The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank