Jag gillar den fotbollsmässiga kärleksaffären mellan Zlatan Ibrahimovic och Rasmus Elm, jag gillar att Kim Källström fortsätter vara en poängspelare, jag gillar Behrang Safaris inläggsfot och jag gillar Anders Svensson.

Annars finns bara fyra skäl att komma ihåg Sverige–Malta på Ullevi, och som av en händelse har ni dem här:

1-0 Källström på rätt plats.

2–0 Maestro powernickar.

3–0 Rasmus Elm roulettear fram Ibra till hans sjätte Malta-mål i karriären.

4–0 Berg gör mål.

Det är förresten Chippen som kommenterar de där sista målen.

På öarna gjorde England en bragdinsats och betvingade the Might that is Andorra, och från den matchen tänker jag inte rapportera mer än att Theo Walcott spelade exakt 90 minuter mer än Arsène Wenger hoppats på – och att Wayne Rooney nu tangerat Gary Linekers engelska målrekord på tio mål på en säsong.

Roos första var fint. Roos andra var minst lika fint.

Och fint var det inte alls på Helsingfors gator och torg, polisen plockade in 35 huliganer före och under Finland–Ryssland, och det blev ingen stor finsk revansch på planen heller. Jari-Jävla-Litmanen var den ende som såg ut som en kvalitetsspelare medan ryssarna spelade sin give-and-go-fotboll i hundra knyck.

Och då vet ju vi svenskar alltför väl hur det kan se ut. Häng i hela vägen fram till Zyriakovs 3–0, det är en pärla.

Finland går inte till VM. Det gör verkligen inte Norge heller, och om vi nu ändå är inne på gamla MFF-hjältar som hade en tuff onsdagskväll så ska vi ju inte glömma Jon Inge Høiland.

– Vi visste det ville bli mye klikk-klakk, men det er vanskelig å gardere seg mot når det kommer løp i bakrom samtidig som andre spillere møter ballen, sa han efter att ha dansat med Arjen Robben en hel match.

Det var, för tydlighetens skull, Robben som förde.

Så här såg det ut, en orange kväll framför gamla fina De Kujp: van der Vaart till Ooijer, 1–0. Robben till bortre gaveln, 2–0.

Över till en grupp-sex-video (vad gör man inte för att få ett par extra träffar på internet?), där fortsätter Ukraina att göra livet besvärligt för Kroatien. Även om Nazarenkos frispark har sina kvalitéer är det ju Tymotjuks pannband som gör klippet.

2–1 gjorde Nazarenko däremot helt själv.

Serbien håller blåslampan strax under le cul français, med pliktskyldiga 2–0 på Färöarna. Serbien–Frankrike, 9 september, ringa in i något slags kalender.

Den matchen gäller allt. På temat ”matcher som inte gäller ett dugg” ska vi väl meddela att Gila behövde en timme på sig för att göra två kiwi-mål mot Nya Zeeland – och att Iaquinta bara behövde 30 minuter.

Utanför det snäva eurocentriska perspektivet, då?

Jo, det ska jag tala om. Först och främst har vi en kvalfinal att se fram emot på onsdag, i Rijadh. Saudi tog en poäng mot Sydkorea, och på onsdag möter de Nordkorea i en ren play-off-match om en plats i VM.

Och så över till ett kort förbundskaptensmeddelande:
– I fotboll blir man straffad när man inte gör mål. Jag har inget ont att säga om spelarna, de gjorde allt jag begärde. De spelade spektakulärt, men vi fick inget för det.

Lars Lagerbäck? Nästan. Diego Armando Maradona.

Det är ju omöjligt att missa att kvala in till VM från Conmebol, men Argentina verkar göra ett ärligt försök. Argentina var lördags-Sverige i matchen mot Ecuador, komplett med missad straff, missade chanser och en förlust.
Walter Ayovís 1–0 var dessutom riktigt tunggungande snyggt,.

Om jag nu vore riktigt sugen på att hänga uppe i ett par timmar till hade ni fått rapporter om Robinho-mål och den 40-åriga jubileumsmatchen efter fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador.

Men så sugen är jag inte just idag. Vi har ju ett U21-EM att ladda upp inför också, dammit.

/Simon Bank

Det började ju så bra.

Flaggor överallt utanför San Siro. Panini-album med Maldini-bilder. Alla fick vita halsdukar och arenan kokade av värme och kärlek, och inför matchen var hyllningarna av det slaget (från Roma, från spelarna, från publiken) att det var svårt att inte börja grina.

Och så banderollerna då:

Una fede, 24 anni di storia, grazie capitano.

Paolo – come te nessuno mai.

Eterno Maldini.

La tua carriera riecheggera nell’eternita, grazie capitano.

Unica inimitabile bandiera.

Clonate Maldini!

Ja, och så la en liten del av curva sud ett stort, svart lock över alltihop till slut. På sätt och vis ska ni vara glada över att ni slapp se pinsamheten när en liten del av curva sud regnade på Paolinos parad.

Foto: Simon Bank. Kamera: Mobiltelefon m/1989.

Mer om det någon annanstans. Mer om annat här.

Som Svennis-skalan från Milan–Roma:

Môcke bra:
David Beckham – Matteo Brighi.

Môcke, môcke bra:
Max Ambrosini – Er Pupone.

Môcke, môcke, môcke bra:
Paolo Maldini – Philippe Mexès.

Det näst största problemet med curvans Maldini-hån är att det skymmer mycket av den andra kritik som kom fram, och som hade ett slags värde. Runt San Siro, och inte bara i curvan, protesterades det mot klubbledningen i allmänhet och Berlusconi i synnerhet.

Ytterst kändes det som ett tecken på en oro, som ett uttryck för en nervositet inför att inget längre är som förut. Man vill ha kvar Sjevtjenko, man vill ha kvar Ambrossini, man vill ha kvar Ancelotti och man önskar David Beckham ”välkommen tillbaka, snart”.

Roligast var den här: ”Om du säljer Kaká röstar vi på PD”. PD, Partito Democratico, är Berlusconis politiska motståndare i EU-valet.

Jaja.

2-3 blev det. Riises rödhåriga rackarrökare var matchens snyggaste, men Tottis mål är alltid Tottis mål.

Och här är curva suds fjanterier. Och här.

Zlatan Ibrahimovic lade, som ni vet, en hand på capocannoniere-titeln, och han gjorde det med den där utsidesvändningen han tycker så mycket om.

Och Ale Del Piero, han gillar att göra så här. Ciro Ferrara har fått två matcher på sig att visa att han är mannen som ska leda Juve in i framtiden – och det började ju helt okej.

 
Annat att skriva hem om? Tja, Toro är ju väldigt illa ute, men när de nu fick besök av gamla fina vänklubben Genoa, som inte hade något att spela för, så skulle det väl ordna sig?
Should it fuck.

Dagens snyggaste Serie A-mål?
Vi ger priset till Napolis Mariano Bogliacino, men noterar också att fantasimålsfetischisten Mascara inte ens kan göra straffmål fula. Dessutom flyger Chievo vidare i Serie A ett år till.

•••
•••

Apropå Mascara så är det där med finmål ingen italiensk egenhet. Cleber Santana has a knack for those too. In och jobba 38 sekunder i det här klippet, om ni undrar hur uselt man kan kan försvara och ändå kalla sig Real Madrid-spelare.

Så lite mästartema på det:

Besiktas är bara en beställningspoäng mot Denizlispor ifrån sin första titel på 58 år. Yusef Simsek avgjorde derbyt mot Galatasaray med en chip som inte är riktigt lika Zizou-kontrollerad som den först ser ut. Om en vecka säger bloggen Tebrikler! men till dess säger vi bara som vi brukar:
BOBO TILL PREMIER LEAGUE!

I Skottland gjorde Rangers jobbet mot United på Tannadice Park. Follow, follow, and followed they did. Hela vägen hem till Ibrox, och det stora kalaset.

Och med det har vi förmodligen passerat alla rimligheters gräns när det gäller att bespara våra svartvita vänner en recap av dagens största fotbollsfiasko i europeisk fotboll. Kan man leva på sin historia? Kan man överleva i all evighet på sitt namn?

Ja, jo, Gary Neville kan. Bevisligen. Men Newcastle United Football Club kan inte. Mike Ashley and his lot har kört ner klubben i dyn. Ekonomiskt var processen redan klar, men sportsligt krävdes ett gäng tränare, ett gäng usla köp och ett gäng ledare som inte hade en aning om vad Toon egentligen står för.

Ledningen förtjänar smällen. Spelarna förtjänar, med få undantag, smällen. Regionen och de som bort där har redan fått sina smällar, men det var längesedan någon som bestämmer brydde sig om vad de förtjänar.

Jag satt i en italiensk tunnelbanevagn när de åkte ur, men har jag förstått saken rätt var de anemiska och tomma. Toons tåg gick redan förra helgen. Så här lät det i alla fall när NUFC sa tack och hej för den här gången. Nu får de börja om, med dyra kontrakt som – gissar vi – inte innehåller några lönesänkningsklausuler för Championship-spel. What could possibly go wrong.

Hela norra England grät.

Eller, ja, nästan hela.

Boro åkte också ur. Hull förlorade mot Manchester United i juniorserien, efter en belter från Darron Gibson, Men de hängde kvar, så det är klart att DumDum ska ha en kram!

Jo, det känns bra att sluta med en kram. Med lite lagom, manlig, mellanmänsklig värme.

Fast… behöver ni en tyngre dos, lite hederlig cute overload så är jag väl inte den som är den.

I lördags vann Wolfsburg Bundesliga, det vet ni. Men ni vet inte vad det betydde för modet bland stans alla nyfödda just den dagen.

Nu vet ni.

/Simon Bank

Ibland får man prioritera. Wolfsburg var naturligtvis stället att vara på idag, men istället spärrade jag in mig själv i ett flygplan medan Bundesliga avgjordes.

Inte för att hålla mig undan, utan för att komma fram. I eftermiddag gör världens genom tiderna störste fotbollsspelare sin sista hemmamatch, och då vill jag vara där och göra något jag aldrig gjort förut, under 20 år i det här yrket:

Jag ska ställa mig upp på och applådera.

I väntan på det får ni nöja er med en sammanfattning av den där spelarkarriären i söndagstidningen – och en sammanfattning av dagens händelser här.

Eftersom jag sitter med en uppkoppling bestående av två koppartrådar och en sån där romersk gladiatorshatt så nöjer vi oss med det allra, allra viktigaste:

Bundesliga är väl där vi börjar. Felix Magath – tränare, sportchef, manager, diktator, motivator, pappa och Gud Fader själv i Wolfsburg – inledde ju veckan med att ge en tv-intervju ståendes på Rathaus-balkongen i München (ni vet, stället där Bayern brukar fira sina guld).

– Bayern har allt i sina egna händer. En seger mot Stuttgart räcker ju för att säkra andraplatsen…, myste han.

Och som vanligt den här säsongen så hade Herr Magath helt rätt. Vargarna lekte hem ligan, och alla hans tre guldspelare gjorde mål. Passningsgeniet Misimovic bestämde sig för att dunka in ett mål på egen hand istället, skyttekungen Grafite avgjorde med en styrning – och Edin Dzeko avslutade kalaset med att dyka in 5–1.

Bara det att jag ljög när jag skrev att han avslutade kalaset – för det hade ju bara börjat.

På annat håll löste alltså FC Ribéry det här med andraplatsen. Mest tack vare att Franck själv smekte fram van Bommel till 2–0. Champions League nästa. Men ingen balkong.

 Sista omgångens sämsta försvar? Hmm, Leverkusen såg väl inte helt vattentätt ut mot Cottbus. Inte för att det räddade östtyskarna, men ändå.

Ja, och så förtjänar ni förstås att se Carlos Eduardos fullblodsfrispark mot Felix Magaths nya gäng. 

BREAKING NEWS: Jag ska be Leverkusen om ursäkt. Deras försvar var inte alls dagens sämsta.

Så här gjorde Spartak Moskva mot Amkar i ryska ligan. 

Och sen gjorde de om det igen. 

From Russia to the Rifle. Walter Pandiani sänkte Barça B på Camp Nou, och gav bask-Osasuna chansen att hänga kvar.

Villarreal derby-demolerade Valencia. Och Diego Forlán tog ett järngrepp om Pichichi-titeln med ett strålande hat-trick i Bilbao. 

Ska vi nu hålla oss till de opportunistiska skyttekungarna, samtidigt som vi tar oss över gränsen och in i Frankrike, så är det väl bara att konstatera att Monsieur Gignac de Toulouse är en av de märkvärdigaste vi sett. I går gjorde han sitt 23:e och sitt (fullkomligt fantastiska) 24:e mål för säsongen. Alla mål utom ett har han gjort med högerfoten.  

Från Hexagonen kan vi annars rapportera att Nantes åkt ur igen, vilket borde vara omöjligt med den klubbens resurser.

Afolabi fick sparka ut dem den här gången. 

Och så ska vi buga oss i allra djupaste vördnad för en liten, stor artist. Juninho (nanananana) Pernambucano (nanananana) tog farväl (?) till Stade Gerland igår, efter en makalös karriär.

Finns det någon import som betytt lika mycket för någon klubb någonsin? Cantona? Juni kom till Lyon för åtta år sen, ledde dem till sju raka titlar och en plats bland de stora i Europa. Han har gjort 44 frisparksmål – och i går väntade hela Lyon på två avgörande saker.

Det ena var garanterat – att de skulle få hylla Juni.

Det andra var tveksamt – om han skulle få göra sitt hundrade mål.

Och det är klart att de fick.

Och det är klart att han gjorde.

Merci pour tout, maestro.  

Och innan vi ger upp den här natten ska vi berätta att Bordeaux kommer att bli franska mästare nästa helg, de leder med en mil in på upploppet, och det är Marouane Chamakhs Kennet Andersson-kvalitéers förtjänst. 

Så. Nu laddar vi för nästa stora avsked. Vem vet, vi kanske till och med får se nåt som är värre än the worst thing Paul Merson’s ever seeen in football. Ever. In the history of the game.

/Simon Bank

Hela helgens höjdare?

Tja, är ni som jag så tycker ni förstås att det är en höjdare att börja sms:a namnet Phil Nevil… med T9-funktion. Men annars då?

Tja, är ni som jag så tycker ni också att det var rasande roligt när Arne Hegerfors redde ut ett och annat om Liverpools holländske fiskarpojk i går med meningen:
– Dirk Kuyt, som brukar kallas ”the hardest working man in… offensive business”.

Men lägg av nu. Till saken. Vidare.

Jo. tre ligor avgjordes ju och åtminstone tre andra tog ett stort steg mot att bli det.

I all korthet, eftersom ni redan sett och sett om det mesta:

Manchester United kvitterade Liverpools arton ligatitlar, och firade så här. Om ni undrar vad det är för t-shirt Wayne Rooney får för sig att visa upp direkt efter att ligatiteln är i hamn så står det alltså ”Oyster FC” på den.
Oyster Martyrs är ett sunday league-lag från Croxteh. Richie Rooney, Waynes boxar-farbror, tränar laget. Waynes kusin Thomas och hans brorsa Graham spelar i laget.

Barcelona fick gå igenom den traditionsenliga el pasillo på Mallorca i år. Och vad ska vi säga om det?

•Att Barça ännu inte nått upp till Real Madrids rekord på 107 mål från 89/90, utan står kvar på futtiga 104.

•Att Thierry Henry bara behöver göra ett mål i sista omgången för att Barça ska bli historiens första lag med tre spelare över 20 mål på en säsong.
•Och så förstås att den som plågades värst av att Barça hyllades just av Mallorca av allt att döma var Rafa Nadal. Rafa håller på två lag i La Liga: Real Madrid och Mallorca. Alldeles efter förnedringen åkte han följaktligen på sin första förlust mot Roger Federer sen tiden då Fred Flinta var bollkalle.

I Italien kvitterade Inter storebror Milans notering på 17 scudetti. De firade med att konstatera att ”Il Biscione è di nuovo Campione”, ”Snoken är mästare på nytt” (snoken är en av Inters symboler, som bekant).

Ja, och så firade man vid domen redan i lördags, förstås.

Om ni råkar vara interisti, eller bara gillar att se en så förtjusande seriefigur som Massimo Moratti lycklig så är det här ni får er gåshud idag.

Mini-undersökning på det: Vilka tre nationaliteter har spelat nyckelroller i samtliga de tre största, europeiska mästarlagen?

Rätt svar:

Argentina (Man U: Tevez, Inter: Burdisso, Samuel, Zanetti, Cambiasso, Cruz, Barça: Messi).
Frankrike (Man U: Evra, Inter: Vieira, Barça: Henry, Abidal).
Brasilien (Man U: Rafael, Anderson, Inter: Julio Cesar, Maicon, Maxwell, Barça: Dani Alves).

PS. Lägger vi till Bundesliga och Ligue1 också så kommer brasilianska spelare, oavsett vilka som vinner, ha spelat viktiga roller även där.

Så långt mästarna (fast vi kan väl också notera att det inte blir någon superfinal i sista omgången mellan Hajduk och Dinamo i Kroatien. Hajduk har imploderat, Dinamo exploderat, och efter 2–0 mot Slaven Belupo är saken klar: Dinamo mästare, Hajduk förnedrat).

Vidare till nästan-mästarna.

Celtics 0–0 mot Hibs på Easter Road betyder att Rangers bara behöver slå Dundee United på Tannadice Park nästa helg för att bli mästare. Och i Belgien blir det omspel om mästartiteln mellan Standard Liège och Anderlecht, eftersom de har lika många poäng och lika många vunna matcher.

Detta berättar jag av två skäl. Det ena är att Standard är en av Europas intressantaste ungdomsklubbar, att deras ungdomsakademi (ledd av kroatlegendaren/geniet Tomislav Ivic) serieproducerar supertalanger och att de vann ligan i fjol med ett lag med en snittålder strax över 22 år.

Det är alltså det ena skälet.

Det andra skälet är att Standard ägs av Robert Louis-Dreyfus, och att han kan behöva en påminnelse om att det finns ljus i fotbollslivet.

Igår förlorade ju hans andra (eller första) kärlek, l’Olympique de Marseille, allt vad momentum heter i den franska guldstriden.

– Nu har vi en procents chans, summerade tränare Gerets.

Karim Benzema gjorde mål för första gången på sex omgångar, och ledde Lyon till en oerhörd seger i Velodromen.
Det första var en straff, efter att Brandao gått vilse hemma i eget straffområde. Det andra var ett perfekt bevis på att Taiwo, denne potentielle superback, fortfarande lider av en strategisk förmåga som tangerar fotbollsmässig utvecklingsstörning.

Det roligaste i matchen – om man ny inte råkar hålla på Bordeaux eller OL – var annars att lille Samir Nasri satt på läktaren och skrek på domaren och sina gamla lagkompisar som om han vore en läktarhuligan Chippen.

Fler nästanmästare. I Bundesliga knegar brassebosnierna Grafite och Edin Dzeko vidare.
Nu har de gjort 51 mål ihop (Grafite 26, Dzeko 25), säsongsrekordet för tysk fotboll ligger på 53, från tiden då Uli Hoeneß och Gerd Müller rörde som värst.
Så här gjorde de mot Hannover:

Dzeko drömdunkade.

Grafite viljevräkte.

Grafite viljevräkte igen.

Dzeko superskallade.

Och Dzeko superskallade igen.

Allt detta skedde alltså samtidigt som FC Ribéry bara fick oavgjort mot Hoffenheim, trots att le Franck både lade in och lade upp.

Och i Bremen bevisade Karlsruhes Lars Stindl både att Werder fortfarande är obetydligt säkrare än en isländsk riskfond och att det där med förstatouchens betydelse i modern fotboll är ordentligt överdrivet. Fråga bara Tobias Hysén.

Nu vet ni det. Och om ni undrat hur man egentligen ska avsluta en dag då ditt lag redan ligger under med pinsamma 4–0 mot Leverkusen så ska Mönchengladbach-backen Dante informera er om det.

In med skiten bara.

Det var Tyskland. Söder om gränsen är det bara att resignera inför Bordeaux magiska förmåga att vända matcher. I tre av de fyra senaste matcherna har de legat under och vänt till seger.
Vem som gjort mål varje gång?

Jajjemen. Yoann Gourcuff.

Vore han inte så förbannat ung hade han nog kunnat bidra med en del i Milan.

Smått och gott från resten av kontinenten (och från Öarna):

1. Jamie Carragher visar Arbeloa och världen varför Liverpool är en vinnarklubb (och allt i samma match som Jonas Olsson kallade Stevie Wonder för ”a fuckin’ diver”)

2. Chelsea vill ha Guus kvar.

3. Nantes åker ur. Före Bretagne-derbyt mot Rennes sa Yoann Poulard att ”om vi inte vinner är det över”. Det är nog det nu, och värre sätt att åka ur på finns ju knappt.

4. Svenskmål, sa ni? Jorå. Ett Henok Goitom-mål av Henok Goitom, en vänstervrist från Zlatan Ibrahimovic och ett hat-trick av Marcus Berg – kompletterat med en intervju på klockren (men grammatisk tveksam) holländska, 40 sekunder in här. Dessutom prickade Ozcar Wendt in förnedrande 4-0 i Köpenhamns-derbyt, alldeles efter att Aílton hade sänkt stackars Bröndby med en dubbel.
Vidare noterade ni kanske att Zürich misslyckades med att säkra ligatiteln hemma mot Basel, trots att Dusan Djuric påpassligt nickade in 1–0? Och apropå Dusan så hoppas jag att ni noterade den här fantasifulla ”nyheten” häromveckan. Mer Dulee än Dulle över den, va?

5. Cristiano Zanetti passade på att hänga årets Juve-volley när ingen tittade på.

6. Veckans kapten/veckans frispark? Rosinaldo, Torino, i Neapel.

7. Helgens 94-minutare? Volpi, Bologna.

8. Tuncay är fortfarande den där sortens Mascara-spelare som bara gör snygga mål. Inte för att det räddar the Boro, men ändå.
tuncay v villa

9. Parma studsade upp i Serie A, ledda av cykelfanatikern Guidolin. Så här såg det ut mot Cittadella, och så här lät det när gator och torg förenade sig i lycka (och Reggiana-sånger, förstås).

10. Status Quo i Turkiet. Eller, nu ser det väl klart ut att det står mellan Besiktas (bloggkampanjen Bobo-till-Premier-League fortsätter, han gjorde två i går) och Sivas, som behövde en timma på sig för att rulla ut Hacettepe så här fint.

11. Januaris finaste Italien-värvning, Pazzo Pazzini, kom hem till Florens, hyllades – och var komplett oduglig för första gången på evigheter. Det var Gila som ordnade att Viola sätter tänderna i Juventus. And wouldn’t Fiesole love that.

Jag tror att det var det hela. Ni får ursäkta röran, vi bygger om tydligen. Missade vi nåt?

Åh, förlåt. Det här (från Spurs–Man City) är ju en för bra avslutning för att låta bli.

Det var nämligen inte bara Liam Gallagher som hade en jobbig dag at the Lane. Det var en tung dag för linjemän också:

Soon afterwards Defoe was involved in a strange incident. Challenging Nedum Onuoha, he slipped then appeared to kick assistant referee Trevor Massey, who fell dramatically, holding his ankle in agony.

Defoe was lucky not to be punished by referee Mark Halsey, who saw the funny side, as did Robbie Keane, who comically accused the linesman of diving, while the fans sang ’Are you Drogba in disguise.’ Massey stayed on until the interval before being replaced by fourth official Stuart Attwell.

/Simon Bank