Somliga dagar behövs det mer kaffe än andra för att komma igång…
Nåja, det kunde varit värre. Efterfestandet blev mycket stillsamt i går.
Hann byta några ord med/hälsa på bland andra Super-Bosse Andersson, Olle Nordin, domarbas Bosse Karlsson och Niclas Alexandersson, som gick i klassen över mig på gymnasiet i Falkenberg.
Nattchef Hebbe och jag åkte dock tillbaka redan vid 01 med fotograf Jimmy Wixtröm till redaktionen. Där pratade vi med Simon & nattgänget och beskådade redigeringen av vår stora intervju med Zlatan, gjord av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795423.ab
Har vetat i någon vecka nu att Z pratar med oss igen, men lyckats hålla tyst om det. Skönt och bra att vi alla gått vidare, precis som jag skriver nedan i min krönika som framför allt är en hyllning till Zlatan som spelare:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3794877.ab

Vad jag tycker om att Frida Östberg fick Diamantbollen kan ni läsa här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795082.ab

Och här kan ni se tv med Laul, mig och övriga i Guldbollen-juryn med mera.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3793507.ab

Peter Wennman och moi vid Aftonbladets bord. Maten får 2 plus. Men bra, vaken manlig servitör som får 4 plus.

Gazzetta dello Sport gör två sidor i dag på Zlatan och Guldbollen, skrev åt dem i går i taxin i rusningstrafiken på väg till galan. Allt bra förutom att de, då jag sände text i två omgångar under stor stress, missförstått lite och den som lade ihop bitarna till en artikel fick för sig att prins Carl Philip var där även i går. Det är iaf stort att Z är så stor att Guldbollen får ett uppslag  i Italiens största sporttidning.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Squadre/Inter/Primo_Piano/2008/11/18/ibra.shtml

Blev nyss uppringd av Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år på tidningen. 78 år och uppe på motionscykeln när han ringde:
”Ursäkta om jag flåsar”.
I morgon skriver även Candido sin kolumn om il grande Zlatan. Då man i Italien är mycket duktig på att minnas gamla spelare är det väldigt stort för dem att Zlatan fått flest guldbollar av alla.
Även om det, som jag skriver i min krönika, alltid är svårt att jämföra över tid med annat spel, annan exponering, andra regler kring Guldbollen och proffs. Spelare som Kurre Hamrin och Nils Liedholm har därför aldrig fått den och om det man ju säga mycket… Hela listan nedan.
http://www.svenskfotboll.se/t2svff.aspx?p=174499

/Jennifer

Inga konstigheter.

Gå till jobbet, hitta någon gammal trasa i garderoben, ta lite extra parfym, morsa på Pelé, dela ut Guldbollen till den historiske förste trebollsvinnaren, dricka en cola och gå hem.

En måndag, helt enkelt.

Fast… om ni nu vill veta vad jag tycker om fotbollsgalan så kan jag väl konstatera att den åtminstone bjöd på rätt många fina beundrare-idol-ögonblick.

Det låter förstås banalt, men det fanns något rörande äkta i att se Henrik Larssons ögon när han stod och tittade mot Pelé där i mitten någonstans. Jo, jag vet att Milla är Henkes nummer ett – men att se att även idoler har idoler var… ja, lite som när Diego var nere och morsade på grabbarna på Uniteds träning.

Boys will be boys. Det är lite tröstfullt, någonstans.

Jag ska inte ge mig in på galakritik annars, man får ingen överblick på plats, mer än att konstatera att en gala utan tacktal är en värdelös gala.
Jag vill se svenska fotbollsspelare tacka mamma, pappa, lagkamraterna. Jag vill se dem göra det bra eller dåligt, eller kanske – en gång på hundra – fantastiskt bra. Både Zlatan och Frida Östberg sa ju fina saker på scenen, de andra fick bara säga ”jo, kul, tacktack”.

Och, just det, apropå idolers idoler: Zlatan Ibrahimovics gamle idol gjorde comeback i kväll. Bara i en jippomatch (med Marta och ett gäng andra sköna lirare). Och bara i 22 minuter. Men ändå.

Medan branschen dunkar rygg och ställer till med skandaler kring Stureplan ska jag bara göra det jag alltid försöker göra innan jag skallar kudden:

Hjälpa Erik Niva lite på traven.

Han väckte frågan om Marc Jankos monumentala målsnitt i österrikiska Bundesliga. Min del i pusslet är en teori om att det till viss del har med spelkultur att göra. Det görs mycket mål i Österrike, man får många chanser. Det finns, helt enkelt, ingen annan liga på den kvalitetsnivån med ett liknande målsnitt (3,2/match).
Närmast? Tyskland och Schweiz, som anammar samma spelsätt men med högre kvalitet. Och Holland, som… javafan, som är Holland.

Som referenspunkt kan vi konstatera att de skandinaviska ligorna ligger på i princip exakt samma snitt (2,65-2,77) – det vill säga samma snitt som i England, som format vårt sätt att spela.

Vad det här säger om Janko vet jag inte. Men det säger en del om miljön han spelar i. Alltid nåt, en måndagnatt.

/Simon Bank

PS: Att stå på scen inför, vad, en halv miljon tv-tittare och ett fullt Globen är att gå en sjuhelvetes brottningsmatch med sina egna tvångstankar.
Här, därför, alldeles exklusivt: Manuset som en djävul på min ena axel försökte få mig att läsa upp när det var guldbollsdags:
”Utmärkelsen går till en spelare  och förebild som fostrades i Malmö, som utvecklats till respekterad yrkesman i Serie A – och som varit en ledargestalt i landslaget… Guldbollen 2008 går till (rasande crescendo, publik som skriker rakt ut, stampar i golvet, svimmar)… Daniel Andersson!!!”

Tror ni den hade funkat?

Jo, innan jag lämnar min arbetsplats för dagen var det en grej till.

I kväll är det alltså guldbollenmöte, det vill säga den årliga sammankomst där en jury (tre från förbundet, tre från Aftonbladet) utser årets bäste svenske spelare.

Har ni några synpunkter eller idéer man borde ta med sig?

Olof Mellberg var ju bra i EM, Daniel Andersson också, Anders Svensson var grym i våras, Bagarn Rosengren behöver lite tröst, Henrik Larsson har ju varit duktig…

…eller finns det nu någon kandidat jag alldeles glömt bort…?

/Simon Bank