett bra hotell, i trendiga Brera-området. Centralt och bara ett inkast från Gazzetta dello Sports redaktion dit jag nu ska gå om en stund. Simon Bank är bara en av alla kollegor jag introducerat till detta hotell och jag minns att vi sen frossade loss i just Brera, med shopping och italiensk lunch.

Annars är Milano som vanligt. Taxifärd från Linate där jag aldrig kan landa utan att minnas flygolyckan som jag hårdbevakade hela hösten för exakt sju år sen.
Slarv och vanskötsel och sen är allt för sent; 118 döda och sju år av sorg, en sorg som aldrig tar slut, för de som blev kvar.

Nu: Viale Corsica in mot stan, de brandgula spårvagnarna, solglasögonprydda, söndagsflanerande milanesi, de välbekanta reklamskyltarna, musiken på radion, barerna, gathörnen, piazzorna, alla fulla av mina minnen av möten med kollegor, intervjuobjekt, vänner, män.
Såg Eriks ord om trattorior och liknande, men sådan uppenbara turistfällor har aldrig varit mitt Italien. Visa mig en gatumusikant och jag håller för öronen. För mig är Italien fotbollprogrammen som nu går på min hotell-tv, lukten av en viss sorts rengöringsmedel, det speciella diset över Milano soliga höstdagar som denna, den vassa dialekten hos baristan där jag tar två små kaffe på raken, i uppvärmd kopp, som sig bör.

Det är lustigt hur man aldrig riktigt är i fas med livet. När cheferna säger ”du får vara hur mycket i Italien som du vill i höst och vinter” så är det ett underbart erbjudande i teorin och omöjligt för mig i praktiken att nappa på. Som att få en stor portion tiramisu men sitta med munkavel. Hade det kommit för sju, åtta år sen däremot när man var fågelfri… Nå, jag är så nöjd som det är, men just bara fascinerad av att erbjudanden, vad de än gälla månde, nästan aldrig kommer när man vill ha dem eller kan ta dem.

Som tur är har vi Niva som snart är i dateline-klass med Andreo Unosoli (en historia för nästa blogginlägg) men som dock i motsats till Unosoli verkligen existerar och är på plats.
Att Erik är i min gamla hemstad Rom, dit jag som sagt tyvärr inte hann åka i denna omgång, gör i alla fall att jag har en ledig kväll i Milano. Få se vad det blir av den, börjar i alla fall med ett besök på redaktionen och slutar gärna med gnocchi (uttalas njokki, inte gnotchi som många svenskar säger, sagt i all välmening) på Pizzeria al Teatro om någon har tid att hänga på. Annars får jag dra med Jenny dit i morgon kväll.

/Jen